Backspegel i tacksamhet och förundran 27

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugosjunde vecka tänker jag bland annat på…

… egentid.

… lugna dagar på kontoret med tid att jobba undan och att samtala med kollegan om livets viktigheter.

… lunch med kära vännen Tess – småprat om spännande planer.

… en lååång magisk kväll på Af Chapmans däck i strålande sol med älsklingen.

… fotbollskvällar gånger två i älsklingens sällskap.

… en lång lat lördagsmorgon i hans famn.

… att få träffa hans vänner för första gången. Kvartsfinalsgemenskap som sedan fortsatte med boule och pastis i Rålambshovsparken. Très agréable!

… cavafrukost med jordgubbar.

… att jag skjutit startskott för mig i ICA-klassikerns simningsmoment. Började med 500 meter i bassäng – 1/6 av sträckan avverkad.

… att få en emoji i ett sms från ett barn som tidigare föraktat såna pinsamheter.

… att sitta på min altan och njuta av värme och grönska. Nu är det hallonblom och kaprifol som fångar min uppmärksamhet.

… att jag fortsätter att njuta av cykling utan utmaning.

… de enkla glädjeämnena ofta är de bästa.

Vad gläds du åt, vad njuter du av?

En midsommarnattssanndröm

Att lägga blommor under kudden för att drömma om min käre tedde sig för mig som en ganska överflödig ritual igår, midsommarafton 2018. Däremot plockade jag med nöje ett fång med kamerans hjälp.

Och se, min dröm blev sann! Jag fick somna igår och vakna idag bredvid min älskling, vila i hans famn, låta min hud möta hans hud.

För ett år sedan i torsdags, den 21 juni, träffades vi första gången. Lite nervösa (i smyg) och nyfikna tror jag vi var båda två.

Nyfikenheten på varandra lever kvar. Den gror och puttrar dessutom kring vad vi är och kan bli som par och som individer  i vår relation. Nervositeten – ja, den har bytts ut mot en lugn trygghet som grundton.

Utan att jäkta fram tar vi en dag i taget, med önskan och intention om många år tillsammans, på vårt sätt, i vår tid. Vårt första år har gett mersmak och hunger på mer!

Foto: Cecilia Modig

Backspegel i tacksamhet och förundran 21

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…

… det mentala reningsbadet i ett coachingsamtal.

… att få syn på en mental förflyttning (i önskad riktning) som jag gjort vad gäller gränserna för vad jag tar ansvar för och vad jag överlåter till andra att ta ansvar för.

… ett gäng bra intervjuer i roligt uppdrag.

… timmar av tid på egen hand.

… aha-upplevelsen när jag lyckades lösa en jobbmässig utmaning på ett i mitt tycke smart och effektivt sätt, där jag utgick från min egen kompetens istället för att försöka täcka upp kompetens som lämnat projektet.

… känslan av ”booom” när jag skickar iväg en rapport som varit en riktig surdeg, och stryker den från att göra-listan.

… blommor i alla former och färger.

… spontanfikat med en god vän på konferens.

… känslan av ”yes!” när jag får användning för min utvecklade problemlösningsförmåga vid två tydliga tillfällen.

… upplevelsen av att ha storstädat kök och badrum i ett tempo som utgick från kroppens behov istället för hjärnans prestationskrav.

… en trevlig trädgårdsdag med grannarna.

… att njuta av min altan, som badat i tung syréndoft hela veckan. Och värme.

… grön smoothie till frukost två dar i rad. Lagt till något bra och önskat istället för att dra bort och sätta förbud.

… timmar på tu man hand med min älskling. Skratt, lycka, kärlek, lust, närhet, tillhörighet. Älsklingens mästerliga kokkonst till det. Och bubbel. Så klart.

… närheten till mina barn efter 10 dagars frånvaro.

På långpromenadsupptäcksfärd till Årsta med kamera och nioåring

Igår tog nioåringen och jag en långpromenad till Årsta från Söder. Färden gick längs Årstavikens glittrande vatten, till stor förtret för det sparkcyklande barnet som bara inte kunde förstå varför man inte asfalterar de väääärdelösa grusvägarna. Cityslacker vid unga år minsann. Den ömma modern förklarade detta med argumentet om tjäle i marken. Vilket väl snart inte längre är giltigt här i Stockholmstrakten…

Utöver irritationen över det sparkcykelovänliga underlaget muttrande barnet också över moderns ständiga pauser för att fotografera. Till dels kunde frustrationen lindras genom att även barnet fick skjuta några bilder. Men det krävdes ett äpple och en lekpark – Storsjöparken, som var ett av moderns mål för promenaden – för att humöret helt skulle återställas. Då blev det desto bättre!

Det här blev dagens skörd av bilder på blommor, broar och barn:

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Barnet har gett sitt medgivande till att jag publicerar bilderna.)

 

Skapar i Sävsjö

Lördagslyx!

Att vakna vid 10.

Att dricka frukostkaffe i sällskap av bästa HERO, som redan kommit igång med dagens skrivande.

Att själv öppna datorn och låta skapandet börja, orden flöda och tankarna vändas och vridas.

Att ta en promenad i söta Sävsjö i den höga senoktoberluften.

Att njuta av sena blommor och frökapslar och inse att naturen är lika vacker på hösten som på våren – bara annorlunda.

Att ta plats i ett pokégym och dessutom levla upp till nivå 9.

Att köpa gofika med hem.

Att äta spenat- och soltorkadetomateromelett till lunch, följt av vacker frukttallrik.

img_4763

Att varva skrivandet med att shakea loss – ypperlig Pomodorovariant!

Att fika en ljuvlig toscabakelse i kombination med samtal som berör.

Att få ta en tupplur på soffan medan Helena handlade.

Att laga pasta med tomatsås till ackompanjemang av flitigt övande gitarrelev.

Att skriva lite till.

Att ligga i soffan och läsa ut Brené Browns Mod att vara sårbar.

Att äta chokladglass, sms:a barnen och blogga lite innan en går och knyter sig, cirka tolv timmar efter uppstigande.

Att veta att imorgon blir det ännu mer skapande, samtalande och spanande efter Pikachu innan tåget tar mig hem till Stockholm.

Godnatt!