6 december – om vad som hände när jag fick koll på blodsockret

Det var inte omöjligt – så skönt det kan vara att ha fel! 

Länge hade jag gett upp hoppet om att infria min önskan om att tappa i vikt. Jag ville inte bli lättare främst av estetiska skäl – jag hyser en stor kärlek till min, av den förhistoriska stilikonen Venus från Willendorf inspirerade, kroppsform – men för att mina höfter, knän och fötter skulle må bra av det. Och ok då, för att jag hade några ruskigt snygga, tillfälligt krympta klänningar i garderoben som jag gärna skulle vilja kunna använda igen. 

Men är man i klimakteriet och dessutom äter antidepressiva så är det kört. Det var min slutsats. I samtal med min läkare resonerade jag i våras om att testa ett läkemedel som sätter ner hungerkänslorna. Dyrt som bara den. Prover skulle tas, och jag skulle fundera över sommaren. 

Den sommaren under vilken jag bland annat träffade min skånska själssöstra Helena (som alltså är en annan Helena än den som jag samskapar denna julkalender med). Som alltid när vi träffas lär jag mig något nytt. Den här gången var det kostprogrammet Optimising Nutrition som hon berättade om och som jag googlade på. Och som (nästan) alltid när Helena inspirerar, hakade jag på. 

Grundtanken i programmet är att använda blodsockernivån för att kalibrera när och vad jag äter. Jag köpte mig en blodsockermätare och teststickor, laddade ner appen Datadriven Fasting, som är hubben för första delen av programmet, och började sticka mig i fingrarna.

Efter tre dagars mätande hade appen räknat ut ett triggervärde som jag nu skulle förhålla mig till. När jag kände mig hungrig eller sugen – stick i fingret! Om värdet var under triggervärdet, var det fritt fram att äta. Annars – vänta en halvtimme, drick lite vatten och testa igen. 

En till två timmar efter måltiden var det dags att mäta igen. Om blodsockervärdet inte stuckit iväg mer än ett visst mått jämfört med värdet innan var det en bra måltid. Om det hade ökat mer… ja, då var det fråga om mat som jag behövde vara mer försiktig med. Färsk pasta till exempel. Så gott, men ack så blodsockerhöjande. Och alkohol – visst har jag läst om effekten på alkohol och blodsocker. Men nu blev det svart på vitt för mig att blodsockernivåerna i min kropp sjönk långsammare efter ett glas eller två.

Efter ett par veckor började jag inse att det vare sig var klimakteriet eller de antidepressiva som gjorde att jag inte gått ner i vikt. Utan att jag helt enkelt ätit alltför mycket, alltför ofta och alltför blodsockerhöjande saker. På några veckor försvann raskt fem kg, tillsammans med min tidigare så bedövande eftermiddagströtthet. 

Jag blev lite irriterad på mig själv – jag har ju läst massor av böcker om kost, inklusive lchf och gi. Varför ska jag behöva en yttre, teknisk lösning för att börja omsätta kunskapen i praktiken? Men irritationen uppvägdes av resultatet, och nu jag har accepterat att en yttre trigger är något som jag går igång på.

Efter ett par månader började det gå långsammare neråt. För att jag blev sjuk (upprepade förkylningar bara, men även kvinnor kan drabbas av man colds med tillhörande sug efter tröstmat och godis – det är ju synd om mig!). Livstempot drogs också upp och vad stress gör med blodsockret hade jag också hunnit lära mig… Någonstans började jag också glömma bort att hålla koll på sockret regelbundet.

Samtidigt hade lärdomarna ändå någonstans börjat sätta sig i kroppen.

Jag står fortfarande över de flesta frukostar, eftersom jag prioriterar middagsmålet (vilket i mitt fall oftast får till effekt att mitt morgonsocker ligger över mitt triggervärde). Det äter jag oftare i sällskap, inte minst därför att det har en social funktion som jag sätter värde på. Jag äter också mindre portioner, men jag väljer i princip inte bort någon mat. Om jag vet att jag ska njuta färsk pasta till kvällsmat, så kan jag välja att grunda med min gröna smoothie till lunch eller mellanmål.

