Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg. 

Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.

Förundran – en förbisedd livboj

Tacksamhet och förundran. Jag har i flera omgångar gjort veckovisa sammanställningar här på bloggen över händelser och intryck som fått mig att känna tacksamhet och förundran. Och även om jag inte skriver ner det, så vågar jag påstå att det sällan går en dag utan att jag, om än aldrig så kort, känner förundran, känner tacksamhet. 

När jag bläddrar bland gamla blogginlägg ser jag att jag skrivit många inlägg om tacksamhet. Men inte så många om förundran. Dags att fylla på ord- och tankebägaren som har förundran skrivet på sig! 

Den direkta anledningen till att tankar kring förundran kommit upp till den medvetna ytan var en artikel av Agneta Lagercrantz i Svenska Dagbladet i lördags. Ämnet var hälsofördelarna med att vistas i naturen, inte minst ur perspektivet Förundran. 

”För personer med posttraumatisk stress sänkte naturupplevelser som väckte förundran deras nivåer av stress och oro med 20–30 procent. Förundran minskar nivåerna av kortisol och ökar mängden dopamin i kroppen.”

”De som ofta upplever medkänsla och glädje, nöjdhet och stolthet, förundran och kärlek har lägre nivåer av proinflammatoriska cytokiner (markör som visar graden av inflammation i kroppen), visar en studie. Men störst effekt på inflammationsnivåerna av alla dessa positiva känslor hade förundran.”

”…ren förundran drar in oss i nuet och kräver total närvaro, en upplevelse som får tiden att stå still eller expandera.”

”Förundran kan ge en paus från egocentrerade funderingar och negativa tankespiraler, vilket kan förklara att det känns som om allt stillnar när vi förlorar oss i något stort…”

”Förundran i naturen är ofta en hisnande, lycklig häpnad över mötet med enskildheter och att man får vara i deras sällskap. En blomfluga, en kungsörn, ett redwood-träd.”

”Människor som upplever förundran har därmed lättare att invänta mer information och måste inte få svar direkt. De visar sig också vara mer öppna för att lära nytt och ta in andras perspektiv. ”

Ja, naturen är en rik källa till förundran. Det är en av anledningarna till att jag älskar att fotografera – det är ett sätt att försöka fånga och förmedla min upplevelse av förundran. Förundran över skönheten, det utsökta. Inte minst i det lilla, naturens alla fina detaljer. Men också storslagenheten, dramatiken, oändligheten. 

Ytterligare en rik källa till förundran är musiken. En tolkning av en melodi, en klang, en rytm, kanske i kombination med ord, kanske bara i form av toner. En tolkning som griper tag, gör andlös för en stund, berör och väcker – förundran. Musiken är min medicin. Inte minst på grund av dess förmåga att väcka förundran. 

Förundran kommer i många former för mig. Tänk dig en smak (solvarmt smultron eller saffranskakan med hallonsylten till advent), en doft (syréndoft i skymningen eller vedeld i en kamin), ett ljud (koltrastens soloprestation eller knarret av snö under skorna), ett ljus (det varma släpljuset en sommarkväll eller det krispigt klara en molnfri januaridag), en beröring (en rygg mot en mage i en famn eller en blick som dröjer sig kvar i min)… Ett gemensamt har de upplevelserna: de får mig att stanna upp i nuet. Att släppa taget om tankarna om så bara för en aldrig så kort stund. Att se bortom gränserna mellan det som är mitt ego och det som är världen runt mig. Att bli lite mer liv ett ögonblick.

Artikeln i Svenskan citerade en bok med titeln Förundranseffekten. När jag läste vidare i artikelserien med samlingsnamnet Känslornas doldis, kom jag till en om författarna till den nysläppta boken. Nu är den inköpt och nedtankad till paddan. För en djupdykning i kunskap om en av de känslor som jag erfarit är en av mina främsta livlinor när håglöshetens, modlöshetens och hopplöshetens trötta troll fyller mitt emotionella synfält: förundran. 

Vad betyder förundran för dig? Vad väcker förundran hos dig? 

Bilden föreställer två rådjur: en get som tittar in i kameran och hennes kid som betar i gräset.
Ibland infinner sig förundran bara genom att gå ut på altanen och hälsa på rabattmarodörerna.

Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Söndag i tacksamhet och förundran 2

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets andra vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av att ”vara ikapp” på jobben.

… den positiva återkopplingen från kund på levererans.

… återfunnen läslust och förmåga att ta in det jag läser.

… språkbadet i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Berättelsen berör med både frustration och igenkänning. Språket fängslar och fascinerar.

… samtalen och gemenskapen med barnen. De växer ständigt i insikt och förmåga. Tacksam över att fortfarande ha deras förtroende i att dela sina såväl smärta och lessamheter som glädjeämnen och framtidsdrömmar i vardagen.

… släktmiddagen hos älsklingen. Känns fint att få växa in i hans sammanhang.

… powerwalks med älsklingen. Samtal om smått som stort varvas med ordlös gemenskap, hand i hand. Turas om att dra. Ljuvliga pusspausar och under vägs. Upplevelser av naturens karga, kalla januariskönhet.

… testunden med kusin M. Roligt att återfinna kontakt och hitta gemensamma professionella intressen.

… ett spirituellt lunchsamtal (i mitt tycke iaf) om aktionsforskning, design och lärande organisationer.

… flera hålla i och hålla ut i min hälsoglädjeväg: morgonmeditationer och morgonfys. Trappor istället för hiss. Promenader. Mindre av godiset som står framme på jobbet. Färre mackor, fler ägg och apelsiner. Mer lyssnande i stället för pratande. Mindre bashande för de gånger jag väljer efter gamla vanor, mer postivt, bekräftande fokus på de gånger jag väljer som jag vill välja.

… vårtecken i naturen: knoppar som trotsar mörket.

… koltrastarna som dykt upp på mitt altanräcke. Snart är det tid för ljusa vårkvällar med koltrastsång!