Ursinne och förtryck

Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.

BIld av jmarti20 från Pixabay

Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar. 

Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv). 

Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!” 

Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig. 

Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande. 

Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom. 

Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden. 

När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas. 

Surtsey 1999. Redan tre år efter utbrottet 1963 slog fåglar bon på ön. Ett år senare hade mossorna börjat etablera sig på ön och lavarna kom ytterligare tre år senare. 1998 hade den första busken slagit rot, och enligt Wikipedia räknar man nu med att två till fem nya arter om året slår rot där.

Bild: The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons

Jesusbarn minus 21 – Mörker och ljus

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Om det finns ljus, finns det mörker; om kyla, hetta; om höjd, djup; om fast, flytande; om hårt, mjukt; om skrovligt, lent; om stiltje, storm; om framgång, motgång; om liv, död.

Pytagoras

Både och. Yin och yang. Inte nödvändigtvis efter varandra, utan också samtidigt.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Eller, kanske ännu svårare, två känslor i hjärtat samtidigt. Eller att härbärgera flera olika känslor från två delar av känslospektrumet samtidigt.

Utan att bli galen. Utan att känna att det ena förtar existensen av det andra. Är det det som är vishet?

Ett vet jag, och det är att det iallafall är mognad. Och sådan nås inte sällan genom smärtan.

Vredens och sorgens orkanvindar som slet sönder seglen i min hjärtebåt så hårt vid denna tid förra året. Tack och lov har de mojnat. Tack och lov, eftersom jag dräneras på livslust när de stormar i mig.

Tack och lov har andra vindar också börjat blåsa: kärlekens sunnan, glädjens västan, hoppets östan.

I mig blåser vindarna samtidigt. Vreden och sorgen över att ha blivit lämnad kan fortfarande sätta in med orkanstyrkor. Inte sällan genom nattens oskyddade drömmar, och jag vaknar med blödande hjärta.

En av de smärtsamt förvärvade lärdomarna från förra året är att det inte går att trycka undan vreden och sorgen och tro att de därmed är borta. De måste få blåsa ut med full kraft innan de kan lägga sig.

Den aktuella väderprognosen inrymmer storm från norr i en upplevelse av mindervärdighet, även om jag vet att det inte är upphovspersonens avsikt att nedvärdera mig.

Så jag tränar mig på att observera och vara i nordan, utan att trycka undan och förneka den. Jag drar på mig stormstället, knyter fast livlinan i masten och tränar på att härbärgera nordanvind, att låta den blåsa samtidigt och vid sidan om kärlekens, glädjens och hoppets tilltagande vindar.

Det är ok att snurra runt ett tag.

Om sorg, vrede och tigerjakt

Veckans bidrag till #lyrikfredag är ett par verser ur legendarerna Mora träsks Tigerjakt (här i Megabite mix):

Nu ska vi gå på tigerjakt

vi kommer till nå’t gräs

vi kan inte gå runt det

vi kan inte gå under det

vi måste gå igenom det

ssch ssch (Slå undan gräset med händerna)

Dessa episka textrader poppade upp i min skalle i ett samtal med två vänner häromsistens. Alla tre befinner vi oss, eller har nyligen befunnit sig, i någon fas av separation från livspartner. Och därför var vi naturligen inne på sorg och vrede.

”Det finns inget sätt att komma runt känslorna.”, sa vi, som låg längre fram i processen. ”En måste gå igenom dem”.

När sorgen gör som allra ondast. Så skönt det då vore att gå runt det som gör ont.

Att få gå under.

Att slippa undan smärtan, om så bara för en stund.

Men det finns ingen långsiktigt hållbar väg runt sorgen för att komma förbi den. Det är lite märkligt med sorgen – när vi försöker smita runt den, hamnar vi på en väg som bara går i en cirkel, som inte har någon öppning vidare, framåt. I vissa fall är vägen till och med som en spiral som bara leder inåt, i allt trängre cirklar, och nedåt. Tills vi gått under.

Det märkliga är att när vi ger oss in i sorgen, ger den fristad i vår kalender och plats i vår kropp, i vår själ – då öppnar sig så småningom en väg, eller kanske till och med vägar, ut ur den. Vägar vidare.

Även om sorgens gräs ofta vajar högt över våra huvuden, och det känns som om vi vandrar i dödskuggans smala dal, eller kanske till och med ravin, där vi stapplande banar sig väg steg för steg.

Även om grässtråna är vassa, och vi skär oss så illa att vi blöder när vi böjer undan dem för att komma framåt.

Så kommer vi till slut ut.

Och där väntar en väg – eller kanske till och med flera möjliga vägar – att vandra vidare på. Ärren från sorgens fält finns med oss resten av vår vandring. Men steg för steg lägger vi ett allt större avstånd till sorgens vassa, allt överskuggande, gräsfält.

Sorgen fält verkar vara något de flesta av oss vill komma bort från så fort som möjligt. Med vreden kan det istället vara tvärtom har jag märkt på mig själv och andra. Den är trygg att hålla fast vid, den ger drivkraft och upprättelse i stunden. I vredens glödande grotta är självbekräftelsen och egenupprättelsen skön (även om jag inte skulle beskriva den som mjuk direkt, så där haltar analogin med dagens dikt)

Vi kommer till en grotta

det är alldeles mörkt

vi känner oss omkring

vi känner något mjukt

vi känner något skönt

Själv behövde jag verkligen ta mig ut ur vredens grotta. Det var inte enkelt, men nödvändigt. Om jag stannat kvar, hade jag ju riskerat att bli uppäten av…

EN TIGER!!!

Tiger Head Cat Animal Feline Wildlife WildBitterhetens och fast(-i-vad-som-varit-och-borde-ha-blivit-)låsthetens tiger är verkligen inte någon att leka med. Men mellan vredens och oförättskänslans berättigade plats och tid i våra liv – på samma sätt som i sorgens fall, måste vi gå igenom, inte runt eller under, för att komma vidare – och bitterhetens uppslukande är balansgången inte enkel tycker jag. Det krävs mod för att känna efter och känna in det mjuka, sköna – men också vaksamhet på när tigern börjar röra på sig, när den öppnar sitt gap och gör sig redo för att sluka mig. Då är det – för att avsluta i linje med dagens liknelse – dags att vända om och springa

Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…