Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

En dans på slak lina

”Balans i livet”. Låter skönt, inte sant? När jag har drömt om att känna balans i livet, har jag ofta haft en målbild av ett välstädat hem, en välordnad ekonomi, en vältränad kropp, väluppfostrade barn, ett (mycket) väl utfört arbete och ett väldigt engagemang i samhällsfrågor – allt kontinuerligt och mot bakgrund av ett orubbligt lugn och harmoni.

Balance Visual Metaphors sachachua com

Foto: Sacha Chua @ Flickr

Och den bilden kan verkligen motsvara en sorts balans – under vissa (sannolikt ganska extrema, åtminstone för mig) förutsättningar och sannolikt begränsade perioder. När jag innan jul började meditera och fundera kring begreppet balans, och vad det betyder för mig att vara i balans, har det varit något i den bilden som skavt i mig.

I höstas hade filmen The Walk premiär. Jag såg inte den, men väl en dokumentär om Philippe Petit, som 1974 gick på lina mellan World Trade Centers tvillingtorn i New York. (Du kan se dokumentären här på UR fram till 11 april 2016 – är du höjdrädd kan du behöva sällskap när du ser den… ).

Jag slogs då av insikten att den balans som en lindansare har bygger på en ständig avvägning och mikroförändringar av tyngdpunkten, allteftersom hen får återkoppling från linan och sin omgivning via sin kropp. Riktningen är tydlig, och blicken är fäst på målet.

Mitt skav handlar om någonting i häradet av att min ständiga jakt på balans har varit en jakt på ett givet tillstånd som jag ska, när jag väl uppnått det, ska lyckas hålla mig kvar i. Men ett sådant statiskt tillstånd är onaturligt inser jag, om inte jag väljer att leva ett liv i isolering från alla eventuella störande moment utanför mig själv – och då skulle jag ändå ha mina egna balanspåverkande humör- och hälsosvängningar att tampas med.

När jag har googlat runt för att hitta inspiration och infallsvinklar till det här inlägget, hittade jag bland annat en artikel om (fysisk) balans hos Centrum för idrottsforskning. Författarna skriver bland annat

”Förmågan att kunna stå upprätt eller röra sig utan att falla omkull, kan alltså inte beskrivas med några enkla fysiologiska eller biomekaniska förklaringsmodeller, utan är en oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav. Människans måste under sin kontroll av hållning och balans upprätthålla en ”steady stance”, ett slags balanskontroll i presensform med hänsyn till rådande förhållanden, samtidigt som den måste förutse och anpassa sig till förändringar orsakade av både frivilliga och ofrivilliga rörelser.” (Oddson & Ekblom (2004), ”Bra” eller ”dålig” balans – Vad är det vi mäter?. Svensk idrottsforskning no 4 2004, s. 61)

”En oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav.” Det är ju en rätt träffande bild av våra liv.

Därför börjar jag nu omdefiniera balans. Från att handla om att uppnå ett i förväg bestämt  läge, präglat av en hög grad av perfektion (jag tror at ni kan hålla med om att bilden av balans i inledningen var just sådan), börjar jag nu tänka att det handlar om att vara närvarande och uppmärksam i stunden på min tyngdpunkt – i en steady stance – samtidigt som jag tar höjd för och utvecklar min förmåga att förutse och anpassa mig till de förändringar hos mig och i min omvärld som jag vid det här laget vet kommer att dyka upp. (”Det enda som är kontinuerligt (med att ha barn) är att inget är kontinuerligt”, som jag har sagt så många gånger sedan jag blev förälder.) Hela tiden med en riktning klar – även om den riktningen kan förändras över tid. Att som Headspaces Andy Puddicombe uttrycker det: att djupare uppleva och förstå våra känslor och tankar (våra ”balanssignaler” tänker jag), utan att svepas omkull av dem.

Hittade dessa tankar i en kärnfull formulering hos författaren och coachen Katie Vessel på communityn The Good Men Project (Google igen):

”My take on balance is that we can benefit more by focusing on awareness and making intentional adjustments instead of achieving perfection.”

Och då blir det ju som Oddson & Ekblom citerade (okänt från vem) i början av sin artikel: ”Balance is something we do, not something we have.”