Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också låter någon av mina insikter och tankar reflekteras i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2024. Det här är min återblick i stora drag på 2023.
Årsordet för 2023 har varit Växtkraft, i kombination med intentionen om att sakta ner till livets hastighet. Och nog har det varit ett år av växande, för att inte säga växtvärk, och att sakta ner, stundtals genom kraftiga inbromsningar.
Backspegeln fylls också av några förluster.
Den utan jämförelse största förlusten var min pappas bortgång ur tiden. Efter att han blev änkling förra hösten blev våra telefonsamtal mer frekventa och längre än tidigare. Även i det praktiska kom vi att ha tätare kontakt, i och med förberedelser och fix i samband med att han flyttade till Gävle från Söderhamn. Där hade han sina syskon, och berättelserna om hur glad och tacksam han var för sitt umgänge med dem förgyllde våra samtal. Jag fick också glädjen att återuppta kontakten med min farbror som var ett ovärderligt stöd för pappa, mig och min syster.
Pappas tid i Gävle och hans nya bostad blev kort. Efter ett par omgångar med vätska i lungor och lunginflammation gav hans sviktande hjärta upp en tidig morgon i slutet av maj. Jag vakade med honom den sista natten och såg gryning och soluppgång växa fram över skogar och tak. Jag såg också den vakenhet och närmastglada förvåning som lyfte pappa till hans sista andetag, samtidigt som Einar Ekberg sjöng om kärleken till ”det urgamla kors” i toner som pappa spelat och lyssnat till många gånger under sitt liv.
Förlusten av pappa i livet gjorde obeskrivligt ont. Men det gav också bilden av den han har varit för mig väldigt skarpa konturer. Hans förmåga att förundras över livets och musikens storhet, att reflektera och känna djupt, att bevara en unikt positiv livssyn och tillit till sin Gud även när hälsan och orken svek – den smittar. Och hans osvikliga tillit till min och min systers förmågor, hans starka, djupa kärlek till oss, bär jag med mig som en källa att hämta styrka, inspiration och växtkraft från genom resten av livet.
Sorgen slungade mig in i en kraftig livsinbromsning. Jag blev sjukskriven under första halvan av sommaren. Inte utbränd, men vidbränd, som jag beskrev upplevelsen. Att tömma pappas lägenhet var en tung, men välgörande terapi. Det känslomässiga stöd och de starka armar som min partner M stod för var ovärderligt i den processen.
Årets andra förluster utspelade sig på och av jobbet. Till följd av omstrukturering försvann under våren den gruppchefsroll som jag haft på deltid sedan början av 2020. Som jag skrev i tillbakablicken på 2022, upplevde jag att chefsskapet var helt rätt plats för mig. Det var roligt, utmanande, utvecklande och meningsfullt. Förlusten skakade om mig, och planterade ett frö av tankar kring hur jag ville att återstoden av mitt yrkesliv ska se ut. 2023 var ju året då jag hade förvärvsarbetat i 27 av mina 54 år.
Tankefröet behövde växa till sig snabbt när jag och mina kollegor på Stockholmskontoret i början av hösten fick beskedet att kontoret skulle avvecklas och vi i samband med det sägas upp. Det innebar en förlust av jobbtrygghet, dessutom förlust av fina kollegor och fantastiska lokaler, de senare som också höll minnen av 50 årsfirande och två studentmottagningar.
Det kändes på ett sätt som en tvärnit i yrkeslivet. Arbetslös. Vem vill anställa en 50+-åring? Vad vill jag bli när jag nu är stor? Hur och med vad vill jag jobba? Jag skolar om mig till undersköterska, till taxichaufför, till… Samtidigt steg räntorna på bostadslånen. Frågorna har surrat i huvudet och känslorna har åkt berg-och-dalbana mellan ganska så stark oro och en känsla av härliga möjligheter.
