Det var när jag skulle skriva mitt senaste inlägg som jag studsade till på underrubriken i titeln till bloggen. ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet”.
Strävan. Ett ord jag förknippar med kamp, den där kampen som så länge varit min självklara följeslagare i livet. Kampen, som har en nära relation med hoppet. Men som jag sedan några år har kommit att observera mer på distans för att i stället välja vila och varande som grundton, vilket jag skrivit om tidigare: ”Bättre när jag inte tar i”.
Det lilla gruskornet låg och skavde i mig några dar.
Så en lördag förmiddag, i en online andningssession med StephMagenta (rekommenderas för dig som är intresserad av frigörande andning, breathwork eller vad du väljer att kalla det) slog insikten ut i blom. Tänk om jag skulle byta ut strävan, kampen mot lek? Mot dans?
Efter andningen väntade uppgiften att städa lägenheten. Bestämde mig för att leka med perspektivet att se städningen som en lek. Det gick som en dans! Inte som i snabbt – nej, köket som sunkat ner sig rejält efter sjukdagar fick ta fem timmar att städa. Men det blev inte tråkigt och kändes inte som en börda. På söndagen fortsatte jag med resten av lägenheten, på samma lekande, dansande vis.
Att leka, dansa med livet betyder inte att jag inte tar det på allvar. Något av det mest allvarliga och ”på riktiga” som finns är barn som är hängivna i sin lek eller dans. Och det är med barnets inställning som jag går in i testet – eller leken om du så vill – av lek och dans som livshållning.
Därför byter jag nu ut underrubriken också. ”Om min lek och min dans med det goda i livet.” Vilka tankar, vilka känslor väcker det hos dig?
Fredagens höstdagjämning blåste revelj för djupdykningen in i mörkret. Dags att gå i ide, slå av på takten så att själens fötter får känna sig fram och bana vägen framåt i sin egen takt. Utan att snava på rötter och stenar som mörket lindar in i skydd från blicken.
Den som vill och som lyssnar in årstidskiftningarnas berättelse, blir påmind om att ljus och mörker är komplementära i varandets dans. Som födelse och död. Sång och tystnad. Rörelse och stillhet. Glädje och sorg. Rosévin och glögg.
Under söndagsnattens nymåne formulerade jag min intention för den första måncykeln i detta fjärde kvartal. ”Jag fördjupar relationen med min kropp och moder jord”. En inbjudan till mig själv att lyssna till kroppens röst när den ber om rörelse eller stillhet. Att utan dömande uppleva insidan av mig, omgiven på utsidan av mossa, vatten, klippor och doften av multnande höstlöv. Av fyrverkeriet av rött, gult och brunt i trädens kronor.
Det blir ett första steg in i det vilsamma mörket. Där mina skuggor inte skrämmer, utan bjuder till ro och reflektion.
Inför gårdagskvällens efterlängtade läspass plockade jag upp ledarskapsprofessor Alf Rehns bok Ledarskapsparadoxen. Han inleder den med en tirad riktad mot de förenklade ledarskapsböcker som formulerar en enkel modell för (framgångsrikt) ledarskap, inte sällan författade av superseniora företagsledare med undertexten ”gör som jag för att bli lika lyckad som jag”.
Ledarskap, menar Rehn, är i själva verket lika komplext och fyllt av paradoxer som världen. Som livet, som människovarandet, tänker jag och hummar igenkännande. I min profilbeskrivning på Twitter står det bland annat ”Human, thus a walking paradox”. Och jag fortsätter att humma bekräftande när jag läser hur Rehn beskriver ledarskapet som ”en brottningsmatch med omöjligheter” och som ett ”härligt mirakel”. Även dessa metaforer känner jag igen, både i rollen som ledare och från livet i stort.
Att människovarandet och ledarskapet bär på samma förunderliga drag av paradoxer är i själva verket inte så konstigt. För, som Rehn också skriver, ligger ledarskapspudelns kärna i att ”den allra svåraste formen av ledarskap är att leda sig själv”.
Det här är ju också samma, om inte urgamla, så i alla fall så där 2 700 år gamla, visdom som förmedlades av överskriften till templet i Delphi, dit det antika Greklands ledare sökte sig för att fråga oraklet till råds. Vägen fram till Pythia och frågorna och de kryptiska svaren om de externa ledarskapsutmaningarna gick genom förtemplet, där de bland annat passerade orden ”Känn dig själv”.
Känn dig själv – och döm inte de paradoxer du ser hos dig själv. De är i själva verket ett kvitto på att du är människa, att du är levande. Och ledare om inte annat så för dig själv.
Sommarsemesterns sista timmar ligger framför mig. Imorgon ringer klockan för fysisk och mental färd in till kontor och jobb igen.
Jag ser tillbaka, summerar och tackar för de veckor som gått. Tacksamheten riktar jag till livet, till alla dem som jag mött under dessa ro- och livgivande dagar, liksom till mig själv, för att att jag gett mig hela fem veckors tid att pausa från den rytm som fyller så stor del av året i övrigt.
