2024 – ett märkligt år

Ett Gott Nytt År tillönskas dig, kära läsare. Det har varit glest mellan inläggen här på bloggen i år, men jag vill ändå säga tack! Tack för att du läser, ger återkoppling ibland och kanske också låter något av det som skrivs om här reflekteras i ditt eget liv. Jag ser fram mot att fortsatt få göra dig sällskap under 2025. Liksom tidigare år stänger jag böckerna för det gångna året med en återblick och reflektion över dagarna som passerat. Det här är min återblick på något av det som 2024 inrymt. 

Det har i sanning varit märkligt, detta år. Det märkligaste och allra mest smärtsamma har varit att min lillasyster, mina barns moster, lämnade jordelivet i början av februari. Hennes bortgång blev en knivskarp påminnelse om att livet kommer utan garantier. För mig var hon på flera sätt mittpunkten i familj och släkt. Även efter det att hjärntumören debuterade för fyra år sedan var hon dessutom en av mest levande, seende, varma och engagerade människor jag mött. Hennes kärlek till och omsorg om familj och släkt var stor och djup, hennes drivkraft för sjukvårdens utveckling med patienten i centrum var brinnande; hennes gudstro bergfast. Helgen innan hon dog satt jag bredvid hennes sjuksäng för att, som hon önskade, diskutera svaren på en uppgift i den förändringsledningskurs som hon gick.

Overklighetskänslan som uppstår i hennes frånvaro, vid besöken i Sollefteå (där vår mamma, min systers man och hennes dotter med familj bor), när de där händelserna som jag skulle ringt och delat med henne inträffar, i advents- och julfirandet (hon älskade och förkroppsligade den tiden på året), när jag kör förbi huset där vi tillbringade de flesta av våra gemensamma barn- och ungdomsår… den är så stark. Den är så märklig.  

Ytterligare två begravningar i min och M:s släkter har det blivit under året. När människor som står oss nära rycks bort, påminns vi om vikten av att vårda relationerna med dem vi har kvar. Jag erkänner att jag lätt tappar fokus på mina familje-, släkt- och vänskapsrelationer, eftersom mitt huvud oftast surrar av intryck och uppgifter från jobb och studier, liksom av egna funderingar och skapandeambitioner. Under året har jag ändå medvetet försökt att ta upp eller hålla kontakten med några av alla fantastiska människor som jag har gåvan att få ha i mitt liv.

Jag kom häromdagen att prata med en förälder till ett litet barn om vilken barnaålder som är ”den bästa”. Mitt svar på den frågan är att den ålder som mina barn nu är i (mellan 17 och 21) är den roligaste hittills. Visserligen är kontakten långt ifrån så där omedelbart fysisk och nära som när de var yngre, eller när de, som i de två äldstas fall, överhuvudtaget bodde hemma. Om än bara varannan vecka. Men att få betrakta hur de tar sig an vuxenlivet, att lyssna på hur de sinsemellan samtalar och skämtar, att få dela deras tankar om samhället, relationer och tillvarons natur, att få lära av dem hur man kan vara ung vuxen idag. Att få finnas där för mentalt och praktiskt stöd oavsett om det gäller formuleringar till kompisar eller arbetsgivare, övningskörning, flytthjälp eller sömnad – det är stort och märkligt. Jag andas in tacksamhet och förundran varje gång det händer.

Under hösten tog jag tag i tanken att bjuda in till familjesöndagsmiddag en gång i månaden, utan tvång eller förväntningar på deltagande. Det har blivit en fin tradition som fortsätter till våren.

Att bli sedd med den blicken är att vara älskad. Att möta och vila i den är att vara hemma.

En självklar deltagare i familjemiddagarna är min älskade partner och närbo M. Vi har nu bildligt och bokstavligt promenerat vid varandras sida i mer än 4,5 år. Han fortsätter att utmana och samtidigt så generöst, så stort, stötta och uppmuntra mig på ett sätt som gör det där talesättet sant för oss: han gör mig helt enkelt till en bättre version av mig. Dessutom gör han min värld rymligare.

