Backspegel i tacksamhet och förundran 30

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tredje semestervecka tänker jag bland annat på…

… att vi i nästan två veckor i rad fått somna och vakna tätt intill varandra, älsklingen och jag.

… härliga dagar och så där alldeles lagomljumma kvällar i älsklingens stuga i sällskap med varandra, hans dotter och båda katterna.

… att se hur Busan dag för dag blev modigare och tryggare i den nya miljön.

… att få upptäcka ett nytt landskap, med rasande vackra vyer i form av både vildmark och landsbygd.

… att få träffa min älsklings familj.

… att åka och handla på elcykel.

… god mat. Mera god mat. Och goda drycker!

… vildhallon.

… lååååånga frukostar med daggfuktigt gräs under fötterna.

… pedikyr i äppelträdsgrotta.

… att se månförmörkelsen och mars i den mörka sommarnatten.

Foto: Eric Forsberg

… mina loppisfynd. Både i form av inköp och en ny antik- och loppishandel, mer välsorterad än de flesta jag stött på.

… upplevelsen av naturfotografen Jonas Classons bilder i utställningen Black Album. Galet läckra! Och inspirerande.

… fotograferandet. Inklusive efterbehandlingsjobbet. Roas alltmer av att försöka fånga berättelser i bilder.

… att fira att min älskade M uppnått den aktningsvärda åldern av 14 år.

… att samma M nu fått åka iväg på äventyr alldeles själv – tåg med en kompis till en tredje kompis sommarstuga.

… filmkvällen med femtonåringen C framför filmen Ted – för kärlekens skull. Vilka låtar de skrev de där bröderna!

… att få kramas med barnen igen.

… regnet. Och doften, ljudet av det.

Vad har du känt förundran över? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 19

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…

… den oplanerade digitala fastan under långhelgen. Täckningen var på en plupp, som det heter i vår familj, större delen av tiden och då blir det liksom inge kul att göra saker på nätet. Skönt var det.

… guldgrannarna som både jag och min älskling begåvats med. Busan är i så trygga och vårdande händer hos bästa M.

… minisemestern som sexpersonsfamilj på älsklingens torp. Värme, skratt, tårar (mina) av tacksamhet, kärlek och lite trötthet. Syskonbråk, skärmtid (hur barnen lyckades bemästra technostressen vet jag inte), eurovision med s’mores (eller schmorz som jag kallade dem), långa kvällar på verandan i ljuset av fotogenlyktan och med rosé i glasen, studsmattshoppande, trädklättrande, såpbubblor, vattenballonger, snickarverkstad, täljande, tre gånger grillat, fika hos släkten, fotoövningar, åskväder och hällregn. Och mycket mer.

… uteduschen. Att njuta av en skön dusch samtidigt som en mediterar över den blå himlen och de ljusgröna allöven ovanför huvudet… Livskvalitet.

… automatväxel, farthållare och avståndskontroll som underlättar mjuk körning och hög bränsleeffektivitet.

… den lätt syrliga och så delikata smaken av kirskål, från köksträdgårdslandet (som tills igår sågs som ogräsrabatten). Jag är biten!

… provsatsen av gräddstuvade nässlor. Gav mersmak och blev hamburgerdressing de luxe till kockan.

… medvind på jobbfronten med uppstart för nytt uppdrag och diskussioner om två nya intressanta. Och ännu en vecka av djupaste tacksamhet för mina fantastiska kollegor. Så kompetenta, trevliga och trygga, så ödmjuka.

… kvällar på tumanhand med ett av barnen.

… våren. Med blomning, dofter, ljus, fågelsång.

… Koltrastens sång till vila, ro, glädje, leenden. Morgon och kväll.

… C:s aftonsång. Hon avslutar sina dagar med den, och ikväll avslutar den också den här veckan här på bloggen. Det har sannerligen varit en vecka av uteliv. Och även i hög utsträckning just La vie en rose. Jag blev så berörd av hennes sång där vi satt tillsammans vid köksbordet, jag bloggandes och hon sjungandes. Jag frågade om jag fick ge fler chansen att bli berörda (eller snarare frågade jag om jag fick dela den här på bloggen, men syftet är ju att förmedla och förhoppningsvis förmera den nära livet-stund som hon gav mig.) Och det fick jag!

Foto: Cecilia och Sara Modig. Sång och ukulele: Cecilia Modig. Täljt trähjärta: sjöscouten med knivbevis Cecilia Modig (som gett tillstånd till publicering av såväl foton som ljud. Jag är så tacksam för det, liksom för att få vara mor till henne och hennes syskon.)