Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…
… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.
… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.
… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.
Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad
Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?
Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.
I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer ytterst sett skapas och vidmakthålls av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle som hen är en del av.
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0
I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?
Min kära unge, du blir stor: Du från en hel del hunnit växa… Utaf din hulda, kloka mor Tag, för din framtid, denna lexa!
Uti den verld, du smått har sett, Så många öden förefalla; Och med ett gladt och öppet vett Kan du få lära av dem alla.
På lifvets bana varsamt gå, Men tro ej allt hvad ondt man säger! Vår verld, min kära, är ändå Den allra bästa verld, en eger.
Den är – hvad den beständigt var – Bebodd af kloka och af dårar; Och – noga öfverlagdt – den har Mer rätt till löje än till tårar.
För mycken misstro föder agg, För mycken lättro ångerns smärta: Tänk ej i hvarje ros en tagg, Ej dygd i hvarje männskohjerta!
Väl dig, om jemt du följa vet Nyfikenhet, den glada gumman: Den, jemte känslig glädtighet, Är af all vishet hufvudsumman.
Med läsning driv fördomen bort – Var männska så väl det behöfver, Men när du läser, gör det kort. Att handling ej blott helt stås öfver!
Ett odladt vett, en upplyst själ – Vet – ej blott böcker kan det skänka. Mitt barn, studera verlden väl: Den ger dig ämnen nog att tänka!
Hvar menska, älskling, är en bok – Lär dig att fatta rätt dess värde, Och mins, att oftast af en tok Den vise någon visdom lärde!
Men om lektyren roar dig, Väl – i förädling af ditt väsen Låt den då blygsamt röja sig, Men ej i tonen af beläsen!
Nyfikenhetens klubb – mitt rön – Intoleransens skrubb utslipper, Så vitterheten hos vart kön Är långt ifrån ett fåfängt nipper.
Lyd, kära, lyd bestämmelsen: Sök väl att goda bragder hinna Och hedra värdighet, min vän, i varje medman och medqvinna!
Se kära mor i livets krets, Som vet sitt sanna kall bevaka, Fullt med sitt lärande tillfreds, som mänska, mor och egenmaka!
Månn handlingsdåd, bekraftande Med blomster hennes fotspår hölja, Och kärlek, hopp och skapande Dess lefnad och dess minne följa.
Respekten är med fliten slägt: I nyttig handling sätt din heder! Gör ödmjukheten till din drägt Bli sinnebild af dina seder!
Följ, kära, ett av mina bud: Låt aldrig titlar dig förtrolla! Allt högmod uti männskors skrud Är blott affischen af en fjolla.
I sällskap sladdrets tomhet fly, Men sitt ej sluten som en gåta! För tanklösheten plär man sky, För mycken klokhet ej förlåta.
Välj uttryck utan brydsamt val, Se till att du ej domslut fäller! Och tala, vännen – håll ej tal: Du tror ej hur det oss förställer!
Gif skämtets udd sitt fina skick I ord, som glädtigt oförmoda! Dock mins: man skrattar med en qvick, Men man bär aktning för den goda.
Att bli för stor och penningrik i jakt på glansen i gazetten – bort det! Från kök till republik, från politik till toaletten –
blif vid din gärning, låt din hand med hopp och glädje föra skutan. Tro ej, mitt barn, att folk och land Med Guds hjelp styras oss förutan!
När sig väl mänskor nitiskt ter Att staters styrselsätt ransaka, så vet, då tycks mig att jag ser Så stolta furor som stå raka.
Ja, slika värf är mödan värd: Låt gärna dem din håg förvilla! Du är unik – så vill vår värld Med tacksamhet din lärdom gilla.
Att älskas … ej ett ämne fins Mer rikt att i maximer drifva Men, kära vännen, hör och mins Det enda råd, jag har att gifva:
Mot den hen, som dig beskärs (Märk denna stora hemligheten!) Var huld, om hen är huldhet värd, Om ej – så stanna ej i smeten!
Tag händelser och öden lätt, Mitt barn, så blifva de ej tunga! Och – mellan oss – är det ett sätt Att än i åldern synas unga.
Min kära, lifvet flyr så fort – Hvad grym, hvad oersättlig skada, Om, vid det lilla gagn, vi gjort, Vi nekat oss att vara glada!
Må stojet och förströelsen Vid andras dom för glädje gälla, I stilla nöjen sök du den – Det är för oss vi äro sälla.
Gör nöjet bofast i ditt hus, Eg i ditt hjerta samvetsfriden! Den gör vår uppsyn mild och ljus, Den rår på sorgerna och tiden.
Ja, älskling, lifvets sällhet njut, Men lifvets pligter ej försaka… Nu har min lilla lexa slut, Och från min blogg jag går tillbaka.
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…
… det mentala reningsbadet i ett coachingsamtal.
… att få syn på en mental förflyttning (i önskad riktning) som jag gjort vad gäller gränserna för vad jag tar ansvar för och vad jag överlåter till andra att ta ansvar för.
… ett gäng bra intervjuer i roligt uppdrag.
… timmar av tid på egen hand.
… aha-upplevelsen när jag lyckades lösa en jobbmässig utmaning på ett i mitt tycke smart och effektivt sätt, där jag utgick från min egen kompetens istället för att försöka täcka upp kompetens som lämnat projektet.
… känslan av ”booom” när jag skickar iväg en rapport som varit en riktig surdeg, och stryker den från att göra-listan.
… blommor i alla former och färger.
… spontanfikat med en god vän på konferens.
… känslan av ”yes!” när jag får användning för min utvecklade problemlösningsförmåga vid två tydliga tillfällen.
