Acceptans, inte resignation – adventskalender 2019 #20

Nej. Det handlar inte om att ge upp inför yttre omständigheter. Att passivt finna sig i sin lott. Det är inte en nyliberalismens försåtsladdning förklädd till stresshanteringskurs på underbemannade arbetsplatser med usel styrning och ledning det handlar om.

Acceptansen inom mindfulness handlar om hur vi förhåller oss inåt, till våra känslor och upplevelser. Att hålla både positiva och negativa känslor utan att dras in i eller fly från dem.

När jag läser på inför det här inlägget, dyker en bild upp i huvudet på mig. En bild av två vänner, där den ena personen upplever en stark känsla – en positiv känsla, som lycka, eller en negativ känsla, som sorg. (Eftersom acceptans verkar vara svårast att tillämpa när det gäller de negativa känslorna skriver jag i fortsättningen om dessa. Men jag tänker att förhållningssättet är relevant även för positiva känslor.)

Den bild som dyker upp i skallen säger mig att råd som vännen kan hämta från expertis inom bland annat sorgebearbetning är relevanta för vad acceptans inom mindfulness handlar om:

  1. Ta kontakt. Ja, det handlar om att ta kontakt med mig själv. om att ge mig själv uppmärksamhet och utrymme för att vara i känslan. ”Hej, jag är här för mig. Och jag är beredd att dela min upplevelse av det som gör ont.”
  2. Bara vara där. Jag behöver inte säga något. Inte intellektualisera. Inte urskulda. Inte förklara eller bortförklara. Inte döva, fly eller trycka undan. Jag behöver bara lyssna, ge utrymme för min känsla. ”Ja, jag sörjer något alldeles kopiöst. Så är det, helt enkelt. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan och vill vara här med mig i sorgen (eller vilken känsla kroppen helst vill krypa ur skinnet för att slippa känna)”. Det här är definitivt inget jag kan tänka mig igenom. Lätt? Nä, bland det svåraste, men också viktigaste, som finns.
  3. Lyssna igen. Det som gör ont kommer att dyka upp och göra sig påmint gång på gång. Hålla ut i att hålla i.
  4. När den akuta smärtan lagt sig, vara där och stötta i fotfästesfinnandet och de trötta, staplande, tvekande stegen på nyorienteringsstigen som nu kan tas. ”Vad behöver jag nu av mig?”

Kort och gott, acceptans handlar om att ta mig och dig själv på allvar, med varsam lyhördhet. Samma varsamma, icke-dömande allvar som vi möter en kär vän som sörjer med. Att så fullt ut som möjligt uppleva oss själva och våra liv som de är. Varken mer eller mindre.

Att ge mig själv utrymme att uppleva smärtan på det här sättet öppnar i nästa steg för hållbar förändring. När den läskiga, smärtsamma känslan får utrymme, får den också tid att berätta. Att berätta om det som är viktigt, om värden att ta bäring på för nästa steg. Om det jag behöver.

Då kan acceptansen till och med leda till handlingar med sprängkraft. Inte alls om att passivera mig, göra mig mild och foglig, uthärdande. Utan om att lägga grunden för ett agerande där jag utgår från vad som är sant, viktigt och riktigt för mig. Med integritet och kraft. Ganska långt från de tolkningar som jag inledde inlägget med.

Den bästa sammanfattningen av acceptans som jag vet är sinnesrobönen. Som kan bes till en personlig gud, till ett odefinerat universum eller som en suck till livet. Det liv som bara är mitt att leva. Och uppleva, så fullt ut som möjligt.

Bild skapad i Canva.com

Detta är inlägg 1 i en serie om de nio attityderna i Mindfulness.

Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

Det första har jag starka drag av, det har jag insett på nytt de senaste veckorna. Trots att jag tränat länge på och förvisso också kommit en bra bit på väg mot att känna mig tillfreds med att göra och leverera ”killräckligt”, som Åsa Beckman skrev om häromsistens.