”Känner du igen dig i bilden av huvudfotingen med stirrande blick, håret på ända och utan kroppskontakt? Det är jag när skav och stress gör sig påminda. Ett liv med skygglappar på åt alla sidor utom framåt, blicken fäst på kravet, måstet, deadlinen … Under många år var det mer eller mindre mitt normaltillstånd. Om du känner igen dig, vill jag påminna dig om att det finns enkla sätt att gå från huvudfoting till helkroppsling.” (Instagraminlägg på Brave Breathing)

I efterskalven, kölvattnet och tomrummet efter min systers bortgång är det ibland som att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Mycket känns så futtigt att uttrycka och försöka formulera sig kring. Det märks bland annat, som jag skrev inledningsvis, i att inläggen här på bloggen varit glesare än vanligt. Men kanske är de sinande orden också en konsekvens av att jag under året tagit ett par kännbara kliv på vägen från huvudfoting till helkroppsling. Det ord som jag gick in i 2024 med var ju ”Förkroppsliga”. För mig stod det för en önskan om att leva och uppleva livet med låg tyngdpunkt: med hela kroppen och inte bara i knoppen.

För mig har kungsvägen till helkroppslighet under året dels varit den medvetna andningen, dels en mindfulnessvisualisering av mina armar och ben som en bägare för det som väller eller väcks upp av känslor, tankar och sensationer. Den senare övningen var det min terapeut D som invigde mig i för något år sedan. I kombination med frågan ”Who does the Grail serve?” har den sedan dess varit en återkommande och förankrande, förkroppsligande följeslagare.

Den allt starkare förankringen i kroppen har fått balansera mig under ett år som samtidigt gått på högvarv på det kognitiva planet. De halvkvädna visorna om jobbfronten i förra årskrönikan har materialiserat sig i en vacker, rolig och stimulerande bukett av olika deltidsroller, försörjningsströmmar, uppgifter och sammanhang:

  • Adjungerad universitetsadjunkt på Mälardalens universitet (MDU) med huvuduppgift att leda processen i ett policylabb om nya arbetssätt för klimatanpassning rörande ökade nederbördsmängder i Flens kommun; tillika mindre uppgifter kring nyttiggörandearbete och i undervisning.
  • Analytiker av klimatkontrakten i det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities.
  • Uppstart på och affärsutveckling med superprofessionellt stöd av den del av mitt bolag som erbjuder tjänster till både enskilda och grupper inom andningspedagogik/breathwork – Brave Breathing. Har bland annat fått bita huvudet av min skräck för att sälja och marknadsföra mig själv, och tränat flitigt på sociala media-marknadsföring på både Facebook och Instagram. Tack och lov har det också gett resultat i form av nya och återkommande klienter!

Osäkerheten på jobbfronten som jag vadade i en stor del av förra hösten gjorde att jag började tänka i banor på omskolning, och som en förberedelse inför det sökte en distanskurs på halvtid i psykologi med sikte på att ta en kandidatexamen i det ämnet. Omskolningsplanerna kom av sig, men psykologikursen (och eventuell examen) lockade och lockar ändå. 15 poäng Introduktion till psykologi och 7,5 poäng Utvecklingspsykologi har klarats av under året. Nu återstår bara en gruppinlämning och en tenta i Socialpsykologin, så är jag sedan redo för fortsättningskursen!

Vårens halvtidsstudent blev heltidsstudent i början av hösten (det var i sanningens namn lite intensivt där ett tag). De åtminstone hypotetiska utvecklingsmöjligheter som en slutförd magisterexamen öppnar för vid MDU, som lite grann kommit att kännas som ett intellektuellt hem, gav mig motivation att ta tag i en 28 år gammal surdeg och avverka en kurs i kvalitativ metod inom Samhällsvetenskaperna. I början av december kom examensbeviset på min Politices Magister med specialisering inom statsvetenskap. En pusselbit föll på plats i mitt CV. Även om jag är en person som gillar att dra igång nya saker så njuter jag också av slutföranden. Så jag är nöjd. Mycket nöjd.

