Välja och välja bort

Rätt i maggropen tog det, själssöstra Helenas inlägg idag. Kort, koncist och mitt i prick. ”There’s always time...”.

Tid är det enda vi har. Och ändå upplever vi, jag, så ofta att den inte räcker till för allt det där jag, vi, vill göra.

Jag vill läsa. Men fastnar i mobilen. Jag vill skriva. Men fastnar i mobilen. Jag vill…

Ja, jag har massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen (den tiden skriver jag i ärlighetens namn inte alltid in i kalendern)… De vill jag inte välja bort!

Så det jag kommer på som jag kan och vill minska är min mobilanvändning. Men jag har ju hittat så roliga, fängslande, avkopplande spel… Och hittar så mycket kul på FB, Twitter och Insta.

Högarna med böcker kallar dock på mig. De lockar med nya insikter, perspektiv och världar. Så det är dags att, än en gång, revidera valet av vad jag lägger min tid på. Mindre mobil, odla orden istället.

Bokrearesultat + pågående läsning på toppen. Längtar efter att dyka ner i orden…

Från en värld som inte längre finns – adventskalender 2019 #7

Bläddrar bland gamla blogginlägg för att hitta inspiration. Blev påmind om en värld som inte längre finns – Alfa antikvariat är nedlagt numera. När man klev in genom den lilla dörren, in i den trånga entrén, öppnade sig ett universum. Rum på rum, fyllda med böcker. Just det antikvariatet är nedlagt som sagt.

Min kärlek till antikvariat, till bokhandlar och till bibliotek kommer dock nog att dö först när jag själv går ur tiden. Så idag väljer jag att reprisera en text som tar med mig in i de gulnade sidornas rike. Mellan vilka hyllor skulle du slå upp din säng om du bosatte dig där? Min skulle för tillfället hamna i närheten av filosofihyllan tror jag. För utforskande av vad människor genom århundradena har tänkt kring livet, dess mening, hur vi förhåller oss till varandra, oss själva och det som är större.

Eller så slår jag bo vid kokböckerna – alltid aktuella.

Kloka ord om meningsfullhet

Backspegel i tacksamhet och förundran 33

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Bokabonnemangspremiär

Idag damp det ned ett fint paket i min brevlåda. Det var min första bok från Bokabonnemanget, som jag skrivit om här. Jag anmälde först mitt intresse per Messenger och swishade avgiften för de tre böcker årligen som jag valde. Därefter svarade jag på några enkla frågor om mina läsvanor och bokpreferenser (jag skrev att jag ville läsa korta böcker bland annat).

Och nu har jag alltså den första boken i min hand. Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Helena, som var den av Bokabonnemangarna som valde ut den åt mig, läste den i början av året och skrev om den här.

Det är med viss bävan jag tar mig an boken. Vad kommer den att väcka för känslor kring det äktenskap jag själv befann mig i tills för snart 19 månader sedan? Och inför dess avslut?

Tiden har ännu jobb kvar att göra på sårläkarfronten.

Men jag vet att Helena är varsam med mig. Och jag anar en vänskaplig hand som vill visa på förmågan att, med bokens kvinnliga huvudperson, vila i

… att det kommer att gå över, alltsammans. Det är bara känslor. Visserligen starka känslor, våldsamma och allt utplånande och förvirrande känslor för oss båda, så starka att en hel värld kan gå under på grund av dem. Och ändå kommer de förr eller senare att gå över, förlora sin giltighet och sakta släppa taget.

Lame Deer, Seeker of Visions

Sen i oktober har jag från tid till annan i tanken flyttat mig till den amerikanska prärien i South Dakota. Där örnarna svävade högt i skyn och där bufflarna en gång i tiden strövade fritt och gav tak över huvudet, kläder och mat till indianerna. Bland dem Lakotaindianerna, som Lame Deer tillhörde.

I boken Lame Deer, Seeker of Visons, berättar shamanen eller medicinmannen med samma namn för sin vän Richard Erdoes, kosmopolit som flydde från Europa till USA under andra världskriget. Lame Deer berättar om sitt mångskiftande liv, och om den kultur och tradition som han var en del av.

Berättelsen är en berättelse om en syn på världen som en helhet, en värld där allting hänger ihop, och där allting är symboler för detta. Symboler för den store anden, Wakan Tanka, som är den som både ger liv och som finns i allt som har liv. En värld där de som är udda, som transvestiter och det som vi i bondesverige skulle kallat byfånar – heliga clowner, heyoka, – inte stöts bort utan istället ges särskilda, betydelsebärande roller och uppgifter i samhället. En värld, där de religiösa uttrycken skiljer sig från de som jag är uppväxt med, men som jag kan känna igen flera innebörder och funktioner i. Fascinerande. Den stora floden, som dränker och sveper bort  (nästan) allt. Fredspipan och fredsfursten. Drömmen om ett paradis som kommer, där alla oförrätter och alla sår är läkta, i naturen såväl som i människan.

Det är också en berättelse om hur ”den vite mannen” tror sig göra världen bättre, med sina tekniska uppfinningar, sina pengar och sitt sätt att organisera och strukturera världen. Men där Lame Deer och hans gelikar ser det som en schimär, eftersom förlusten av helhet, gemenskap och samband mellan människor och mellan människan och naturen kostar mer än vad de får i gengäld.

Det är en berättelse om en tradition som var på väg att dö ut, att utrotas. Men som i form av den här boken på ett sätt i alla fall bevarats till eftervärlden. Och det finns en hel del att lära av indianernas världsbild tänker jag. Inte minst att vi och den jord som vi bor på är del av samma kropp, samma ande, samma förmåga till liv. Och när jorden lider, lider vi.