Det andra är en önskan, en drivkraft, som är anledningen till min, ofta omedvetna, perfektionismsträvan. Ett starkt behov av att vara accepterad, uppskattad, erkänd. Existensberättigad.

Jag är inte ensam om att känna detta behov. Så här skriver Åsa Beckman i samma krönika:

Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck. 

Jagfår fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.

Det är faktiskt inte klokt.

Känslan av att jag förlorar mitt existensberättigande. Precis så är det. Och precis-så-är-det-nummer två: ”Det är faktiskt inte klokt.”

Att leva är att lära och att lära är att leva. Det är en av mina livsdeviser. Så vad är då egentligen så farligt med att tappa en boll, missa ett perspektiv? Det ger ju möjlighet till lärande och växande i insikt. Och dessutom näring till ödmjukhet och empati, empati med alla andra som tappar bollar, missar perspektiv, snavar över sin egen ambition att prestera och dessutom göra det perfekt.

Uppenbarligen är det fortfarande farligt. Uppenbarligen har jag ett jobb kvar att göra här. Jag får fortsätta att träna reptilhjärnan. Jag får fortsätta att träna på att bara hålla ångesten tills den klingar av. Vilket den faktiskt gör snabbare idag än tidigare.

Och jag får fortsätta att träna på att vara varsam mot mig själv, visa självmedkänsla när reptilen blixtsnabbt hugger. Ja, det är en till dels evolutionärt programmerad, dels inövad reaktion. Men lika lite som mina misslyckanden i perfektionsjakten definierar mig, gör min reaktion på dessa misslyckanden det. Jag är. Och det räcker. Ja, det är faktiskt fullt killräckligt.

Fortsatt prestationsavvänjning på sånglektion – adventskalender 2019 #4

Kvällens sånglektion hos Lotta på Komplett sångteknikhuset ägnade jag bland annat åt den ädla konsten att inte jobba alls med magmusklerna, annat än för att bara hålla luften. Inte pressa på, vilket jag gjort med stor frenesi under alla år jag sjungit.

Jag har fortsatt att ta sånglektioner efter den grupplektion som var en femtioårspresent till en väninna. Den lektion när jag fysiskt insåg vad som är en viktig sanning på fler områden i livet än sjungandets: det går bättre när jag inte tar i, inte kämpar så galet hårt.

Genom att byta fokus i andningen, från nedre till övre bilring (mellangärdet) och genom att koncentrera mig på att vänta med att aktivera luftströmmen har jag ökat min uthållighet med kanske 50 procent. Och då har jag inte direkt kämpat med övandet hemma, mellan lektionerna.

Jag har märkt min ökade uthållighet inte bara på lektionerna, utan också på körövning och i förstaadventsöndagens psalmsång. Och i takt med uthålligheten ökar också sångglädjen!

I livet i övrigt har jag under året blivit allt snabbare till acceptans. Att hålla, vara i, livet som det är just nu, utan kamp för att förändra sånt jag inte rår över eller krampaktigt kvarhållande av sådant jag inte vill ska ändras – även om jag inte har makten att hålla kvar och fast.

Det har gjort att jag känner mig lugnare, tryggare, mer grundad, mer på den plats jag ska vara på i livet just nu. Jag mär bättre, det går bättre. Min uthållighet och resiliens är större. När jag inte jobbar så hårt för att må bra.

En del av promenaden från sånglektionen – ett Söder i Stockholmsvinter

Lyckan kommer, lyckan går…

Hur hittar man till lyckans land? Och – vad är lycka för mig? För dig?

