Jag fascineras av hur mycket energi vi människor lägger på att försöka förstå andra människors beteenden och drivkrafter på distans.

Denna strävan ser jag på livets alla områden: politisk/ religiös/livsåskådande/värderingsmässig uppfattning eller andra val som görs i stort och smått.  ”Hur kan hen göra så? Varför gör de inte si? Hur tänkte hen där? Om de bara hade insett/upplevt hur det är att verkligen [valfri känsla/situation] hade de minsann inte betett sig så här.”

Vi gör hela tiden tolkningar av andra – alla utifrån vårt eget sammanhang och förståelse av verkligheten. Med andra ord, utan garanti för att komma fram till en tolkning som någorlunda motsvarar den komplexa verkligheten för den eller de andra som vi försöker förstå (och vars beteende vi oftast, när dessa tolkningsförsök görs, stör oss på i någon utsträckning).

För blyg för att fråga, för rädd för svaret – vad är anledningen till att vi drar oss för att direkt ställa frågan till den eller de personer vi begrundar?

Jag inser att jag i högre utsträckning än hittills vill försöka förstå i närkontakt av tredje graden, snarare än via något slags diffus uttolkning på vad som riskerar att vara mentala ljusårsavstånd. Jag inser att jag inte alltid – kanske sällan – kommer att vara bekväm eller tillfreds med svaren. Jag hoppas att jag ändå har integritet och uthållighet nog att lyssna.

För det är så att den direkta frågan oftast är det bästa sättet att få förståelse och svar. Eller vad tänker du? 

Foto: johnhain @ pixabay