25 december – förunderligt och märkligt

Förunderligt och märkligt 

Omöjligt att förstå

Men dock så ljust och verkligt

Och ljuvt att tänka på

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, översättning Oscar Mannström. Melodi: Carl Nielsen

Inledningsorden i en av de vackraste julsångerna beskriver en känsla som, tillsammans med tacksamhet, vemod och sorg, kanske är den känsla som starkast definierar mina, Saras, livshorisonter. 

Tärnljus som fyller gångarna i St Jakobs kyrka och den pampiga trappan i Blå hallen. Tonkluster av unga röster när Storkyrkans ungdomskör improviserar över luciasångerna, glasorgeln som treorna på Stockholms musikgymnasium skapar i Ēriks Ešenvalds Stars och flätar samman med rösterna som svävar mot taket drygt 20 meter ovanför våra huvudet. Julfrukosten hos dottern med sambo deras första jul i eget boende.

Släpljuset som färgar marker och hus i varmröda toner, Norraladalens hisnande och organiskt s-formade motorvägssträckning. Den flammande brasan och stjärnhimlens magnifika kaskad i skogsmörkret på Vojen utanför Sollefteå. Att få vakna första julaftonen tillsammans med min särbo och känna värmen från hans hud, bli sedd av och se med kärleksfull blick, tacksamheten över vårt vi.

Det här är några av de stunder av förundran som jag upplevt de senaste dagarna. Jag har upplevt hur bröstkorgen och livet liksom vidgar sig, expanderar, öppnar upp. Hur tiden stannar av och gränsen mellan mitt jag, andra personer, omgivningen, universum blir mer diffus.

Förundran. ”Känslornas gucciväska” som ett av avsnitten i boken Förundranseffekten av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz har som titel. För länge var (de västerländska) forskarna och expertisen av uppfattningen att förundran var en känsla som inte fyllde någon funktion. Onödig helt enkelt. Ett slags känslornas maskformiga bihang. Vilket senare forskning visat vara helt fel. (Nuförtiden har man ju för övrigt också förstått att till och med blindtarmen, som begreppet syftar på, har en roll att spela i vår matsmältning.) 

Sedan berättar författarna bland annat om hur studier visat att förundran bland annat skapar samsvängning (koherens) mellan hjärt- och hjärnvågor. Hur hjärnans standardnätverk, det där ständiga bakgrundstjattret som pågår när vi inte är fokuserade på någon särskild uppgift (och som försöker bryta igenom även då, enligt min erfarenhet), går i pausläge. Båda effekterna känner jag igen från studier av psykedelika. Förundran verkar alltså vara ett sätt att ”trippa” utan exogena kemikalier! 

De berättar vidare om hur stressnivåer sjunker och om hur vi blir mer ”pro-sociala”, dvs vänligare inställda till våra medmänniskor. Hur vi verkar göra val som är bättre för miljö och klimat.Hur förundran verkar ha varit en bidragande faktor till homo sapiens utvecklingsresa. 

Boken är sprängfylld av forskningsresultat och jag märker hur jag nästan blir irriterad över all denna evidens som tas fram för att bekräfta det jag känner så tydligt i mig själv. I förundran blir varandet större. Närvaron intensivare. Irritationsmomenten färre och tidens flod flyter långsammare. Min vördnad för livet och dess förutsättningar blir större. Jag mår bättre och blir en bättre människa helt enkelt. 

I Maria Borelius bok Förundran tar hon upp 30 sätt att ge näring till förundran. Att läsa. Skriva tacksamhetsdagbok. Skapa en matritual. Titta på konst. Lyssna på musik. Gå en förundranspromenad, något jag förresten snavade över som begrepp i ett svt-inslag för någon vecka sedan. Titta på stjärnorna. Det är några av hennes tips, som jag nickar jakande till. 

För även om förundran i viss utsträckning har vissa gemensamma beröringspunkter med förvåning, i det att vi ”drabbas” av den, kan vi välja att leva i känslan. Vi kan också träna upp vår förmåga eller benägenhet att förundras.

I tider där cynism, hopplöshet och uppgivenhet lätt breder ut sig i ljuset av kriser och krig behöver vi förundran mer än någonsin. Så dagens och denna julkalenders sista luckpaket till dig, kära läsare, är inbjudan att välja förundran. Skulle du känna ett motstånd med argumentet att det är naivt, att du inte har tid att stanna upp eller till och med att du inte har något att förundras över så vågar jag mig på att utmana dig att prova. Vill du, tillsammans med mig, välja att trotsa de röster som vill krympa och förminska livet, dig och mig, världen? 

Tack för att du hängt med oss denna julkalender 2022! Om du vill dela någon tanke du tagit med dig om den hela handen för helhetligt, helande handlande eller någon av de aspekter vi tagit upp, skulle vi bli glada och tacksamma. Och faktiskt också lite förundrade, över att bli läsa och få dela med oss av våra funderingar och lärdomar, till inspiration.

Solstrålarna som bryter genom vattendropparna på pendeltågsperrongens väderskydd. Ett ögonblick av förundran i vardagen.

Triss i tacksamhet #5

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… sonens glädje över att han nu äntligen ska börja spela cello. Något han drömt om länge. Den lilla utflykten för att hämta hans instrument var en stund av fin gemenskap.

… glittret som av snöälvor när trädens grenar rörs av vinden och snöslöjorna för några sekunder rinner ner i solljuset.

… quizvinsten. Både för att det är kul att vinna och för att det är så himla kul att quizza.

Det är min triss i tacksamhet för den gångna veckan. Vilken är din?

Triss i tacksamhet #1

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…

… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.

… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.

… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.

Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?

Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg. 

Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.