En FB-vän skrev häromdagen ungefär att hen längtade till lyckan. Det är en längtan jag ofta känt igen mig i. Den där lyckan… Den där längtan efter lyckan… För mig är det samma längtan som den diffusa hemlängtan som följt mig genom åren, och som jag skrev om i februari 2017:

… det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Snavade häromdagen över en annan formulering kring det som för mig är lite samma längtan. I förordet till Bulgakovs Mästaren och Margarita skriver författaren Amanda Svensson att:

Bulgakov levde och dog under en av de mörkaste och ofriaste perioderna i Rysslands historia, och kan inte säjas ha haft många glädjestunder i sitt skruttiga liv. Trots det lämnade han efter sig en roman som ger hopp det han själv så hett eftertraktade, men aldrig fick: frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. Det är en roman som skänker en känsla av både frid och energi. En soluppgång efter solnedgången. ”Allt kommer att bli som det ska vara, så är världen skapad”, som Woland, denna på samma gång djälvul och hjäte, lovar Margarita och mästaren innan han förklarar dem fria att leva sina liv precis såsom de själva önskar.

Frid och ro. För kärlek, för kreativitet, för skapande. … frid och energi. För mig är det ord som i hög utsträckning beskriver lycka.

Kärlek, kreativitet och skapande- ord som handlar om att göra något slags avtryck i omvärlden. Ser i efterhand att det är ett perspektiv som saknas i min beskrivning av hemlängtan från 2017 – att inte bara vara uppfylld av en passiv lyckokänsla, utan faktiskt också ge praktiskt utlopp för lyckan. I linje med det gammelgrekiska ord, eudaimonia, som ofta översatts med lycka, men i själva verket handlar om det väl levda livet, att göra rätt saker, till gagn för sig själv men kanske framförallt det övriga samhället

…..

Jag skrev några ord på min FB-väns inlägg kring vad jag tror hjälper oss på resan mot lyckans land, mot det där hemmet, hemmahamnen, bortom det fysiska rummet.

Jag skrev om tacksamhet – för det som varit. Jag skrev om mening och meningsfullhet – i det jag gör och för det jag kommer att göra, i de sammanhang jag är en del av och i dem jag kommer att vara det i framtiden.

Jag insåg i efterhand att jag också skulle ha velat skriva om acceptans, mod och vishet – i linje med Sinnesrobönens ord:

… sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och vishet att inse skillnaden

Vad tror du om min karta och kompass? Och vad är lycka för dig?

Några tankar om vad vi är

Vad definierar ett liv?

När kvartalsrapporter och bokslut i våra liv skrivs i i våra egna och andras ögon, är det framförallt de saker som vi blivit eller de egenskaper vi bär som vi betraktar.

I ett värdefullt samtal med nya bekantskaper igår kväll kom vi bland mycket annat att prata om att vi också präglas av det som inte blev. Det vi inte slutförde, drömmar som inte uppfylldes, de mål som inte nåddes, det vi valt eller tvingats välja bort av någon anledning. Vid så många tillfällen har vi stått där, som Gwyneth Paltrows rollfigur Helen i filmen Sliding Doors, på ena eller andra sidan om tunnelbanedörrarna. En liten detalj där och då avgör hur resten av vårt liv utspelar sig.

Till skillnad från när vi ser filmen, kan vi dock bara betrakta och leva ett liv åt gången.

Sant är förvisso att alla dessa ”inten” lämnar rum för det som faktiskt blivit och är.

Men inte desto mindre fann vi i vårt samtal en sanning i att ”det som inte blev” också behöver utrymme i berättelsen våra liv. Även om det inte syns för andra.

Att ge tanke- och känslorum för det som inte blev är en del i att låta livet vara i 3d, tänker jag. Det är inte alltid ens jag själv har full koll på vad som gömmer sig bland skuggorna.

De senaste veckorna har svallvågor från en del av det som inte blivit i mitt liv gjort sig påminda igen. De kommer med jämna mellanrum. Och det är som det ska, säger jag till mig själv. Kanske dör de ut med tiden, kanske inte. Oavsett vilket så är det enda jag kan göra att träna på att acceptera att de finns där, svallvågorna från det som inte blev.

För som jag skrev och ofta tänkte den här tiden förra året, så är det så att

sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

DSC_9449