Ett Gott Nytt År tillönskas dig, kära läsare. Det har varit glest mellan inläggen här på bloggen i år, men jag vill ändå säga tack! Tack för att du läser, ger återkoppling ibland och kanske också låter något av det som skrivs om här reflekteras i ditt eget liv. Jag ser fram mot att fortsatt få göra dig sällskap under 2025. Liksom tidigare år stänger jag böckerna för det gångna året med en återblick och reflektion över dagarna som passerat. Det här är min återblick på något av det som 2024 inrymt. 

Det har i sanning varit märkligt, detta år. Det märkligaste och allra mest smärtsamma har varit att min lillasyster, mina barns moster, lämnade jordelivet i början av februari. Hennes bortgång blev en knivskarp påminnelse om att livet kommer utan garantier. För mig var hon på flera sätt mittpunkten i familj och släkt. Även efter det att hjärntumören debuterade för fyra år sedan var hon dessutom en av mest levande, seende, varma och engagerade människor jag mött. Hennes kärlek till och omsorg om familj och släkt var stor och djup, hennes drivkraft för sjukvårdens utveckling med patienten i centrum var brinnande; hennes gudstro bergfast. Helgen innan hon dog satt jag bredvid hennes sjuksäng för att, som hon önskade, diskutera svaren på en uppgift i den förändringsledningskurs som hon gick.

Overklighetskänslan som uppstår i hennes frånvaro, vid besöken i Sollefteå (där vår mamma, min systers man och hennes dotter med familj bor), när de där händelserna som jag skulle ringt och delat med henne inträffar, i advents- och julfirandet (hon älskade och förkroppsligade den tiden på året), när jag kör förbi huset där vi tillbringade de flesta av våra gemensamma barn- och ungdomsår… den är så stark. Den är så märklig.  

Ytterligare två begravningar i min och M:s släkter har det blivit under året. När människor som står oss nära rycks bort, påminns vi om vikten av att vårda relationerna med dem vi har kvar. Jag erkänner att jag lätt tappar fokus på mina familje-, släkt- och vänskapsrelationer, eftersom mitt huvud oftast surrar av intryck och uppgifter från jobb och studier, liksom av egna funderingar och skapandeambitioner. Under året har jag ändå medvetet försökt att ta upp eller hålla kontakten med några av alla fantastiska människor som jag har gåvan att få ha i mitt liv.

Jag kom häromdagen att prata med en förälder till ett litet barn om vilken barnaålder som är ”den bästa”. Mitt svar på den frågan är att den ålder som mina barn nu är i (mellan 17 och 21) är den roligaste hittills. Visserligen är kontakten långt ifrån så där omedelbart fysisk och nära som när de var yngre, eller när de, som i de två äldstas fall, överhuvudtaget bodde hemma. Om än bara varannan vecka. Men att få betrakta hur de tar sig an vuxenlivet, att lyssna på hur de sinsemellan samtalar och skämtar, att få dela deras tankar om samhället, relationer och tillvarons natur, att få lära av dem hur man kan vara ung vuxen idag. Att få finnas där för mentalt och praktiskt stöd oavsett om det gäller formuleringar till kompisar eller arbetsgivare, övningskörning, flytthjälp eller sömnad – det är stort och märkligt. Jag andas in tacksamhet och förundran varje gång det händer.

Under hösten tog jag tag i tanken att bjuda in till familjesöndagsmiddag en gång i månaden, utan tvång eller förväntningar på deltagande. Det har blivit en fin tradition som fortsätter till våren.

En självklar deltagare i familjemiddagarna är min älskade partner och närbo M. Vi har nu bildligt och bokstavligt promenerat vid varandras sida i mer än 4,5 år. Han fortsätter att utmana och samtidigt så generöst, så stort, stötta och uppmuntra mig på ett sätt som gör det där talesättet sant för oss: han gör mig helt enkelt till en bättre version av mig. Dessutom gör han min värld rymligare.

”Känner du igen dig i bilden av huvudfotingen med stirrande blick, håret på ända och utan kroppskontakt? Det är jag när skav och stress gör sig påminda. Ett liv med skygglappar på åt alla sidor utom framåt, blicken fäst på kravet, måstet, deadlinen … Under många år var det mer eller mindre mitt normaltillstånd. Om du känner igen dig, vill jag påminna dig om att det finns enkla sätt att gå från huvudfoting till helkroppsling.” (Instagraminlägg på Brave Breathing)

I efterskalven, kölvattnet och tomrummet efter min systers bortgång är det ibland som att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Mycket känns så futtigt att uttrycka och försöka formulera sig kring. Det märks bland annat, som jag skrev inledningsvis, i att inläggen här på bloggen varit glesare än vanligt. Men kanske är de sinande orden också en konsekvens av att jag under året tagit ett par kännbara kliv på vägen från huvudfoting till helkroppsling. Det ord som jag gick in i 2024 med var ju ”Förkroppsliga”. För mig stod det för en önskan om att leva och uppleva livet med låg tyngdpunkt: med hela kroppen och inte bara i knoppen.

För mig har kungsvägen till helkroppslighet under året dels varit den medvetna andningen, dels en mindfulnessvisualisering av mina armar och ben som en bägare för det som väller eller väcks upp av känslor, tankar och sensationer. Den senare övningen var det min terapeut D som invigde mig i för något år sedan. I kombination med frågan ”Who does the Grail serve?” har den sedan dess varit en återkommande och förankrande, förkroppsligande följeslagare.

