När jag som vanligt tog upp ajfånen imorse för att ta emot världens hyllningar på FB, Twitter, Snapchat och Insta, såg jag plötsligt att jag sorterat in en katt bland hermelinerna i min appmapp ”Socialt” på ajfånen. Ser du den?
Det tog bara någon sekund, så hade jag bestämt mig för att den nog låg ganska bra där trots allt. För är det något som närvaron på sociala medier kräver, så är det kompass.
Ironi är kul, men oerhört svårt på nätet. Att ta ställning i någon mer eller mindre infekterad fråga (vilket alltfler frågor verkar kunna bli) på ett konstruktivt sätt, istället för med en nedtryckande eller onödigt provocerande formulering kräver eftertanke, liksom valet av offentlighetsgrad på de plattformar där sådana inställningsmöjligheter finns.
För mig är tre huvudkompassriktningar:
a) utgå från att andra i grunden har goda avsikter (jag medger att det här låter mer än lovligt naivt, men det hjälper mig de gånger jag går in i dialog att hålla mig närmare förutsättningslösa frågor och reflektioner, istället för att kasta mig hals över huvud in med full affekt)
b) använd sociala medier för att få syn på perspektiv och insikter som du annars inte skulle hitta, liksom för att provtänka och dela några av livets förunderliga ögonblick i hela färgskalan.
c) släpp hellre diskussionen för tidigt än för sent. Jag märker ganska snart om det är en person som vill dialog eller som är färdig i sitt sökande efter Sanningen – då kliver jag, och har inga problem (öhhh, biter mig i läppen här, ”försöker träna mig i att inte ha problem” är nog närmare sanningen med att släppa. Live, and let live liksom.
På samma sätt som jag behöver en kompass för hur jag formulerar mig eller väljer att dela, behöver jag en kompass för vad jag väljer att fylla mina flöden med genom att följa konton. Jag försöker skapa flöden med bredd i världssyn, ideologi och sakfrågor och med ett spann från yta till djup. Vissa konton följer jag inte för att de triggar så mycket irritation, frustration och icke-konstruktiv energi hos mig. Men jag söker upp och läser dem ändå ibland, i mina mer masochistiska stunder (lätt ironiskt formulerat), för att få perspektiv och för att ifrågasätta mina egna sanningar.
Vilka riktningar har din sociala medie-kompass?