Söndagssummering v.44 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Några av veckans Glows

Jag har hållt i med Headspejsandet nästan dagligen ett bra tag nu. Och när jag tappar en dag, kliver jag resolut upp i sadeln nästa dag igen utan att älta missen.

Min nioåring börjar gilla headspejsandet också. Insomningsmeditationen i barnversion är en riktig höjdare för honom.

De två hemmavarande barnen och jag har haft filmfestival i veckan (med tjuvstart förra veckan) på temat Tim Burton. Äntligen har jag sett Edward Scissorhands. Alice i underlandet, Alice i spegellandet, The nightmare before Christmas, ljuvliga Frankenweenie och The Corpse bride stod också på programmet. Igår var vi fulltaliga då 13-åringen kommit hem, vilket vi firade med riktig bio med Dr Strange på duken. Idag har vi avverkat Stargate och Frukost på Tiffanys. Fantasy och romantiska komedi – en festival helt i min smak.

13-åringen och hennes pappa hade härliga dagar på 13-årsresan till Åre. Glad för deras gemenskap.

Vi har besökt kyrkogården vid Katarina kyrka. Allhelgonahelgen ägnar mina barn åt att tänka på gammelmormor Karin. 13-åringen, som kommer ihåg henne och var med på hennes begravning. 12-åringen, som träffat henne som bebis men inte kommer ihåg henne. Och 9-åringen, som sörjer att han aldrig träffade henne, men tänder ett ljus ändå för henne och undrar om hon verkligen skulle känna igen oss nu om hon träffade oss i himlen. Känslorna svallade, tårarna trillade, döden reflekterades över. Vi höll om varandra.

Det sedvanliga novemberrusket har gett vika för härligt bitande vinterkyla och vitt duntäcke över den blötgrå asfalten. Igår begick dessutom döttrarna skridskopremiär för säsongen.

Långpromenader inklusive min första Pikachu.

Veckans Grow

Jag fortsätter med min singletaskingutmaning. Fokus på en sak åt gången, och ett medvetet val av vad jag lägger fokus på (läs: mindre tid för på Candy Crush Soda Saga och Facebook, mer tid för läsning, poddar och barnen).

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Gemenskap. Behöver inte alltid handla om att göra saker tillsammans. Bara att såsa omkring i samma rum/lägenhet i vissheten att de andra finns där och att vi hör ihop räcker.

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Lacrimosa ur Mozarts Requiem. Handlar visserligen om tårarna som ska fällas av de skyldiga på vredens och domens dag. Men den passar bra till mina tårar nu också, och åtminstone ett Requiem hör till i allhelgonatid.

dsc_3372

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

 

Det är synd om människan – #blogg100 15/100

Har ikväll sett filmen August: Osage County (som på svenska fått titeln En familj) tillsammans med goda vänner. Förutom strålande rollprestationer från Meryl Streep, Julia Roberts med flera – Julianne Nicholson grep särskilt tag i mig med en ganska nedtonad och mycket välspelad roll – bjöd den på tankar kring våra val av förhållningssätt i relationerna till dem som står oss närmast.

Utan att lämna alltför många spoilers kan jag sammanfatta mina omedelbara takes av filmen så här: De val vi gör för att hantera en situation på ett sätt som känns bäst på kort sikt – att överse med en kränkande handling eller ord från den andra – riskerar att på lång sikt underminera inte bara vår relation med personen i fråga, utan också vår självkänsla på sätt som eroderar hela vår förmåga till goda relationer även med andra personer. Samtidigt kanske vi upplever att vi inte har något val i ursprungssituationen, på grund av konvenans, livssituation eller för att andra faktorer i relationen väger tyngre just då.

Därmed inte sagt att överseende – eller snarare ett ärligt menat förlåtande – aldrig kan vara en option. Det handlar snarast om att vi måste se och vara uppmärksamma på varför vi väljer att ha överseende eller förlåta, och på vad detta överseende gör med oss allt eftersom tiden går.

Det vi behöver göra är att ta tempen på vår självkänsla, vår självaktning och vårt självförtroende med jämna mellanrum. Låter vi den parasitera på andras uppfattning om,  deras gärningar mot eller bemötande av oss, eller kan vi hitta en grund i oss själva och ett egenvärde? Mer om det en annan dag.