48 år

För 48 år sedan denna dag kom jag till världen. Mina föräldrar, Anna och Lars-Erland Engberg, bodde sedan några år i Malmö. Eftersom influensan grasserade, låg min mamma inskriven på Sofielunds kvinnoklinik en hel månad innan förlossningen – med besöksförbud…

Klockan 5 på morgonen tisdag 4 mars var det dags. Jag googlar på ”tisdagsbarn” och får reda på följande om mig själv:

  • Tisdagsbarn har älskligt sinn
  • Tisdagsbarn aldrig någon svika
  • Tisdagsbarn är starkt och handlingskraftigt, men är ofta krigiskt och går anfallsvis till väga.
  • Tisdagsbarn är älskvärt och gör allt med fart.

Det där med fart gällde inte min start i livet. Tydligen var jag lika morgontrött då som nu, för jag ville INTE komma ut – de fick ta till tången för att få mig att få smak på livet utanför magen.

17098275_10155054254599941_788385971168312109_nEnligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet –  i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.

Under några skälvande dagar i höstas var det nära att jag slutat mina dagar som 47-åring. Rovdjuret ångest-sorg-vrede-borttappad-mening rev mig desperat med sylvassa klor från insidan.

Desto större är tacksamheten och glädjen över att jag idag firar att ännu en årsring läggs till min livsstam (eftersom jag delvis jobbar med frågor om träbyggnation har denna liknelse fått en djup betydelse för mig). Där fanns några människor, som, där i dödsskuggans dal, var käppar och stavar att klamra mig fast vid, som gav tröst och visade på hopp.

Under hösten fördjupades också relationerna med ett stort antal personer som jag räknat till mina vänner under längre eller kortare tid. Vänskapen fördjupas i takt med att vi öppnar oss i sårbarhet och delar med oss helhjärtat av livserfarenheter, drömmar, farhågor och frågor.

img_5700Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening. 

3470650293_60b27d6539_b

Djupa tankar hos naprapaten

Min naprapat har gett mig i läxa att träna den djupt liggande bålmuskulaturen. (Hm, det var visst samma råd jag fick av sjukgymnasten för 13 år sedan när jag hade ryggskott förra gången… Dags att ta rådet på allvar nu då.)

Illu_trunk_musclesNär jag låg på behandlingsbänken idag, visade han mig om hur jag ska göra en övning för att aktivera de djupa musklerna utan att belasta de ytliga. Han berättade att de inre musklerna ger smidighet och stabilitet till kroppen; de ytliga (som jag tydligen är ganska stark i) ger styrka, explosivitet och snabbhet. De är de ytliga som vi har lättast att komma åt och som ger synlig effekt. Men om vi missar att balansera  med att de djupa musklerna samtidigt uppstår förr eller senare skador.

Och när han sa det, poppade en tanke upp i huvudet. Finns här en analogi med våra liv och vårt samhälle? Har vi övertränat våra ytliga muskler: styrkan att prestera, leverera? Styrkan att lyfta stora delar av mänskligheten till aldrig tidigare skådat välstånd (inte nödvändigtvis lika med välmående), explosiviteten och snabbheten i genomdriva samhällsförändringar eller ständigt anpassa oss själva till nya omständigheter? Är detta anledningen till den ton i samhällsdebatten som genljuder av rädslan att bli omsprungen och hamna på efterkälken? Som sjunger om längtan att vända om och springa tillbaka till ett samhälle som en gång var, och som i minnet är mycket tryggare, mer välbekant och ljusare?

Vi behöver definitivt våra stora muskelgrupper i samhällsbygget. Men kan de konflikter och utmaningar vi idag brottas med vara ett slags samhälleligt ryggskott? Har vi glömt bort att balansera sexpacksmagen och lårmusklerna med omsorgen om våra djupa muskler – de som ger smidighet och stabilitet? Smidighet genom att träna till exempel inkännande och lyssnande relationer med oss själva, varandra och vår värld. Stabilitet genom att träna på att veta vad som är våra värderingar, vår grund och vårt svar på ”varför”. Stabiliteten som vi kan bygga vår önskade framtid på – som individ och som större eller mindre gemenskaper.

Mitt träningsprogram för den mentala/andliga djupa bålmuskulaturen är framförallt läsandet, samtalen, meditationen och reflektionen (bland annat genom bloggandet). Om du tycker att det ligger något i den här analogin – hur tränar du dina mentala djupa muskler? Och har du några idéer kring hur vi kan träna vår gemensamma samhällscore?

Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=789657