I tystnad under takåsarna

Sex timmar i tystnad. I avskildhet. Uppmanad till att undvika att söka meddeltagarnas blickar.

Sex timmar med stadens ljud i bakgrunden. Tutande studentflaksbilar, tjutande sirener av och till, gråtande barn och sjungande koltrastar.

Sex timmar med intentionen att utforska medveten närvaro, mindfulness, i en mer koncentrerad dos än vad jag tidigare praktiserat.

Minuter och timmar med fokus på andningen. Med inkänning av hur musklerna spänns eller spänns av när vi rör kroppen långsamt.

En stund av meditation över en av de nio attityderna i mindfulness, acceptans.

En måltid i tystnad. När jag tar in en tugga, lägger ner besticken, sluter ögonen och koncentrerar mig smaken, konsistensen, ljudet av maten jag äter. Ljuvlig blomkålscurry med svart ris och krispig sallad.

Ett sällsamt lugn och en stark härvaro gör sig hemmastadda hos mig. Jag märker hur jag mikroslumrar till då och då. Öppnar ögonen och tar ett mjukt fokus på golvet framför mig för att vakna till.

Annars – slutna ögon. Minimerar intrycken. Återhämtar. Läker. Grundar.

Jag är på en endags Urban retreat hos Mindfulnessgruppen. För första gången. Men inte sista.

Kvällspromenad i magisk solnedgång över Årstabron

(För det fall du undrar: jag har inget samarbete med Mindfulnessgruppen, utan skriver om min upplevelse idag helt på eget initiativ.)

Söndagssummering vecka 2 2017

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan. 

Några av den gångna veckans Glows

Vi har fått en grundlig – liksom lovande och inspirerande – planering på plats för det kommande året i vårt företag.

Ljuvliga smakupplevelser och ny bekantskap med en gemytlig hansastad på kryssning till Tallin.

Sömn som störs av en ljudligt sovande nioåring som vill sova nära sin mamma.

Förstklassig underhållning på hemmaplan av kontinuerligt sjungande och spelande barn. Den här veckan har Queen stått högt på listan.

En riktig feel good-filmupplevelse i sällskap med barnen: Sing. Underbara karaktärer, härlig animering, sittdanstriggande soundtrack. Rekommenderas varmt av oss alla.

Två körövningar med bästa Stockholm City Voices. Så kul att vara igång igen, och nästa konsert (12 februari) ska jag stå med på gradängerna! Och dagens rep med coaching av överjordiskt kompetente Rasmus Krigström bjöd på massor med utmanande, stimulerande finlir.

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fstockholmcityvoices%2Fposts%2F1245108742210602%3A0&width=500

Ett Grow inför veckan som kommer

Vardagsmotion. ’nough said.

Veckans ord – ett ord som kommer att följa mig som en röd tråd under den kommande veckan. 

Acceptans.

Av min livssituation just nu – mitt i transition till ensamstående varannanveckas förälder i ett än så länge okänt, men mindre än i dag, boende med tightare ekonomi än tidigare. Med större saknad, men också större frihet.

Av mina känslor inför denna transition: ”vill inte”, arg, sorgsen, bedrövad. Berövad. Bedövad. Men förvirrande nog också nyfikenhet och beslutsamhet att göra något bra av de givna villkoren.

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Nature boy – ”…the greatest gift you’ll ever learn is to love and be loved in return”.

Kan inte välja mellan David Bowies respektive Radka Toneffs och Steve Dobrogoszs version. Så därför länkar till båda.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

Missförstådd närvaro?

Så dök det upp en kommentar om mindfulness, eller medveten närvaro, i flödet igen: ”jag har prövat, men blir bara ännu mer stressad av att sitta där och tänka på ingenting.” Från min horisont finns det gott om missförstånd kring mindfulness. Att det är lika med att passivt och över tid gilla läget trots missförhållanden eller att det är lika med meditation som tolkas som att sitta stilla och hindra tankarna från att komma, eller ”tänka på ingenting”.

För mig handlar mindfulness om en grundhållning till tillvaron, inte enskilda meditationsförsök. Det är inte lika med passivitet, däremot handlar det om att inte automatiskt stämpla bedömande etiketter på känslor, tankar, skeden, personer och situationer. Det är inte lika med en självupptagen introspektion, utan en viktig grund för att utveckla – eller avveckla – relationer med mina medmänniskor.

zoom-and-focus-on-autumn-leavesMindfulness handlar för mig om att att observera: Vad är det det som händer mig? Vilka är mina reaktioner – vilka tankar och känslor upplever jag?

Det handlar om att identifiera och sätta ord på mina upplevelser, tankar och känslor – inte genom att med automatik stämpla dem som goda eller dåliga, önskade eller icke önskade. ”Det gör ont för att…, Jag sörjer att…, jag är så arg för att…, jag är glad för att…, jag känner hopp för att…”.

Det handlar om att acceptera tankarna och känslorna – vrede, sorg, glädje… – för vad de är. Det handlar om att, i ögonblicket, se verkligheten som den är. När vi lägger ner kampen mot att hålla det som gör ont borta respektive för att klamra oss fast vid som känns bra får vi andrum.

