Att minnas tillsammans

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

IMG_0835
Och fullmånens lykta lyste som ett himmelskt gravljus från ovan över Skogskyrkogården
IMG_0829
Låga vid låga. För dem som gått ur tiden före oss.
IMG_0831
Nya och gamla traditioner smälter samman till något nytt och högst meningsfullt
IMG_0832
För dem som finns i våra hjärtan

 

Tack till käraste E för att du påminde mig om Pär Lagerkvists dikt! 

Söndagssummering v.44 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Några av veckans Glows

Jag har hållt i med Headspejsandet nästan dagligen ett bra tag nu. Och när jag tappar en dag, kliver jag resolut upp i sadeln nästa dag igen utan att älta missen.

Min nioåring börjar gilla headspejsandet också. Insomningsmeditationen i barnversion är en riktig höjdare för honom.

De två hemmavarande barnen och jag har haft filmfestival i veckan (med tjuvstart förra veckan) på temat Tim Burton. Äntligen har jag sett Edward Scissorhands. Alice i underlandet, Alice i spegellandet, The nightmare before Christmas, ljuvliga Frankenweenie och The Corpse bride stod också på programmet. Igår var vi fulltaliga då 13-åringen kommit hem, vilket vi firade med riktig bio med Dr Strange på duken. Idag har vi avverkat Stargate och Frukost på Tiffanys. Fantasy och romantiska komedi – en festival helt i min smak.

13-åringen och hennes pappa hade härliga dagar på 13-årsresan till Åre. Glad för deras gemenskap.

Vi har besökt kyrkogården vid Katarina kyrka. Allhelgonahelgen ägnar mina barn åt att tänka på gammelmormor Karin. 13-åringen, som kommer ihåg henne och var med på hennes begravning. 12-åringen, som träffat henne som bebis men inte kommer ihåg henne. Och 9-åringen, som sörjer att han aldrig träffade henne, men tänder ett ljus ändå för henne och undrar om hon verkligen skulle känna igen oss nu om hon träffade oss i himlen. Känslorna svallade, tårarna trillade, döden reflekterades över. Vi höll om varandra.

Det sedvanliga novemberrusket har gett vika för härligt bitande vinterkyla och vitt duntäcke över den blötgrå asfalten. Igår begick dessutom döttrarna skridskopremiär för säsongen.

Långpromenader inklusive min första Pikachu.

Veckans Grow

Jag fortsätter med min singletaskingutmaning. Fokus på en sak åt gången, och ett medvetet val av vad jag lägger fokus på (läs: mindre tid för på Candy Crush Soda Saga och Facebook, mer tid för läsning, poddar och barnen).

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Gemenskap. Behöver inte alltid handla om att göra saker tillsammans. Bara att såsa omkring i samma rum/lägenhet i vissheten att de andra finns där och att vi hör ihop räcker.

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Lacrimosa ur Mozarts Requiem. Handlar visserligen om tårarna som ska fällas av de skyldiga på vredens och domens dag. Men den passar bra till mina tårar nu också, och åtminstone ett Requiem hör till i allhelgonatid.

dsc_3372

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?