… upplevelsen av att ha storstädat kök och badrum i ett tempo som utgick från kroppens behov istället för hjärnans prestationskrav.
… en trevlig trädgårdsdag med grannarna.
… att njuta av min altan, som badat i tung syréndoft hela veckan. Och värme.
… grön smoothie till frukost två dar i rad. Lagt till något bra och önskat istället för att dra bort och sätta förbud.
… timmar på tu man hand med min älskling. Skratt, lycka, kärlek, lust, närhet, tillhörighet. Älsklingens mästerliga kokkonst till det. Och bubbel. Så klart.
… närheten till mina barn efter 10 dagars frånvaro.
Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.
I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer består av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle hen är en del av.
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0
I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?
Min kära sotter*, du blir stor:
Du från en hel del hunnit växa…
Utaf din hulda, kloka mor
Tag, för din framtid, denna lexa!
Uti den verld, du smått har sett,
Så många öden förefalla;
Och med ett gladt och öppet vett
Kan du få lära av dem alla.
På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej allt hvad ondt man säger!
Vår verld, min kära, är ändå
Den allra bästa verld, en eger.
Den är – hvad den beständigt var –
Bebodd af kloka och af dårar;
Och – noga öfverlagdt – den har
Mer rätt till löje än till tårar.
För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångerns smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje männskohjerta!
Väl dig, om jemt du följa vet
Nyfikenhet, den glada gumman:
Den, jemte känslig glädtighet,
Är af all vishet hufvudsumman.
Med läsning driv fördomen bort –
Var männska så väl det behöfver,
Men när du läser, gör det kort.
Att handling ej blott helt stås öfver!
Ett odladt vett, en upplyst själ –
Vet – ej blott böcker kan det skänka.
Mitt barn, studera verlden väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!
Hvar menska, älskling, är en bok –
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och mins, att oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde!
Men om lektyren roar dig,
Väl – i förädling af ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen!
Nyfikenhetens klubb – mitt rön –
Intoleransens skrubb utslipper,
Så vitterheten hos vart kön
Är långt ifrån ett fåfängt nipper.
Lyd, kära, lyd bestämmelsen:
Sök väl att goda bragder hinna
Och hedra värdighet, min vän,
i varje medman och medqvinna!
Se kära mor i livets krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med sitt lärande tillfreds,
som mänska, mor och frölovsmaka!
Månn handlingsdåd, bekraftande
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och kärlek, hopp och skapande
Dess lefnad och dess minne följa.
Respekten är med fliten slägt:
I nyttig handling sätt din heder!
Gör ödmjukheten till din drägt
Bli sinnebild af dina seder!
Följ, kära, ett av mina bud:
Låt aldrig titlar dig förtrolla!
Allt högmod uti männskors skrud
Är blott affischen af en fjolla.
I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.
Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, vännen – håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!
Gif skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glädtigt oförmoda!
Dock mins: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.
Att bli för stor och penningrik
i jakt på glansen i gazetten –
bort det! Från kök till republik,
från politik till toaletten –
blif vid din gärning, låt din hand
med hopp och glädje föra skutan.
Tro ej, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!
När sig väl mänskor nitiskt ter
Att staters styrselsätt ransaka,
så vet, då tycks mig att jag ser
Så stolta furor som stå raka.
Ja, slika värf är mödan värd:
Låt gärna dem din håg förvilla!
Du är unik – så vill vår värld
Med tacksamhet din lärdom gilla.
Att älskas … ej ett ämne fins
Mer rikt att i maximer drifva
Men, kära vännen, hör och mins
Det enda råd, jag har att gifva:
Den hen, som dig blir beskärd,
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om hen är huldhet värd,
Om ej – så stanna ej i smeten!
Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och – mellan oss – är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.
Min kära, lifvet flyr så fort –
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!
Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den –
Det är för oss vi äro sälla.
Gör nöjet bofast i ditt hus,
Eg i ditt hjerta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.
Ja, älskling, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka…
Nu har min lilla lexa slut,
Och från min blogg jag går tillbaka.
I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.
Några av den gångna veckans Glows
Vi har fått en grundlig – liksom lovande och inspirerande – planering på plats för det kommande året i vårt företag.
Ljuvliga smakupplevelser och ny bekantskap med en gemytlig hansastad på kryssning till Tallin.
Sömn som störs av en ljudligt sovande nioåring som vill sova nära sin mamma.
Förstklassig underhållning på hemmaplan av kontinuerligt sjungande och spelande barn. Den här veckan har Queen stått högt på listan.
En riktig feel good-filmupplevelse i sällskap med barnen: Sing. Underbara karaktärer, härlig animering, sittdanstriggande soundtrack. Rekommenderas varmt av oss alla.
Två körövningar med bästa Stockholm City Voices. Så kul att vara igång igen, och nästa konsert (12 februari) ska jag stå med på gradängerna! Och dagens rep med coaching av överjordiskt kompetente Rasmus Krigström bjöd på massor med utmanande, stimulerande finlir.
Veckans ord– ett ord som kommer att följa mig som en röd tråd under den kommande veckan.
Acceptans.
Av min livssituation just nu – mitt i transition till ensamstående varannanveckas förälder i ett än så länge okänt, men mindre än i dag, boende med tightare ekonomi än tidigare. Med större saknad, men också större frihet.
Av mina känslor inför denna transition: ”vill inte”, arg, sorgsen, bedrövad. Berövad. Bedövad. Men förvirrande nog också nyfikenhet och beslutsamhet att göra något bra av de givna villkoren.
Veckans låt– en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan.
Nature boy – ”…the greatest gift you’ll ever learn is to love and be loved in return”.
