Äntligen var det dags igen. Pulsbandet fastspänt, träningskläderna pådragna och min Itrimcoach Jocke skulle lotsa oss genom ett intervallpass i cirkeln.
Pulsmätningssystemet på Itrim, Activio, har en ganska genialisk visualisering av pulszonerna. Rött är mer än 90 procent, gult 80-90 procent, grönt 70-80 procent, blått 60-70 procent och vitt mindre än 70 procent av maxpuls. Nu skulle vi köra ett uppvärmningsvarv på tio minuter på blått, därefter 90 sekunder gult, 90 sekunder grönt, 90 sekunder blått, 90 sekunder gult etc. i sammanlagt 20 minuter.
Normalt sett ska man ligga på blått under uppvärmningsvarvet – något som jag i princip aldrig klarar. Jag rycks med av musiken, av de andra som kör hårt i cirkeln och av endorfinerna som börjar susa runt i kroppen. Pulsen sticker iväg till 75 procent av maxpuls ganska snabbt – grönt. Idag var Jocke på oss som en hök – och i synnerhet mig, som fortfarande inte känner mig helt kry men som tröttnat helt på att bara promenera och ta igen mig.
Det var ett lärorikt pass, där jag insåg (än en gång) att jag alldeles för lätt går ut alldeles för hårt. Är det kanske en bidragande faktor till att jag ofta blir sjuk när jag kommit igång att träna? (Även om det är bättre i de perioder jag tränar utomhus.) Skrev för några månader sedan på Facebook om en dag då jag ”övade mig i att göra ingenting”. Uppenbarligen behöver jag träna mig i att hålla tillbaka på flera områden i livet.
Är du all in eller laid back? Behöver du, liksom jag, träna på att hålla igen – och hur gör du för att hushålla med krafterna utan att tappa inspiration och lust?
På vägen hem passade jag på att smita in på Sportson innan stängning för att höra mig för om vad experterna tycker och tänker inför mitt cykelval. Ska avsätta lite tid någon dag för att provcykla några olika modeller. Har fastnat för typen Cyclocross – från början en tävlingsform som kombinerar flera olika typer av underlag med hinder, där cykeln ofta bärs. Tro inte att jag planerar att ägna mig åt den sortens tävling. Att jag fastnat för cykeltypen beror på att den verkar vara en stadigare typ än den rena racern (som jag tycker verkar läskigt vinglig), och att den dessutom möjliggör cykling i lättare skogsterräng. Eftersom vi pratat om att ge oss ut i Hellas med familjen på cykel känns det vettigt att inte lägga alla pengarna på en racerhoj inför Damvättern och min tilltänkta triathlonsatsning inför 2015. Och eftersom jag inte har några högre satta ambitioner än att ta mig runt banorna i de cykeltävlingar som jag kommer att ställa upp i under de närmsta åren är de extra minuter som en renodlad racer skulle kunna ge mig inte så viktiga.
Ska tillbaka och provvingla mig fram till min nya träningskamrat senare i veckan…
Och ja, jippie, jag har anmält mig till DamVasan 2015! Platsar snart i Transformers – från plugghäst och musiknörd till total sportfåne 🙂 .
