Varenda dag är alltid första dagen och den sista…

Dessa dagar av firande av livets återkomst i kyrkor och med naturens obändiga våg av växtkraft i vårtid är samtidigt livets bräcklighet och slut intensivt närvarande i sinnet.

Från vårt första andetag till vårt sista har vi en i förväg okänd tid att förvalta. Statistiskt sett så där 4 000 veckor. Så lätt det är att ta för givet att vi alltid har decennier, år framför oss. Så lätt att tänka att ”då ska jag minsann…” följt av valfri uppgift eller tillstånd som vi känner viktigt, meningsfullt, eftersträvansvärt.

Meningsfullt skrev jag. Och läser samtidigt om hur allt färre av svenskarna upplever meningsfullhet i tillvaron, där mellan det första och sista andetaget. I en ny rapport från Kairos Future uppger 58% att de upplever sina liv som meningsfulla, vilket är en kraftig minskning från 84% år 2003. I Föreningens Valvs senaste nyhetsbrev målar Joel Halldorf med några korta penseldrag upp en minst sagt tankeväckande och alarmerande bild (tänkte först skriva oroande, men för sjutton, det här är inte oroande, det är alarm som gäller):

I oktober larmade Socialstyrelsen om att utskrivningen av sömnmedel och lugnande medel till unga har femfaldigats på tio år. Ungefär samtidigt meddelade Folkhälsomyndigheten att självmorden ökar bland unga vuxna. 

I veckan har flera riksmedier skrivit om långa väntetider på Barn- och Ungdomspsykiatrin. BUP har varit en pågående katastrof under allt för många år, och på många håll i landet saknar man resurser att möta behoven. Det betyder att desperata ungdomar och familjer inte får hjälp när de som mest behöver det. Det borde toppa nyhetsflödet och de politiska diskussionerna vecka efter vecka tills problemet är åtgärdat, men så är det inte.

Behoven fortsätta bara att växa. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar, det vill säga schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är i stället ångest, utbrändhet och depression – alltså sjukdomar som har social orsaker.

Föreningen Valvs nyhetsbrev 14 april

När livet är som bräckligast och skörast behöver vi varandra som allra mest. För mig personligen lever jag än så länge med definitionen av meningen med livet som att möta andra människor. I sorgen, oron, vreden, men också i glädjen, gemenskapen och hoppet. I ärlighetens namn fastnar jag ofta i aktiviteter och tankebanor som gör att jag glömmer bort att hålla kontakten, att se och bli sedd, att mötas. Ändå håller jag fast vid den definitionen.

Och jag är lyckligt lottad: jag har en bra bostad och stabil ekonomi, goda nära relationer, jobb som jag upplever som meningsfulla och utvecklande, hyfsad hälsa. Men förutsättningarna för meningsfullhet i livet handlar inte bara, som inte minst Viktor Frankl skrivit och vittnat om, om hur man har det. Jag har själv upplevt meningslöshetens tunga kvävande blymantel, mitt i den på ytan så förtjusande villa- och familjeidyllen.

Det går att skriva, och det skrivs, spaltmeter på spaltmeter om den psykiska – och i, som det verkar, ökande utsträckning existentiella – ohälsan. Jag ska avrunda här, i en reflektion föddes ur närheten till livets skörhet och oförutsägbara slut i kombination med vikten av att mötas, finnas där tillsammans när oron och sorgen är som mest brännande intensiv.

Texten i inläggstiteln kommer från en sång på albumet Nu sjunger näktergalen. Eva Dahlgren sjunger Georg Riedels melodi och suger in mig i texten av Barbro Lindgren. Sen svämmar kroppen och känslorna svämmar över när Göran Klinghagens elgitarr avlöser med ett solo, som målar en desperation över att ta tillvara livet, i just den här dagen, som alltid är den första dagen i någons liv, den sista i någon annans.

Backspegel i tacksamhet och förundran 33

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Fem saker att ta tag i medan vi fortfarande lever

Det enda som är säkert är att vi alla ska dö.

Varför så drastisk och pessimistisk? Tja, är det så drastiskt, så pessimistiskt egentligen? Det är ju bara fakta. Och ett faktum som vi alla har att förhålla oss till.

IMG_3990

Jag blev påmind om det igår när jag lyssnade på Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som föreläste om det självledarskap som behövs för att hjälpa andra vid den nationella konferensen för AT-organisationerna i landstingen, dvs de personer som ansvarar för AT-läkarnas utbildning och tjänstgöring. Jag var där för att moderera och facilitera workshops tillsammans med kollegor.

Åsa var befriande krass på flera punkter i sin föreläsning. Bland annat kring detta – att livet slutar med döden, och att det är det enda vi är garanterade.

Hon återkom också till ett talesätt som jag själv försöker leva efter, med blandad framgång. ”Det är inte hur en har’t, utan hur en tar’t”.

Så hur tar jag då det faktum att livet bara pågår under en begränsad period?

De senaste veckorna har jag börjat känna en viss stress över det faktumet. Det är så mycket jag vill göra, och som jag skrev om igår är jag ju otålig.

När människor på dödsbädden får frågor om vad de skulle gjort annorlunda, är det dock inte svar som handlar om allt det där som jag tror att jag vill göra och känner en lätt stress över. Nej, det som de tar upp handlar snarare om att vara mer än att göra.

Bronnie Ware har skrivit en uppmärksammad bok på detta tema. Hennes slutsatser av att i många år ha jobbat i vården i livets slutskede är att de fem vanligaste sakerna som människor ångrar när de befinner sig i dödens väntrum är

1. Jag önskar att jag hade varit ärlig mot mig själv i stället för att leva som andra förväntade sig att jag skulle.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade haft kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Så. Jag tror jag tar och slår av på stressen en stund över allt jag ska hinna göra innan jag stänger butiken för gott. Tar några djupa andetag och tackar livet för att jag får vara en del av det än så länge. För den jag är, för känslorna, för människorna som betyder mycket för mig och som jag får betyda något för,  för lyckan över att bara finnas till.

Att minnas tillsammans

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

IMG_0835
Och fullmånens lykta lyste som ett himmelskt gravljus från ovan över Skogskyrkogården

IMG_0829
Låga vid låga. För dem som gått ur tiden före oss.

IMG_0831
Nya och gamla traditioner smälter samman till något nytt och högst meningsfullt

IMG_0832
För dem som finns i våra hjärtan

 

Tack till käraste E för att du påminde mig om Pär Lagerkvists dikt!