Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…
… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.
… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.
… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.
… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.
… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.
… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.
… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.
… att våga provsjungning för kör, och få komma med!
… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.
… cykelpendling.
… coreträningspremiär på gymmet.
… skogspromenad med min älskling.
… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!
… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.
… fynd på Bokbordet.
Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.
Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?