Den allt starkare förankringen i kroppen har fått balansera mig under ett år som samtidigt gått på högvarv på det kognitiva planet. De halvkvädna visorna om jobbfronten i förra årskrönikan har materialiserat sig i en vacker, rolig och stimulerande bukett av olika deltidsroller, försörjningsströmmar, uppgifter och sammanhang:

• Adjungerad universitetsadjunkt på Mälardalens universitet (MDU) med huvuduppgift att leda processen i ett policylabb om nya arbetssätt för klimatanpassning rörande ökade nederbördsmängder i Flens kommun; tillika mindre uppgifter kring nyttiggörandearbete och i undervisning.
• Analytiker av klimatkontrakten i det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities.
• Uppstart på och affärsutveckling med superprofessionellt stöd av den del av mitt bolag som erbjuder tjänster till både enskilda och grupper inom andningspedagogik/breathwork – Brave Breathing. Har bland annat fått bita huvudet av min skräck för att sälja och marknadsföra mig själv, och tränat flitigt på sociala media-marknadsföring på både Facebook och Instagram. Tack och lov har det också gett resultat i form av nya och återkommande klienter!

Osäkerheten på jobbfronten som jag vadade i en stor del av förra hösten gjorde att jag började tänka i banor på omskolning, och som en förberedelse inför det sökte en distanskurs på halvtid i psykologi med sikte på att ta en kandidatexamen i det ämnet. Omskolningsplanerna kom av sig, men psykologikursen (och eventuell examen) lockade och lockar ändå. 15 poäng Introduktion till psykologi och 7,5 poäng Utvecklingspsykologi har klarats av under året. Nu återstår bara en gruppinlämning och en tenta i Socialpsykologin, så är jag sedan redo för fortsättningskursen!

Vårens halvtidsstudent blev heltidsstudent i början av hösten (det var i sanningens namn lite intensivt där ett tag). De åtminstone hypotetiska utvecklingsmöjligheter som en slutförd magisterexamen öppnar för vid MDU, som lite grann kommit att kännas som ett intellektuellt hem, gav mig motivation att ta tag i en 28 år gammal surdeg och avverka en kurs i kvalitativ metod inom Samhällsvetenskaperna. I början av december kom examensbeviset på min Politices Magister med specialisering inom statsvetenskap. En pusselbit föll på plats i mitt CV. Även om jag är en person som gillar att dra igång nya saker så njuter jag också av slutföranden. Så jag är nöjd. Mycket nöjd.

När jag väl kommit igång med psykologistudierna, fortsatte jag av bara farten över sommaren med en kurs i Jungiansk psykologi. Det var djupt stimulerande att bekanta sig med C.G. Jung – inte minst för att hans självbiografi väckte intensiva känslor av något slags själsfrändeskap hos mig – och hans tankar om det mänskliga medvetandets olika lager, liksom om människans utveckling under livsresan.

Psykologin är den ena ingången till Jungs tankevärld, religionen, inte minst i mystik tappning, den andra. Med start redan förra hösten har jag under året kommit att ägna en hel del intresse åt den kristna mystiken. De tolknings- och tankerymder som mystikens författare i då- och nutid öppnat för mig har gjort att jag nu, efter att i sisådär 15 år stått fri från kyrko- och religionstillhörighet, och efter nyfiket sökande i flera andra traditioner, återvänt – eller, som jag snarare upplever det, återdragits – till den kristna traditionen och gemenskapen i Svenska kyrkan.

Gemenskapen formaliseras på åtminstone tre olika sätt: församlingsgemenskapen i min hemkyrka vid Årsta torg där jag firar söndagsmässa så ofta jag kan och det fortsatta körsjungandet i församlingens vokalensemble Ars Longa, det katekumenat som jag påbörjade i höstas med sikte på konfirmation till våren och slutligen nätverket och de månatliga träffarna i Uppsala kring Hjärtats bön – en mystik praktik på kristen grund som bland annat involverar medveten andning. Mina olika intressesfärer och cirklar knyts ihop på ett märkligt och vackert sätt!

Vid två tillfällen under hösten fick jag återigen förtroendet att som körledare dra mitt strå till lasset för att föreningen Coromanternas vänner skulle kunna fullgöra delar av syftet att framföra tonsättningar och arrangemang av Svenerik Damm, så att den musikaliska skatt som han efterlämnade kan hållas vid liv och spridas till fler. Jag är så sjukt glad att jag fått det här sammanhanget att plocka ner mitt körlederi från hyllan där jag trodde att jag stoppat undan det en gång för alla. På samma sätt som när jag guidar en andningssession känner jag mig i rollen som körledare som fisken i vattnet, hemma i mitt rätta existentiella element.

Det har varit ett märkligt år. Ett fruktansvärt smärtsamt år. Men också ett år fyllt av många stjärnögonblick, du vet, sådana där stunder som hänger kvar i minnet med ljus och värme. Jag skulle också vilja beskriva det som ett år av rymd och rymlighet, vilket bland annat visat sig i den uteblivna energidipp som alltid brukar infinna sig i och med novembers intåg. Rymden och rymligheten kanske inte så märkligt när jag tänker efter: som mer helkroppslig än huvudfoting så får livet i mig mer utrymme att dansa på…

Liksom tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må, som skrivet var, ha varit ett år med smärta och sorg. Tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag fortsatt är på rätt plats i livet – här och nu.