Jesusbarn minus 14 – fortsatt tacksamhet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

När jag var på skriv- och meditationskurs i våras mötte jag många nya alldeles unika och fantastiska personer. Tack vare sociala medier har flera av dem fortsatt att glädja mig med klokheter, funderingar och sin blotta existens. En av dessa personer är M, med en magisk berättartalang och ett stort, varmt hjärta. Hon har introducerat mig till författaren, poeten och skrivcoachen Victoria Erickson, som kan fånga livsfrågornas essenser i ett rasande vackert poetiskt språk som väcker djup genklang hos mig.

För att fortsätta på gårdagens tema om tacksamhet, liksom på temat från förra måndagen om livets inneboende dikotomier, väljer jag att som dagens inlägg dela Ericksons tankar för Thanksgiving.

Jesusbarn minus 17 – #lyrikfredag

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

IMG_1211
Busan – min läromästare i avkoppling

Solenergi blott

tjufem procent av dygnet.

Julmusten sugs ur.

Att minnas tillsammans

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

IMG_0835
Och fullmånens lykta lyste som ett himmelskt gravljus från ovan över Skogskyrkogården
IMG_0829
Låga vid låga. För dem som gått ur tiden före oss.
IMG_0831
Nya och gamla traditioner smälter samman till något nytt och högst meningsfullt
IMG_0832
För dem som finns i våra hjärtan

 

Tack till käraste E för att du påminde mig om Pär Lagerkvists dikt!