Det handlar om att i det andrummet sätta fokus på och ta ut riktningen för vägen framåt. Om att identifiera nästa steg, och vägen så långt jag kan se, och stämma av dem mot mina grundvärderingar och grundprioriteringar:

  • vad behöver jag nu för att leva [nyfiket, lärande, helhjärtat och sårbart] (ersätt orden med några av dina grundvärderingar) framåt?
  • vilka relationer är viktiga för mig att hålla fast vid och utveckla?
  • vad vill jag ska prägla dessa relationer?

Och det handlar om att ta det där första steget, och om att fortsätta vandra framåt, hela tiden i medveten närvaro om vilka tankar och känslor som väcks hos mig – och att observera, identifiera, acceptera och agera i en ständig iteration.

Medveten närvaro är för mig ett sätt att inte svepas med av den flodvåg av känslor och tankar som min reptilhjärna ofta häller över mig, och som ganska ofta triggar beteenden som var konstruktiva en gång hos mina förfäder där på savannen bland sabeltandade tigrar, men som idag riskerar att skada både mig själv, mina medmänniskor och relationen oss emellan.

”Det är så jobbigt, jag blir alldeles sönderstressad, av att ständigt fokusera på det som händer och det jag känner” är en vanlig invändning mot mindfulness. 

Jag väljer att utveckla min förmåga till att leva medvetet närvarande på ungefär samma sätt som jag väljer att utveckla andra förmågor: jag övar i avgränsade pass. Antingen genom meditation (som för mig inte handlar om att tänka på ingenting, men det är ett annat inlägg), genom yoga eller genom att öva observation, identifikation, acceptans respektive agerande när tillfälle ges – oavsett om det handlar om att diska för hand, göra knipövningar, vika tvätt, promenera, åka tunnelbana, äta, samtala, läsa, ja, till och med blogga. Över tid spiller mindfulnessövandet över på resten av mitt liv, utan att jag behöver anstränga mig – ungefär som knipövningarna ger långtidseffekter…

I min medvetna närvaro finns faktiskt också utrymme för mindlessness, som ofta framställs som en motsats till mindfulness. När jag är medvetet närvarande i mina upplevelser och behov står det mig fritt att agera genom att låta tankarna vandra, att lyssna på min intuition och fatta ögonblickliga beslut.

Medveten närvaro handlar för mig om att leva livet fullt ut, med hjälp av alla mina förmågor och egenskaper i enlighet med de grundvärderingar som jag har och i den samhörighet med andra som ger mening och sammanhang. 

Känner du igen dig? 

Ingen aning om livet under ytan

Jag noterar med intresse och frustration att flera av mina bekanta verkar ha ett behov av att döma ut min soon-to-be-exhusband’s beslut och agerande. Kanske tror ni att ni stöttar mig genom det.

”Det är alldeles för kort tid för att fatta ett sånt beslut – han kommer att ångra sig.” ”Han tänker inte på konsekvenserna.” ”Drömmarna är bara uttryck för en livskris och rädsla för döden”. ”Mansgrisigt”.

Vet ni vad. Jag delar inte era ifrågasättanden. Jag råkar veta att han gjort en djupt grundad konsekvensanalys. Att han våndats över sitt beslut – och fortfarande gör ur flera aspekter. Jag stöder och uppmuntrar hans drömmar om såväl operasjungande som att hitta själv(med)känsla och harmoni. Att sluta drömma bara för att man fyllt fyrtio är inget som ligger för vare sig honom eller mig.

Ni stöttar definitivt inte mig genom att påtala brister hos den människa jag älskat  och fortfarande älskar. Om något, så talar ni indirekt om för mig att ni anser mig ha varit naiv, orimligt tålmodig, och i besittning av dåligt omdöme. En bärare av en offerkofta, en sån där vit där ärmarna går att vira runt kroppen och knyta på ryggen… Den har jag tack och lov lagt bort sedan ett tag, och jag tänker inte plocka upp den igen.

Om ni envisas med att tycka med minustecken om honom – håll det för er själva eller ta det direkt med honom!

Om ni tycker med plustecken, lyssnar jag gärna och vidarebefordrar med glädje också till honom – alla  som genomgår jobbiga livskriser behöver få höra varma ord (vilket jag också har förmånen att få göra i gränslös mängd just nu – så tacksam).

Jag sörjer givetvis att han fattat ett beslut om att förverkliga sina drömmar och göra resan mot självinsikt och självkänsla utan mig, annat än som vän och förälder till gemensamma barn. Jag ville något annat, för oss två, för våra barn, för oss som familj. Men jag ifrågasätter inte grunden för hans handlande.

Och jag slås av hur snabba vi är på att döma. Jag slås av hur absurt det är i ett samhälle där vi så sällan kommer under ytan på varandra. Jag gråter av sorgen över denna fördömandets epidemi i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver varandra – att bli sedda av, nyfiket lyssnade på, tillsammans utforskande lösningarna på vårt samhälles stora och små utmaningar.

Jag citerar avslutningsorden i en bok som the soon-to-be-exhusband läste ut i morse. Jag skriver under på vartenda ett av dem.

One can only be an exceptional negotiator, and a great person, by both listening and speaking clearly and emphatically; by treating counterparts – and oneself – with dignity and respect; and most of all by being honest about what one wants and what one can – and cannot – do. Every negotiation, every conversation, every moment of life, is a series of small conflicts that, managed well, can rise to creative beauty.

Embrace them.

Nästa gång du börjar att reta upp dig på någon. Betänk då att du sannolikt inte har en aning vad som rör sig under ytan.

Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…