Backspegel i tacksamhet och förundran 33

On 19 augusti, 201819 augusti, 2018 By Sara ModigIn Veckan som gick12 Comments

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets trettiotredje vecka tänker jag bland annat på…

… den överväldigande värmen och peppen som jag får som respons på min berättelse om varför jag valt att sluta med antidepressiv medicin. Djupt rörd och berörd. Jag som var så nervös för bashing av vissa (väldigt medvetna och eftertänkta) ordval, av min öppenhet, av… you name it.

… min älskades varma lyhördhet när jag behöver honom.

… glädjen och peppen i att träffa kollegorna igen efter semestrarna.

… att plocka upp trådarna i de roliga uppdrag som pågår och som väntar.

… att följa 15-åringens seglarläger via instagram.

… att få en kram av 14-åringen när han studsade in genom dörren en kortis.

… att messa lite med 10-åringen om skolstart och höstaktiviteter.

… att våga provsjungning för kör, och få komma med!

… att vara en av flera röster som flätar sig samman i klanger och skapar musik.

… cykelpendling.

… coreträningspremiär på gymmet.

… skogspromenad med min älskling.

… middagsgemenskap med vänner två kvällar i rad. Samtal om högt och lågt, vitt och brett. God mat och dryck. Vilken glädje!

… fika och 2-åringshäng med kär vän. Livet i ett nötskal.

… fynd på Bokbordet.

Denna vecka har döden gett sig tillkänna på ett mer påtagligt sätt än annars. Inte minst genom att en vän med inte så många års försprång på livsbanan somnat in i sviterna av en obotlig och plågsam cancer. Mitt i sorgen över ett alltför kort liv och frustrationen över sjukdomens vidrighet sätter tacksamhetens glasögon ändå fokus på hennes förmåga att möta sjukdomen med krass realism i kombination med orubblig livsaptit och elegans. Må du vila i frid, kära K.

Vad tänker du på när du ser tillbaka på veckan som gått?

Fem saker att ta tag i medan vi fortfarande lever

On 17 maj, 2018 By Sara ModigIn Tankar7 Comments

Det enda som är säkert är att vi alla ska dö.

Varför så drastisk och pessimistisk? Tja, är det så drastiskt, så pessimistiskt egentligen? Det är ju bara fakta. Och ett faktum som vi alla har att förhålla oss till.

Jag blev påmind om det igår när jag lyssnade på Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som föreläste om det självledarskap som behövs för att hjälpa andra vid den nationella konferensen för AT-organisationerna i landstingen, dvs de personer som ansvarar för AT-läkarnas utbildning och tjänstgöring. Jag var där för att moderera och facilitera workshops tillsammans med kollegor.

Åsa var befriande krass på flera punkter i sin föreläsning. Bland annat kring detta – att livet slutar med döden, och att det är det enda vi är garanterade.

Hon återkom också till ett talesätt som jag själv försöker leva efter, med blandad framgång. ”Det är inte hur en har’t, utan hur en tar’t”.

Så hur tar jag då det faktum att livet bara pågår under en begränsad period?

De senaste veckorna har jag börjat känna en viss stress över det faktumet. Det är så mycket jag vill göra, och som jag skrev om igår är jag ju otålig.

När människor på dödsbädden får frågor om vad de skulle gjort annorlunda, är det dock inte svar som handlar om allt det där som jag tror att jag vill göra och känner en lätt stress över. Nej, det som de tar upp handlar snarare om att vara mer än att göra.

Bronnie Ware har skrivit en uppmärksammad bok på detta tema. Hennes slutsatser av att i många år ha jobbat i vården i livets slutskede är att de fem vanligaste sakerna som människor ångrar när de befinner sig i dödens väntrum är

1. Jag önskar att jag hade varit ärlig mot mig själv i stället för att leva som andra förväntade sig att jag skulle.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade haft kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Så. Jag tror jag tar och slår av på stressen en stund över allt jag ska hinna göra innan jag stänger butiken för gott. Tar några djupa andetag och tackar livet för att jag får vara en del av det än så länge. För den jag är, för känslorna, för människorna som betyder mycket för mig och som jag får betyda något för, för lyckan över att bara finnas till.

Att minnas tillsammans

On 5 november, 20175 november, 2017 By Sara ModigIn Lyrik, TankarLeave a comment

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.