I söndags sjöng jag konsert tillsammans med min kör Stockholm City Voices och den makalösa manskören Zero8. Så här magiskt började konserten. Det som inte syns i videon är Zero8, som omvälvde publiken i sina klanger runt om i den fylliga akustiken i Eric Ericssonhallen, som utöver välljud också ger sina besökare en arkitektonisk skönhetsupplevelse.
Etikett: Folkmusik
Samklang i nuet
Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.
I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.
Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!
Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!
Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.
In i magin
Jag säger som Helena: Vilken dag!
Strax efter nio i morse rullade vi in på parkeringen vid Stenshuvuds Naturskola. I det ljusa rummet i huset av obehandlat (lärk?)trä var nästan alla samlade. En skön blandning av människor med alltför många namn att komma ihåg på en gång.
Efter dagens tredje kopp kaffe för min del begav vi oss ut till på gräset, där yogamattor var utrullade och klangen av tibetanska böneskålar mötte oss. Anna Elwing, vår sånglärare på kursen, är också yogainstruktör och vi började dagens övningar med att förankra oss i vår andning.
Stegen in i kulningens magiska värld har sedan gått via rop och inlärning av vallvisor – hittar som Lise Ko, Blågeta (i vilken vi också fick lära oss om trallande – det gav mersmak!), Ôpp ôpp sôm e vippa och Jag lalar dig… Melodierna i vallvisorna använde vi sedan som som lade grunden för kulandet. Inlärningen gick på gehör – mycket bra träning för notfokuserade mig. Jag har också fått jobba med att flytta fram klangen i munnen, bredda den och lägga den mer åt talhållet – bra för mig, som i mitt tycke har en klang som ligger långt bak och åt det mörka hållet (mörk som i svenskans långa a-ljud jämfört med italienskans mycket ljusare a:n).
Nu blir det sångtekniksnörderi: Själva kulningsklangen är en blandklang där både huvudklang och bröstklang ska vara med. Struphuvudet ska vara högt och mjuka gommen sänkt – till skillnad från ”vanlig sång” handlar det om att göra ansatsröret (dvs. svalget ovanför struphuvudet, mun- och näshålorna) så kort och komprimerat som möjligt. När det börjar skallra i tänderna och vibrera i bröstkorgen samtidigt som i bihålorna – då ligger en ungefär rätt! Och det är inte i styrkan det sitter – vilket jag lätt hamnade i – utan det är klangplaceringen som ska till liksom.
Eftersom vädret hade uppenbara syndaflodsambitioner blev vi kvar inomhus fram till sista passet, vilket gjorde att det var svårt att släppa rösten så fri som vi ville. När vi väl kom ut och provade på kunde vi ana skillnaden i att kula med himlen som tak och skogen som väggar…
Stenshuvud är en magisk plats, med många sägner och berättelser om knytt, troll och jättar. Idag har jag fått uppleva magin i folkton och lärande – att sedan få avsluta dagen med kreativa framtidsspån med Helena gör att jag skymtar ytterligare magiska rum att utforska.
Men nu – godnatt! Här ska drömmas om älvor, knytt, jätten Sten, blågetter och Lise ko.
Söderut på sångens vingar
Tänk att jag gjorde det. Tänk att jag anmälde mig till en kurs i kulning. På Österlen av alla ställen.
Två dagar bara för min egen skull. Två dagar i vad som verkar vara ögonbedövande vacker natur, i musiken och den folkliga traditionen, i utforskandet av min röst i min kropp och i gott sällskap av Helena och två gitarrer för kvällarna.
Nyfiken på vad dagarna kommer att föra med sig. Hur mycket hinner man lära sig av en helt ny sångteknik på två dagar?
Kärt barn har många namn… Kulning är dalarnas ord för företeelsen, men det finns en mängd olika dialektala varianter så som kölning, kökning, hujning, kujning, käukning, kaukning, lullning, lallning osv. Dessa namn syftar dock till samma sak – den gamla musiktraditionen från vallgångens fäbodar.
Kulningen är kanske den mest särpräglade och äldsta kvinnliga musiken i Europa. Den kan beskrivas som en falsettartad ropsång i tidvis extremt höga register, med en kraftigt tonande, rak, vibrationsfri ton. Den är parlandoartad, melodiös och vid vissa tillfällen rikt ornamenterad. När man kular pressas luften fram stötvis genom en hårt spänd strupmuskulatur. Struphuvudet höjs och ansatsrörets lägre del blir trängre. Detta ger höga och starkt ljudande toner.
Har fascinerats av kulning under många år, ända sedan jag hörde Lena Willemark första gången. Nu har jag även hittat andra inspiratörer, som Helle Thun och Susanne Rosenberg. Dessutom Jonna Jinton som skapar magi i både bild och ton…
Jag har överhuvudtaget ”a sweet spot” för folkmusikinfluenser. Rytmer och tonalitet som ger musik som suggererar, smeker, lockar till dans, ger liv och stillhet om vartannat. Lyssna på exempelvis Väsen, Frifot (med Lena Willemark för övrigt), Ale Möller Band (med influenser från folkmusik från flera delar av världen), Frode Fjellheims krock mellan samisk och tysk i Eatnemen Vuelie eller Olov Johansson och Catriona McKay i mötet mellan svensk och irländsk folkmusik. Och just ja, min nya kärlek Kraja (lite sen på bollen kanske, men bättre sent än aldrig)!
Tjoho, det här blir kul!