Ringfingret på vår hela hand är relationerna. Ensam är inte stark. Vi blir till som individer genom varandras ögon, öron och händer. Ju fler år jag lägger till min historia, desto viktigare blir förmågan att lyssna och nåden att bli lyssnad på i konsten att vara i relation med andra.
Relationer byggs när jag lyssnar med viljan att förstå mer om den jag lyssnar på. Att lyssna för att vara i relation handlar alltså bland annat om hur jag lyssnar.
För lyssna kan vi ju göra på så många olika sätt: förstrött och halvhjärtat för att upprätthålla en mask av intresse, för att hitta en krok att hänga upp mina egna tankar och budskap på eller för att förstå sakinnehållet i det som det pratas om.
Näring för relationerna hittar vi i det empatiska, inkännande lyssnandet. Det som vi tillämpar när vi lyssnar för att förstå mer om, få syn på och känna in mer av den andras tankar, känslor, situation och sammanhang.
När jag coachar går jag in i vad min lärare i coachutbildningen kallade för coachtillståndet. När han beskrev det, kände jag igen det som en variant av den medvetna närvaro som är kärnan i mindfulnesspraktiken. Det handlar om en närvaro, där jag medvetet lägger hela mitt fokus och uppmärksamhet på den som jag coachar, och där jag hela tiden återvänder till den här uppmärksamheten när tankarna kommer, pockar på och lockar mig åt andra håll.
Nu menar jag inte att vi alltid ska lyssna ”på coachiska” på varandra. Relationen mellan coach/mentor och klient/adept är trots allt en speciell sorts relation som inte är relevant eller rätt i alla lägen. Det blir jag ofta uppmärksammad på om inte annat av min samtalspart när jag mer eller mindre omedvetet glider in mot coachrollen i ett vardagssamtal med en vän eller familjemedlem…
Sen jag började att ta med närvaro och intention – ”jag vill lyssna på den här personen för att bättre förstå hen och vyn från hens utsiktspunkt på världen” – mer medvetet in i vardagens lyssnande, om än på en annan nivå och med inte fullt så ”coachiska” frågor, känner jag dock mig som en bättre, lugnare och mer öppen lyssnare. Jag njuter till och med mer av att lyssna och samtala med andra än vad jag gjorde tidigare, i ett mer omedvetet lyssningstillstånd.
I coachtillståndet ingår också icke-dömandet, som ju är en annan av hörnstenarna i mindfulness och coaching. Att inte döma, inte etikettera, är inte alltid lätt, men ack så utvecklande för mig som lyssnare. Så mycket mer jag hör av den andra och så mycket mer jag kan få syn på av världen, när jag inte stänger av öronen genom förutfattade meningar eller andra dömande mönster.
Och att få bli lyssnad på i ett icke-dömande – som sagt, det är nåd.
Dagens luckpaket innehåller uppmaningen till dig att observera lyssnandet i ditt liv.
För det första, hur du lyssnar på olika människor i olika situationer. För det andra, hur det känns att bli lyssnad på av personer med olika intentioner i sitt lyssnande.
Advents- och jultiden erbjuder många tillfällen till möten med andra människor, möten som kan ge bra föda för observationer av och reflektioner kring lyssnandet. De kan också vara bra lyssningsgymsessioner för att träna på att lyssna med just den intention som du vill ha i varje givet tillfälle. Inget säger att vi nödvändigtvis måste lyssna empatiskt till varje person vi möter hela tiden och överallt.
Men när du vill fördjupa relationen med den där personen som betyder mycket för dig – då är det lite av en kungsväg framåt!
Enligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet – i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.
Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.
När jag låg på behandlingsbänken idag, visade han mig om hur jag ska göra en övning för att aktivera de djupa musklerna utan att belasta de ytliga. Han berättade att de inre musklerna ger smidighet och stabilitet till kroppen; de ytliga (som jag tydligen är ganska stark i) ger styrka, explosivitet och snabbhet. De är de ytliga som vi har lättast att komma åt och som ger synlig effekt. Men om vi missar att balansera med att de djupa musklerna samtidigt uppstår förr eller senare skador.