Do I walk my talk? – dag 71 i #blogg100

I ett videoinlägg som delats flitigt i mitt Facebookflöde de senaste dagarna lyfts skillnaderna fram mellan hur barns förhållningssätt till en uppgift påverkas av vilket perspektiv vi tar i vår återkoppling (”beröm”) till dem. Det är forskaren Carol Dwecks principer om växande kontra låst mindset som getts animerad form.

17855652233_540388931d_k

Illustration: Sylvia Duckworth @ Flickr CC BY 2.0

Jag ser definitivt stora poänger med Dwecks slutsatser om vikten av att uppmuntra och ge förutsättningar för ett växande förhållningssätt, inte minst från lärare, tränare och andra i  ”den professionella vuxenvärlden runt våra barn”. Därför blev jag fundersam över den tvekan jag hade inför att trycka på inläggets dela-knapp.

Efter att ha vridit och vänt ett tag landar jag i att det är något som skaver med föreställningen om att vi ”bara” genom att säga ”rätt ord” kan förändra en annan människa. I synnerhet i relation till våra barn. Kanske är det en övertolkning av videon, men den tolkningen ledde mig iallafall in på tankarna till det här inlägget.

Säg att jag själv som vuxen har ett låst tankesätt i förhållande till min egen förmåga – ”det är ingen idé, det är för svårt, jag är för gammal/har ingen talang för…, jag vill inte göra bort mig/göra fel/göra misstag, jag ger upp, jag fick aldrig chansen att utveckla den sidan som barn…”. Då blir det växande berömmet jag ger mitt barn en fernissa som jag målar på min relation till mitt barn, snarare än ett genuint uttryck för min relation till utmaningar och växande hos alla, inklusive mig själv. Och är det något som barn gör med stor självklarhet (höll på att skriva att de är bra på det 😉 ), så är det att se igenom våra skyddande lager av fernissa, lack och vax.

Om jag har ett växande förhållningssätt till mig själv, mitt eget varande, mina utmaningar och prestationer, så faller det sig för det första sannolikt mycket mer självklart för mig att ge växande återkoppling till såväl barn som vuxna. För det andra blir det inte helt osannolikt så, att mina barn mer naturligt anammar ett växande tankesätt eftersom de hör och ser hur jag förhåller mig till mig själv. Och då spelar det kanske något mindre roll vilken av följande återkopplingsvarianter jag väljer:

  • ”Du är bra på att laga mat!” (Fokus på medfödd/upparbetad förmåga)
  • ” Vad bra du har jobbat i köket!” (Fokus på nedlagd ansträngning)
  • ” Vilken god mat du har lagat!” (Fokus på resultatet)
  • ”Jag blir så glad över att du lagar mat! Det får mig att känna mig mindre stressad, och så ser det ut som att du har roligt under tiden också!” (Fokus på vilka känslor/vilken upplevelse barnets handling väcker hos andra – empatiträning – i kombo med bekräftelse av barnets upplevelse)

Som i det mesta i föräldra-barnrelationen är nämligen handlingens makt så mycket starkare än ordets…

Jag jobbar hårt på att utveckla ett växande förhållningssätt till mig själv. Har en lång väg kvar, men har ändå kommit en bit på vägen. När jag skriver detta blogginlägg slås jag av min ovana att ibland, som en grej, säga ”jag är så dålig, jag kan inte.” Den ovanan upphör i och med detta nu.

Hur tänker du kring dina utmaningar och möjligheter till lärande? Och om du har barn – kan du få ledtrådar till hur du förhåller dig till dig själv genom att reflektera på vad du säger när du ger dem återkoppling?

Att göra utrymme för välmående, #1

Under våren 2016 följer/skummar jag kursen The Science of HappinessedX. Det är en kurs i positiv psykologi, eller lyckoforskning som det också ibland kallas för på svenska.

Positiv psykologi är ett forskningsområde som initierades i slutet av 1990-talet. Ambitionen var att balansera ett, som initiativtagarna ansåg, alltför enögt fokus på att förstå och behandla psykisk sjukdom med insikter och praktiker kring hur människors inneboende styrkor och tillgångar kan förmeras för ökat välmående och hälsa. (En svensk sida om positiv psykologi finns här.)

Ett av de första avsnitten av kursen handlade om effekterna av att“prioritizing positivity”. Det innebär att medvetet skapa och lägga in sammanhang, tillfällen och situationer i min vardag som jag vet ger upphov till positiva känslor hos mig – saker som jag vet att jag mår bra och blir glad av. På min lista står bland annat meditation, läsning, sång, dans, utforskande samtal, promenader, löpning, yoga, roliga klipp på nätet, romantiska respektive actionkomedier, bra musik, matlagning och att hänga med familjen. Att ”prioritize positivity” innebär också att ge tyngd åt de positiva känslomässiga konsekvenserna som hänger ihop med viktiga livsval. Den extra vikten behövs eftersom många av oss är förändringsobenägna, och därmed har en bias för att förstora de (inbillade eller verkliga) konsekvenserna av en förändring.

24390427221_d59e63ecd8_b

Så här har min sketchnoteinspiration Sacha Chua listat några sammanhang som får henne att må bra, inte minst i stunder av … argh, waah och kerflop. För ett är säkert – och det är  att de stunderna kommer.

Jag tänker att det handlar om att bejaka det goda som livet erbjuder mig. För att göra det behöver jag vara närvarande och observera vilka känslor som olika sammanhang, situationer och aktiviteter väcker hos mig.

Det handlar inte om att jaga eller tvinga fram en känsla av konstant lycka eller glädje. Att ge sig ut på den jakten kan i själva verket vara kontraproduktivt för välmåendet.

Det handlar om att skapa förutsättningar för en grundton av positiva känslor i livet. Ungefär som att träning höjer förbränningen även en stund efter passet, tänker jag.

Och precis som fysisk träning är ”förutsättningar för positiva känslor” bra för vår hälsa. Men det får det bli ett annat inlägg om. Tillsvidare lyssnar jag på Stevie Wonders Positivity från 2005. Och så citerar jag grymma Liza Rei. Hon påminner mig om ännu ett sammanhang där jag mår bra: bloggandet, skrivandet!

BoldomaticPost_text-ar-min-terapi-fokuserar-p

 

Sacha Chuas self-carebild kommer från Flickr och är publicerad med licens CC BY 2.0