Semestern började med en veckas renande skåps- och källarförrådsutrensning inklusive den återkommande och alltid lika i förväg så ångestfyllda, i efterhand så befriande heliga pilgrimsfärden till Östberga Återvinningscentral. Den nya fasen i livet med två av tre barn utflugna manifesterades i flytten av min nattliga plats i lägenheten från bäddsoffan i vardagsrummet till den nya 180 cm breda dubbelsängen i lägenhetens egentliga sovrum. Och jag upplevde en helt ny ro när jag klev innanför dörren.
Vecka 2 var det dags för retreat som 15 människor, varav jag bara mött fyra tidigare, samskapade i Östergötlands vackra gränsland mot Småland. Veckan bjöd på vila, värdefulla nya bekantskaper och perspektiv, tankespjärn, skapande av bedband, mitt eget vapen minsann, tangolektion, pilgrimsvandring, burleskworkshop, inquiry, psalmsångskväll och mycket mer. Allt under överinseende av av lagom nyfikna kor och med hängmatta och hängstol för stunder i absolut närvaro under de båda körsbärsträdens tempeltak.
Jag har länge längtat efter en hederlig roadtrip. Och med min partner Mats i sällskap blev det verklighet, när vi vecka 3 först styrde kosan mot Malmö för några dagars häng med själssöstra Helena. Vi utforskade både smaklig (bland annat äkta malmöitisk falafel) och osmaklig (på Disgusting Food Museum – rekommenderas!) mat, och jag hann med ett möte ansikte mot ansikte med Dominic istället för det sedvanliga ansikte mot skärm. Sedan landade kompassnålen på Göteborg, där jag tog mod till mig och åkte Lisebergs Helix – en nära dödenupplevelse med mersmak. Vägen norrut gick via Dalsland och lunch i öronbedövande vacker miljö hos en fd kursare till Mats innan vi landade på Humlebäck. Det är sannerligen en plats av vila, återhämtning och påfyllning, även när vi som nu karmayoga (dvs arbetade) några timmar om dagen. Jag är numera expert på att vika kuvert- och dra på-lakan, efter att ha sorterat och märkt upp vad som måste varit närmare femtio lakan för kurssal och uthyrning. Att bo på Humlebäck ett par dagar och på det här sättet göra en liten insats för en plats och en community som betyder mycket för mig var mycket värdefullt.
Sedan styrde 14-åringen och jag kosan mot Norrland. Vi bjöds på läckerheten jägarfläsk i Söderhamn hos lunchstoppet hos min pappa, och vi fick också avnjuta det fullbordade musikstycket han arbetat med i många år innan vi angjorde Sollefteå för några dagar hos min mamma och syster med familj. Vi firade systers födelsedag med bland annat fabulöst goda tårtor från mammas kök, 14-åringen och nytillskottet Ådi, en förtjusande fyra månader gammal fransk bulldog, fann varandra, och jag upptäckte nöjet i att klyva och stapla ved, liksom skönheten som finns i de små detaljerna i ett enskilt vedträ. Mamma och jag roade oss med sakletning till 19-åringen som snart flyttar till egen lägenhet, och som vanligt fylldes bilen inför hemresan med fler väskor än vad som fanns med på vägen upp.
Denna den sista veckan inleddes med en tripp till Helsingfors. Mats och jag bordade Silja Symphony i måndags, och hann avverka både buffé och nattklubb (dans!!!) första kvällen. Vi hade punktat upp några önskesightseeingmål i förväg. Döm om min förvåning när jag redan på seneftermiddagen på plats i Helsingfors konstaterade att vi avverkat dem allihop:
Dag 2 tog vi sikte på vad som visade sig vara ett för renovering stängt Finlandiahus, och hamnade istället på Nationalmuseet, där vi djupdök i två utställningar: en om forntiden i Finland (som passade extra bra efter att vi lyssnat på sommarspecialen om Sveriges tidigaste historia i tre delar av podden Allt du velat veta med arkeologen Jonathan Lindgren på vår roadtrip) och en med titeln Förmögenhetsfilosofi, med dagsaktuella personporträtt av nio förmögna finländare som delade sina tankar om sina liv, sina verk och sina förmögenheter. En klockren kombination av perspektiv!
De sista dagarna av semestern har landats hemmavid, med avbrott för lunchutflykt till väninnan Pernilla och planering av bröllopspresent inför gårdagens bröllopsfest för vår gemensamma vän Anette och hennes Chris.
Nu sitter jag på altanen med det ännu av sol varma betonggolvet under mina fötter. Himlen är blå, molnfri och vid. Jag tror banken mig att intentionen som jag satte för semestern har förverkligats: utvilad och taggad på hösten. Det senare har i ärlighetens namn suttit en bit in. Men med fyra timmar kvar på sista semesterdygnet har även den känslan landat. Och även om det skulle vara fråga om självsuggestion, så är jag nöjd.
Det har varit en sjukt härlig semester. Och det blir en spännande höst!
Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande.
Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.
När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?
Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?
Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna.
I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden.
