Och glädjen finns där fortfarande

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt  ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig  att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going
Though the dark is gonna help you understand
(Ljuset får dig att fortsätta
Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Backspegel i tacksamhet och förundran 33

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.