Woopwoop!

När jag väl kommit igång med psykologistudierna, fortsatte jag av bara farten över sommaren med en kurs i Jungiansk psykologi. Det var djupt stimulerande att bekanta sig med C.G. Jung – inte minst för att hans självbiografi väckte intensiva känslor av något slags själsfrändeskap hos mig – och hans tankar om det mänskliga medvetandets olika lager, liksom om människans utveckling under livsresan.

Att läsa sommarkurs gör att pluggandet kan ske under ganska behagliga former…

Psykologin är den ena ingången till Jungs tankevärld, religionen, inte minst i mystik tappning, den andra. Med start redan förra hösten har jag under året kommit att ägna en hel del intresse åt den kristna mystiken. De tolknings- och tankerymder som mystikens författare i då- och nutid öppnat för mig har gjort att jag nu, efter att i sisådär 15 år stått fri från kyrko- och religionstillhörighet, och efter nyfiket sökande i flera andra traditioner, återvänt – eller, som jag snarare upplever det, återdragits – till den kristna traditionen och gemenskapen i Svenska kyrkan.

Gemenskapen formaliseras på åtminstone tre olika sätt: församlingsgemenskapen i min hemkyrka vid Årsta torg där jag firar söndagsmässa så ofta jag kan och det fortsatta körsjungandet i församlingens vokalensemble Ars Longa, det katekumenat som jag påbörjade i höstas med sikte på konfirmation till våren och slutligen nätverket och de månatliga träffarna i Uppsala kring Hjärtats bön – en mystik praktik på kristen grund som bland annat involverar medveten andning. Mina olika intressesfärer och cirklar knyts ihop på ett märkligt och vackert sätt!

Vid två tillfällen under hösten fick jag återigen förtroendet att som körledare dra mitt strå till lasset för att föreningen Coromanternas vänner skulle kunna fullgöra delar av syftet att framföra tonsättningar och arrangemang av Svenerik Damm, så att den musikaliska skatt som han efterlämnade kan hållas vid liv och spridas till fler. Jag är så sjukt glad att jag fått det här sammanhanget att plocka ner mitt körlederi från hyllan där jag trodde att jag stoppat undan det en gång för alla. På samma sätt som när jag guidar en andningssession känner jag mig i rollen som körledare som fisken i vattnet, hemma i mitt rätta existentiella element.

Det har varit ett märkligt år. Ett fruktansvärt smärtsamt år. Men också ett år fyllt av många stjärnögonblick, du vet, sådana där stunder som hänger kvar i minnet med ljus och värme. Jag skulle också vilja beskriva det som ett år av rymd och rymlighet, vilket bland annat visat sig i den uteblivna energidipp som alltid brukar infinna sig i och med novembers intåg. Rymden och rymligheten kanske inte så märkligt när jag tänker efter: som mer helkroppslig än huvudfoting så får livet i mig mer utrymme att dansa på…

Liksom tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må, som skrivet var, ha varit ett år med smärta och sorg. Tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag fortsatt är på rätt plats i livet – här och nu.

25 december – förunderligt och märkligt

Förunderligt och märkligt 

Omöjligt att förstå

Men dock så ljust och verkligt

Och ljuvt att tänka på

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, översättning Oscar Mannström. Melodi: Carl Nielsen

Inledningsorden i en av de vackraste julsångerna beskriver en känsla som, tillsammans med tacksamhet, vemod och sorg, kanske är den känsla som starkast definierar mina, Saras, livshorisonter. 