Jag har därför fortsatt nedåt på vågen, om än i ett långsammare tempo än inledningsvis (välbekant mönster från de flesta kostomläggningar). Det långsammare tempot gör mig inget; jag vet bara alltför väl vad effekten av snabba, utdragna viktnedgångar kan bli. Jag har passerat min tredje milstolpe av 10 och närmar nu mig -7 kg sedan augusti. På en fest häromveckan drog jag, mycket nöjd, till och med på en av klänningarna jag haft som målbild!

Dagens luckpaket är mitt recept på räddningsplankan grön smoothie. Bara för att det är en så vacker färg och energiboost. Jag tänker också att den kan vara en skön paus för magen mellan glöggmingel och julbord. Skål!

Ett äpple eller en banan

Två nävar djupfryst grönkål

Tre–fyra bitar djupfryst spenat

(Det går bra med vilka gröna blad som helst – har jag lessen sallatsblandning hemma, åker den i också)

Ev lite broccoli

En halv till en avocado

En tumme ingefära

En citron (om ekologisk slänger jag i hela med skal och allt)

En halv röd chili

Ca 2 dl vatten

Lite vetekli om du vill

Mixa hela härligheten. Späd med mer vatten om du vill ha den tunnare.

Klar med klassikern!

Ja, inte den svenska då. Men med ICA-klassikern.

Tack vare den utmaningen har jag kommit igång med och fått uthållighet i vardagsmotionen. Framförallt har jag börjat cykelpendla, och fortsatt med det även efter avklarat cykelmoment i själva utmaningen.

Utöver den nya vanan har klassikern lett till sju kilo mindre Sara hitintills under året. En långsam viktminskning kan tyckas, men förhoppningsvis hållbar.

Den gav mig också härliga timmar i skidspåret i vintras (och några kanske inte fullt lika härliga timmar på gymmets crosstrainer) och den otroligt coola och peppande upplevelsen av att faktiskt orka simma en hel timme. Det har jag aldrig varit i närheten av förut.

Den har med andra ord varit en grym grundpelare i att jobba i riktning mot mitt årsord, hälsoglädje!

Nu är det bara att fortsätta mata in kilometer i det pågående springa-/gåmomentet. Och vänta på att skidmomentet startar igen. Då drar jag igång min andra ICA-klassiker!

Hälsoglädje är min intention för 2018

De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig. 

Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket

… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.

De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.

Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.

Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.

Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.

OK, men hälsoGLÄDJE?

Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfektJa, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.

Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.

Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.

(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)

Vad jag behöver

Vad behöver jag? Vad är rimligt för mig att bära, ta, hantera? Vad är mitt heliga, det jag inte köpslår om?

Någonstans trodde jag att jag landat i en tydlighet för mig själv i dessa frågor. Som jag skrivit om tidigare, kände jag under våren och sommaren tydligt hur den 10-åriga process i att landa i mig själv, med självkänsla, självförtroende, självmedkänsla, samtidigt med empati och respekt för relationen till mina medmänniskor och hela baletten, liksom nått ett djup där jag aldrig varit tidigare.

När nu livet rörs upp totalt tappar jag också fotfästet i mig själv. Jag hör inte min egen röst. När jag får frågan: ”Men vad behöver du?” – så har jag, hör jag, inget svar.

Jag har alltid upplevt mig som en hyfsat smidig person (i sociala sammanhang vill säga, inte fysiska). Anpasslig, säger jag ibland.

Är jag så anpasslig och flexibel så att jag skadar mig själv? Att jag skadar de relationer, sammanhang och verksamheter jag finns i?

Har ett starkt fokus på att få saker och ting att flyta, att komma framåt, om än med små pyttesteg.