Jobbåret har slutat i hoppfullhet. Utan att gå in på detaljer, eftersom inga formella avtal ännu är påskrivna, kan jag i skrivande stund konstatera att de funderingar och önskningar som började växa fram i våras ser ut att kunna materialisera sig som möjligheter som är större och roligare än vad jag kunde drömma om. Vad som står klart är att jag ska ge plats för hela mig i mitt yrkesliv – både min analytiska, samhällsorienterade kompetens och min intuitiva, lyssnande, coachande kompetens som jag längtat efter att ge plats sedan skilsmässokrisen 2016.
Jag har fortsatt utbildningarna till Andningspedagog och Breath Guide som jag påbörjade 2022 under 2023, och fått stötta både enskilda klienter och grupper i att med hjälp av andningen komma hem mer till sig själva och hitta nycklar till ett mer närvarande och grundat liv. I september höll jag en dagsretreat på en underskön plats, där andning, rörelse och röst vävdes samman till en livgivande helhet. Och hela mitt inre sjöng ett starkt och vackert ”Ja”. Varje klient, varje grupp som jag får guida tränar min intuition och närvaro, så att jag utvecklas som kanal för det som ger liv. Och ja, det här är en del av det yrkesliv som jag ska forma för året och åren bortom det.
2023 förde med sig förverkligandet av en gammal dröm jag haft: drömmen om att åka norrut i Sverige och se hur landskapet skiftar. I min inre bild av den resan betraktade jag skogar, sjöar, städer, berg och dalar genom tågfönstret. Nu blev det istället elbil som tog mig och M norrut istället. Målet för resan var Kiruna, där M delade sina minnen med mig från sitt studentliv. Vi tog tid på oss upp och ner, och passade på att bocka av släkt och vänner, norrländska kuststäder, kyrkor, modern träbyggnation, hällristningar och ett gudinnemuseum på vägen. Resan blev också ett efterlängtat tillfälle att ägna mig åt fotografering – du hittar några godbitar från skörden här.
Upplevelsen av Kiruna blev på sitt sätt även det en upplevelse av förlust. Förlusten av jungfrulig natur, liksom av en stadsmiljö som varit människors hem och vardag när gruvan breder ut sig. Men Kiruna bjöd också på upplevelser av stark skönhet – att komma in i Kiruna kyrka tog till exempel helt andan ur mig. Det gjorde även solljuset genom molnen över Torne träsk, och synen som mötte mig när jag vände mig om efter att ha klivit ur bilen i Abisko och drabbades av Lapportens magnifika storhet.
Är det något som präglas av växtkraft så är det ju barnen och föräldraskapet. Under 2023 lämnade min minste grundskolan och blev gymnasieelev. Mitt andra barn slutade i sin tur gymnasiet och har både jobbat på hemmaplan, sökt jobb utomlands och landat i studieval inför våren. Den äldsta har konstaterat att den studieinriktning hon började 2022 inte var rätt och börjat jobba. Min relation med dem alla tre förändras i takt med deras liv (såklart). Tillsammans med de två äldsta fortsätter jag att utforska jag sätt att umgås som vuxna barn och förälder – konserter, biobesök, AWs och middagar är himla trevliga med dem som sällskap. Och jag är oändligt tacksam över att ännu få ha en av dem hos mig varannan vecka, över att de fortsatt ger mig förtroendet som bollplank och uppslagsbok vid behov och över att jag får lära av deras perspektiv och kunnande om världen. Jag har bland annat blivit en bättre bilförare genom att övningsköra med min äldsta.
Det Vi som jag delar med M fortsätter att växa sig starkt och vackert. Samtidigt som jag lär mig att stå allt tydligare på egna ben, i mina behov och känslor, blir jag allt tryggare i vår relation. En parhelg på Humlebäck i januari lade en fin och stadig grund att ta avstamp från inför året, och vi har fortsatt att sparra och stötta varandra i såväl våra personliga livsresor som i vårt Vi. Dessutom flätas våra liv samman rent praktiskt, i och med att jag har blivit åtminstone mental delägare i Ms nya bil…
Som tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må ha varit ett år med flera förluster, men tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.