Återblick på en herrans massa veckor

On 25 maj, 2019 By Sara ModigIn Veckan som gickLeave a comment

Vart tog dagarna vägen? Eller snarare – vart tog orden på bloggen vägen? Under de senaste veckorna, som varit intensiva på så många plan, trängdes skrivglädjen helt enkelt undan. Många idéer har fötts i huvudet, men inga hittat vägen ut i etern. Sedan några dagar pirrar det dock lite lätt i skrivarfingrarna. Så vad passar då bättre än att mjukstarta med en återblick på de senaste veckornas anledningar till tacksamhet? Veckorna 16 till 21 (ja, nästan hela 21 i alla fall) har jag varit tacksam över…

ynnesten att få bo i en av världens vackraste städer.

människorna i mitt liv. Nya och gamla bekantskaper, familj och vänner, gör mig otroligt rik på glädje och sammanhang.
samtal, samtal, samtal. Om stort och smått, alldagligt och heligt.
arbetsglädjen som präglar mina vardagar genom angelägna uppdrag och kompetenta och härliga kollegor och kunder.
världens bästa barn. Johorå. Det är mina barn som är det. Så det så!

en femtioårsfest som blev precis som jag ville. En total egotripp som dessutom uppskattades av gästerna.
upplevelser av livemusik, både som utförare och åhörare. Sjungit, både Carmina Burana och en konsert med blandad musik på tema klimatet. Lyssnat på och dansat mig svettig till Blacknuss och Cotton Club.

nya insikter – igen – om vad jag vill och inte vill på relationsfronten.
att få se vänner hitta kärleken.
att få fira C:s konfirmation, och få uppleva den starka redovisning som hon och hennes konfakompisar utformat. Livet på allvar, sett genom tonårsögon, blir väldigt, väldigt nära.
fynden som samma C och jag gjorde till hennes garderob på Dramatens kostymutförsäljning.
bristande impulskontroll.
en magisk läsupplevelse i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Gudsbilder och offentlig förvaltning inom samma pärmar. Wow liksom!
vårens alla dofter, blommor, fåglasånger. Hänförelsens tid. Som ger mig multipla själsliga orgasmer.

Vad har du varit tacksam för på sistone?

#lyrikfredag: Höra till

On 9 november, 2018 By Sara ModigIn LyrikLeave a comment

Längtan efter att höra till en dig, ett ”vi”

fickparkeras ett tag till förmån för

längtan efter att varsamt, kraftfullt, lyhört höra till mig.

Och glädjen finns där fortfarande

On 3 november, 2018 By Sara ModigIn Tillsammans5 Comments

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going

Though the dark is gonna help you understand

(Ljuset får dig att fortsätta

Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Backspegel i tacksamhet och förundran 33

On 19 augusti, 201819 augusti, 2018 By Sara ModigIn Veckan som gick12 Comments

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.