Jag slungas lite drygt sju år bakåt i tiden. Till en morgon då jag var vårknoppslikt sprängfylld av liv i form av endorfiner, oxytocin, dopamin och allt annat som kroppens egen knarkfabrik producerat under gårdagskvällen och natten, under det som skulle bli den första av många, många dejter i Livet efter äktenskapet.

Mannen som jag mötte den där enda gången (”vi har inte samma kemi” förklarade han vid frukostbordet. Jag fattade ingenting då – va, det var ju fantastiskt! Några dagar senare hade jag kommit till sans/tänt av från kåthets- och åtrådrogen och insett att nej, det hade vi verkligen inte. Tack och hej då.) hade delat sin kärlek till Bo Kaspers orkester med mig. Jag hade lyssnat lite här och där på dem tidigare. Nu, uppslukad av den anknytning till honom som jag snabbt utvecklat – en förmåga som är lika mycket gåva som förbannelse – letade jag upp det senaste albumet i hörlurarna på promenaden till jobbet med fötterna märkligt svävandes en liten bit ovanför trottoaren. Bara titeln på albumet gjorde att mitt hjärta knöt ett vackert hjärteblodsrött band till sångerna: ”Redo att gå sönder”.

När jag tryckte igång musiken stannade världen. Varje ord och stavelse var som om det var mina känslor och min upplevelse där och då som Bo sjöng om:

Ung, att vara ung

Ett hopp om mer, en stund att fånga

En annan smak, det andas tungt

Natten är ljus, luften vibrerar

Ung, att vara ung

När hjärtat slår, och blodet dunkar

Fulländad och briljant, naken vid en brant

Att vilja allt och plötsligt våga

Låten följde mig genom den svindlande tillvaro med dejtingapparna (och de herrar som kom min väg via dem) som fokus för min uppmärksamhet under några år, med några kortare eller längre pauser. Den får mig fortfarande att vibrera av den där känslan av att vara nästan smärtsamt sprängfylld av liv, ut i minsta cell.

Idag dök den upp i renoverad version i min Spotify Release Radar. Och jag sugs in i inledningen på den nya versionen, där tiden stannar upp på samma sätt och närvaron är lika intensiv som när jag hörde ursprungsversionen första gången.

Och tacksamhet väller upp. Jag är tacksam för den där första dejtingeuforin, för alla tårar och gånger som hjärtat brast under resan. Tacksam för att jag har haft modet att inte bara stå där naken vid en brant, som i texten, utan även att kasta mig ut och våga de många mötena med den andre. Tacksam för allt jag lärt mig om vad det är att vara man och kvinna, att vara längande människa i möte med en annan längtande människa. Tacksam för att resan ledde mig fram till en famn, händer och ögon som jag nu, sedan snart fyra år, återkommande får krypa in i, hållas av och hålla i och inte minst blicka in i och bli sedd av. Till en person som jag får stå där vid branten tillsammans med, och stundtals också kasta mig ut och flyga tillsammans med.

Varje version har sin plats. Båda får göra mig sällskap på vägen framåt. Men jag konstaterar att det bara är den första versionen som får mina ögon att tåras. Den är liksom lite mer… naken. Lite mer ömsint. Lite mer nära. Så där som livet är när det är som bäst.