Vad behöver jag? Vad är rimligt för mig att bära, ta, hantera? Vad är mitt heliga, det jag inte köpslår om?
Någonstans trodde jag att jag landat i en tydlighet för mig själv i dessa frågor. Som jag skrivit om tidigare, kände jag under våren och sommaren tydligt hur den 10-åriga process i att landa i mig själv, med självkänsla, självförtroende, självmedkänsla, samtidigt med empati och respekt för relationen till mina medmänniskor och hela baletten, liksom nått ett djup där jag aldrig varit tidigare.
När nu livet rörs upp totalt tappar jag också fotfästet i mig själv. Jag hör inte min egen röst. När jag får frågan: ”Men vad behöver du?” – så har jag, hör jag, inget svar.
Jag har alltid upplevt mig som en hyfsat smidig person (i sociala sammanhang vill säga, inte fysiska). Anpasslig, säger jag ibland.
Är jag så anpasslig och flexibel så att jag skadar mig själv? Att jag skadar de relationer, sammanhang och verksamheter jag finns i?
Har ett starkt fokus på att få saker och ting att flyta, att komma framåt, om än med små pyttesteg.
Dessutom vet jag att bakom ord och handlingar som sårar och som kan upplevas sätta käppar i hjulet finns oftast inte medvetna avsikter om att köra över, skada och kränka. Eller vet, jag har gjort det medvetna valet att utgå från att det är så. Onödigt då att lägga energi på min upplevelse, tänker jag.
Men uppenbart behöver jag bli tydligare på var mina gränser går. Bli mer vaksam på avståndet mellan min kraft och min ambition, mitt mål för vart jag vill/ska/måste.
Jag behöver fortsätta lära mig lyssna efter, söka, upptäcka, se och förstå mina behov. Behöver hitta orden, modet att kommunicera dem till andra människor. Behöver hitta min röst som på allvar, men med värme och kärlek talar om för mig själv vad jag behöver.
Hur har du hittat din röst, dina behov? Hur gör du när du lyssnar in dig själv?
