Tacksamhet och förundran. Jag har i flera omgångar gjort veckovisa sammanställningar här på bloggen över händelser och intryck som fått mig att känna tacksamhet och förundran. Och även om jag inte skriver ner det, så vågar jag påstå att det sällan går en dag utan att jag, om än aldrig så kort, känner förundran, känner tacksamhet. 

När jag bläddrar bland gamla blogginlägg ser jag att jag skrivit många inlägg om tacksamhet. Men inte så många om förundran. Dags att fylla på ord- och tankebägaren som har förundran skrivet på sig! 

Den direkta anledningen till att tankar kring förundran kommit upp till den medvetna ytan var en artikel av Agneta Lagercrantz i Svenska Dagbladet i lördags. Ämnet var hälsofördelarna med att vistas i naturen, inte minst ur perspektivet Förundran. 

”För personer med posttraumatisk stress sänkte naturupplevelser som väckte förundran deras nivåer av stress och oro med 20–30 procent. Förundran minskar nivåerna av kortisol och ökar mängden dopamin i kroppen.”

”De som ofta upplever medkänsla och glädje, nöjdhet och stolthet, förundran och kärlek har lägre nivåer av proinflammatoriska cytokiner (markör som visar graden av inflammation i kroppen), visar en studie. Men störst effekt på inflammationsnivåerna av alla dessa positiva känslor hade förundran.”

”…ren förundran drar in oss i nuet och kräver total närvaro, en upplevelse som får tiden att stå still eller expandera.”

”Förundran kan ge en paus från egocentrerade funderingar och negativa tankespiraler, vilket kan förklara att det känns som om allt stillnar när vi förlorar oss i något stort…”

”Förundran i naturen är ofta en hisnande, lycklig häpnad över mötet med enskildheter och att man får vara i deras sällskap. En blomfluga, en kungsörn, ett redwood-träd.”

”Människor som upplever förundran har därmed lättare att invänta mer information och måste inte få svar direkt. De visar sig också vara mer öppna för att lära nytt och ta in andras perspektiv. ”

Ja, naturen är en rik källa till förundran. Det är en av anledningarna till att jag älskar att fotografera – det är ett sätt att försöka fånga och förmedla min upplevelse av förundran. Förundran över skönheten, det utsökta. Inte minst i det lilla, naturens alla fina detaljer. Men också storslagenheten, dramatiken, oändligheten. 

Ytterligare en rik källa till förundran är musiken. En tolkning av en melodi, en klang, en rytm, kanske i kombination med ord, kanske bara i form av toner. En tolkning som griper tag, gör andlös för en stund, berör och väcker – förundran. Musiken är min medicin. Inte minst på grund av dess förmåga att väcka förundran. 

Förundran kommer i många former för mig. Tänk dig en smak (solvarmt smultron eller saffranskakan med hallonsylten till advent), en doft (syréndoft i skymningen eller vedeld i en kamin), ett ljud (koltrastens soloprestation eller knarret av snö under skorna), ett ljus (det varma släpljuset en sommarkväll eller det krispigt klara en molnfri januaridag), en beröring (en rygg mot en mage i en famn eller en blick som dröjer sig kvar i min)… Ett gemensamt har de upplevelserna: de får mig att stanna upp i nuet. Att släppa taget om tankarna om så bara för en aldrig så kort stund. Att se bortom gränserna mellan det som är mitt ego och det som är världen runt mig. Att bli lite mer liv ett ögonblick.

Artikeln i Svenskan citerade en bok med titeln Förundranseffekten. När jag läste vidare i artikelserien med samlingsnamnet Känslornas doldis, kom jag till en om författarna till den nysläppta boken. Nu är den inköpt och nedtankad till paddan. För en djupdykning i kunskap om en av de känslor som jag erfarit är en av mina främsta livlinor när håglöshetens, modlöshetens och hopplöshetens trötta troll fyller mitt emotionella synfält: förundran. 

Vad betyder förundran för dig? Vad väcker förundran hos dig?