Ett långsamt farväl till Söder är påbörjat

Blev förvånad över hur mycket som rymdes i en V40

Idag gick på allvar första lasset i flytten till nya lägenheten. Kläder, några första kassar med böcker, några kuddar, ett täcke, lite porslin… (Jag har en systematik, även om det inte låter så. Men den är så komplicerad att jag inte orkar gå in på den här och dessutom intresserar den knappast någon annan – men om du vill veta så svarar jag givetvis på frågor. Och det jag nu fortsätter att packa på Söder packar jag i flyttkartonger. Som en ska göra… Som kommer underlätta den stooora flytten med hyrd lastbil).

Nu finns kaffe, pressobryggare, kastrull att koka vatten i, kaffekoppar att dricka kaffet ur, Limoncello, Xanté och glas att dricka det en vill ha ur på plats. Härlig kall äppelmust väntar i kylen. Jag har hängt in alla mina vackra klänningar i olika storlekar i klädkammaren. Tre orkidéer är på plats, och jag har börjat stapla böckerna längs väggen där bokhyllan ska stå.

Duschdraperi, favorittvålen i ny matchande tvålpump och nya handdukar i likaledes matchande färg är på plats i badrummet. Nytt städset i snyggt beige färg från IKEA står i städskåpet. Några småminnen från förra veckans Ölandsutflykt i form av bland annat lite lakritssalt, lakritsglaze och en lavendelbukett har flyttat in.

Färgen är ungefär NCS S3005 G50Y för den som undrar. Vilsamt grön kallar jag den. I fönstret (för den som har skarpa ögon) ligger ett ekollon i trä från Capellagården. Också det ett Ölandsminne.

Och lägenheten är ommålad i favoritfärgerna som jag hämtat från färgsättningen som gett mig sådan ro sedan renoveringen här på söder.

Två grannar har jag träffat. De har båda bott länge i trappuppgången – och båda berättar om hur bra de trivs, såväl i Årsta som med grannarna. Och kanske har jag smittats av trevnaden – när jag klev ur bilen i förmiddags med första packningen kände jag i alla fall att här, här kommer jag att trivas. Och här kommer jag att kunna odla det goda livet.

 

 

Sorgens följeslagare

Orden i den gamla psalmen säger att ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”.

Men sorgen har fler följeslagare.

Under de senaste två dagarna har jag plockat ihop prylar i vår lägenhet inför stundande försäljning. Och jag har översköljts av en flodvåg av sorg.

Vis av erfarenheten från förra årets höststorm av sorg ar jag försökt att bara låta vågen svepa över mig. Försökt att inte kämpa emot, försökt att inte dras ned i djupet.

I strömvirvlarna har jag blivit varse nyanser i sorgen, och min slutsats är att sorgens olika följeslagare får den att skimra i olika toner.

Först fick jag syn på följeslagaren tacksamhet. Saker som jag stuvade undan på mina barns rum väckte tacksamhet över det ovärderliga i att ta del av – och vara del av – barnens utveckling, lärande och skaparkraft, manifesterat i teckningar, foton, skolböcker, legobyggen, ukuleler och gitarrer. Saker i varje rum väckte tacksamhet över kärlek, skratt och gemenskap med honom som jag inte längre är gift med. Porslin, glas och bestick väckte tacksamhet över måltidsgemenskaper med vänner och familj – inte minst över det senaste nyåret då jag och barnen omslöts av vänner som vi delat många nyår med som ”hel” familj.

När jag stod vid vardagsrumsfönstren och plockade ihop snöbollslyktorna, orkidéerna, ljushållaren i luffarslöjd och ”Den flygande holländaren”, skeppet som C kom hem med efter besöket på Sjöhistoriska muséet och som har besättning i flirtkulor och vinkorkar, väcktes tacksamheten över ljuden av liv från gatan, tacksamheten över att se människorna som rör sig där utanför, på väg mellan lekpark och resten av staden, Tacksamhet för sju år på detta livsbejakande läge: mitt i stan, men ändå lugnt. I en stadsdel som bit för bit ätit sig in i mitt hjärta.

Några av sakerna jag stuvade undan har väckt följeslagaren vemod. Vemod över böcker som aldrig blev lästa för barnen medan de var små, över pyssel som aldrig pysslades tillsammans med dem. Över dockskåpet, som fortfarande inväntar den där renoveringen som vi planerat och pratat om i många år.

Vemod också över år som gått. Över år, månader och dagar då mina handlingar inte direkt återspeglade den mamma, maka eller människa som jag ville vara. Depression, stress, jämförelser, skam och leva-upp-till-inlästa-förväntningar-hos-andra har gjort att jag många gånger brustit i att leva som jag lär och efter de värderingar som jag håller högt.

Bokslutet över mina första 48 år, och i synnerhet mina 27 år som partner och 14 år som mamma, pågår för fullt i hjärta och hjärna. Sorgens debit och dess följeslagares kredit går ibland jämnt upp, ibland inte.

Tänker än en gång att sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

Och tankelinjen mellan sorgen och tacksamheten sluts och blir till en cirkel där jag är tacksam över att jag kan känna och härbärgera sorg. Det betyder ju att jag lever.