Ikväll skulle vi fira 12-åringen i efterskott med finbesök av farmor och farfar (eller faofao som de heter efter något av barnens namn på dem för några år sedan). Fram med ärvda linneduken, finporslinet och silverskedarna till tårtan, tänkte jag. Men lådan där vi förvarar silvret var helt fastkilad.
När vi efter avslutat firande försökte lösa problemet med den kärvande lådan – något blockerade – slutade det med att vi tömde hela lådan. Det blev en del. Under årens lopp har jag samlat på mig en hel del bords- och uppläggningsbestick, i vad som nu känns som ett tidigare liv där stora fester med tjusig dukning med (ny)silverbestick, finporslin och glasservis hörde till.
Idag äter vi till vardags på bröllopsservisen. De ”tjusigare” glasen och besticken används sällan. Nu var alla gafflar, knivar och skedar av olika fasoner i behov, sedan lång tid, av putsning. Maken skred till verket. Han använde sig av det gamla husmorsknepet – numera alltså hos oss ett husfarsknep:
- lägg aluminiumfolie i botten av diskhon,
- strö ut bakpulver
- lägg silvret (bestick eller smycken går lika bra) på
- strö ut lite mer bakpulver
- slå på kokande vatten
- täck med ett blad alufolie
- Låt svalna
- Skölj av och handdukstorka besticken (för att slippa vattendroppsfläckar).
Perfekt för stora mängder av putsbehov! Kemin bakom är rolig att läsa om – det kan en göra här i en artikel från Ny Teknik om Kemidoktorns bästa silverputs.
Så här tjusiga är nu några av besticken, på plats i sitt fina etui som jag fick av min mormor och morfar som skedsamlande barn.
Nu ska vi bara se till att använda hela härligheten lite oftare… Fler fester med andra ord!
(Vi fick för övrigt ut det som tjurade från lådan. Ett besticksfodral som halkat på sniskan, antagligen missnöjt över att inte användas/uppmärksammas…)