Dessutom vet jag att bakom ord och handlingar som sårar och som kan upplevas sätta käppar i hjulet finns oftast inte medvetna avsikter om att köra över, skada och kränka. Eller vet, jag har gjort det medvetna valet att utgå från att det är så. Onödigt då att lägga energi på min upplevelse, tänker jag.

Men uppenbart behöver jag bli tydligare på var mina gränser går. Bli mer vaksam på avståndet mellan min kraft och min ambition, mitt mål för vart jag vill/ska/måste.

Jag behöver fortsätta lära mig lyssna efter, söka, upptäcka, se och förstå mina behov. Behöver hitta orden, modet att kommunicera dem till andra människor. Behöver hitta min röst som på allvar, men med värme och kärlek talar om för mig själv vad jag behöver.

Hur har du hittat din röst, dina behov? Hur gör du när du lyssnar in dig själv?

on-now

Söndagssummering v.45 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Några av veckans Glows

Tryggheten och lugnet i lägenheten på Söder med barnen och Busan. Hemma.

 

IMG_1101I mitt namn” – viktig läsning gav nya insikter om hur rika våra upplevelser av att vara människa kan vara och om hur angeläget det är att nyfiket ta vara på och  ge utrymme för våra variationer, vår ”onlyness” istället för att begränsa.

Delad spelupplevelse med 9-åringen i utforskandet av PokémonGo.

Delad påbörjad film/serieupplevelse med alla barnen – fyller igen den kulturella luckan som frånvaron av StarTrek-upplevelse hittills utgjort hos mig. Alla gillade   första avsnittet;, nu har vi filmkvällsdiskussionerna lösta för lång tid framöver hoppas jag. Existentiella, filosofiska frågor i techförpackning passar mig perfekt. Gissar dessutom att avverkandet av serien från start till idag blir en studie i specialeffekternas utveckling.

Den äppelrunda, varmspetsiga smaken av ett glas Calvados. Passar utmärkt till cheese balls med nachosmak.

Lyckan över att barnen gillar att röja i köket.

Turen att ha ett jobb där stora delar kan genomföras även om en är för sjuk för att ta sig ut på stadens gator. Tack Skype, Dropbox och internet för det!

Uppslutningen från FB-vänkretsen med svar på mitt upprop om bästa tipsen för att förstärka immunförsvaret. Bättre kunskapsmässigt rustad än någonsin tidigare.

Veckans Grow

Att bara ha kunskap i huvudet räcker inte. Nu vill jag empiriskt pröva och utvärdera de tips jag fått på hur jag kan förbättra mitt immunförsvar. (Mest bävar jag inför rådet att skaffa mig en ung älskare… Tur att rådet gavs med en ironisk blinking efter.) Vet av tidigare erfarenheter att jag har en tendens att vilja göra ”allt på en gång”. Vet också att det försvårar uthålligheten i förändringen. Dessutom gör det det svårare att utvärdera effekten av respektive råd. Så ett i taget…

Håller därför kvar vid förra veckans grows som handlade om singletasking – en sak i taget – och sömn. (Bra att SvD inleder en artikel om sömn just idag!)

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Immunförsvar – mitt är under stark belastning. Sörjer bland annat en missad väninnehelg och ett missat 50-årskalas till följd av veckans ohälsa.

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Här räcker det inte med en låt. Alla julsånger som Stockholm City Voices ska sjunga på Luciakonserterna följer mig. (En utmaning att sjunga utantill, när, utöver immunförsvaret, minnesfunktionen är påverkad av händelserna i mitt liv. Där immunförsvaret vacklar för minsta bakterieangrepp är minnet mera teflonartat: inget fastnar.) En sång som jag för det mesta har koll på är Jan Sandströms fantastiska version av Det är en ros utsprungen, som vi gör i en bearbetning för damkör. Det blir magiskt!

Julkulor

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? Vilka är dina tips för ett stärkt immunförsvar?