Tärnljus som fyller gångarna i St Jakobs kyrka och den pampiga trappan i Blå hallen. Tonkluster av unga röster när Storkyrkans ungdomskör improviserar över luciasångerna, glasorgeln som treorna på Stockholms musikgymnasium skapar i Ēriks Ešenvalds Stars och flätar samman med rösterna som svävar mot taket drygt 20 meter ovanför våra huvudet. Julfrukosten hos dottern med sambo deras första jul i eget boende.

Släpljuset som färgar marker och hus i varmröda toner, Norraladalens hisnande och organiskt s-formade motorvägssträckning. Den flammande brasan och stjärnhimlens magnifika kaskad i skogsmörkret på Vojen utanför Sollefteå. Att få vakna första julaftonen tillsammans med min särbo och känna värmen från hans hud, bli sedd av och se med kärleksfull blick, tacksamheten över vårt vi.

Det här är några av de stunder av förundran som jag upplevt de senaste dagarna. Jag har upplevt hur bröstkorgen och livet liksom vidgar sig, expanderar, öppnar upp. Hur tiden stannar av och gränsen mellan mitt jag, andra personer, omgivningen, universum blir mer diffus.

Förundran. ”Känslornas gucciväska” som ett av avsnitten i boken Förundranseffekten av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz har som titel. För länge var (de västerländska) forskarna och expertisen av uppfattningen att förundran var en känsla som inte fyllde någon funktion. Onödig helt enkelt. Ett slags känslornas maskformiga bihang. Vilket senare forskning visat vara helt fel. (Nuförtiden har man ju för övrigt också förstått att till och med blindtarmen, som begreppet syftar på, har en roll att spela i vår matsmältning.) 

Sedan berättar författarna bland annat om hur studier visat att förundran bland annat skapar samsvängning (koherens) mellan hjärt- och hjärnvågor. Hur hjärnans standardnätverk, det där ständiga bakgrundstjattret som pågår när vi inte är fokuserade på någon särskild uppgift (och som försöker bryta igenom även då, enligt min erfarenhet), går i pausläge. Båda effekterna känner jag igen från studier av psykedelika. Förundran verkar alltså vara ett sätt att ”trippa” utan exogena kemikalier! 

De berättar vidare om hur stressnivåer sjunker och om hur vi blir mer ”pro-sociala”, dvs vänligare inställda till våra medmänniskor. Hur vi verkar göra val som är bättre för miljö och klimat.Hur förundran verkar ha varit en bidragande faktor till homo sapiens utvecklingsresa. 

Boken är sprängfylld av forskningsresultat och jag märker hur jag nästan blir irriterad över all denna evidens som tas fram för att bekräfta det jag känner så tydligt i mig själv. I förundran blir varandet större. Närvaron intensivare. Irritationsmomenten färre och tidens flod flyter långsammare. Min vördnad för livet och dess förutsättningar blir större. Jag mår bättre och blir en bättre människa helt enkelt. 

I Maria Borelius bok Förundran tar hon upp 30 sätt att ge näring till förundran. Att läsa. Skriva tacksamhetsdagbok. Skapa en matritual. Titta på konst. Lyssna på musik. Gå en förundranspromenad, något jag förresten snavade över som begrepp i ett svt-inslag för någon vecka sedan. Titta på stjärnorna. Det är några av hennes tips, som jag nickar jakande till. 

För även om förundran i viss utsträckning har vissa gemensamma beröringspunkter med förvåning, i det att vi ”drabbas” av den, kan vi välja att leva i känslan. Vi kan också träna upp vår förmåga eller benägenhet att förundras.

I tider där cynism, hopplöshet och uppgivenhet lätt breder ut sig i ljuset av kriser och krig behöver vi förundran mer än någonsin. Så dagens och denna julkalenders sista luckpaket till dig, kära läsare, är inbjudan att välja förundran. Skulle du känna ett motstånd med argumentet att det är naivt, att du inte har tid att stanna upp eller till och med att du inte har något att förundras över så vågar jag mig på att utmana dig att prova. Vill du, tillsammans med mig, välja att trotsa de röster som vill krympa och förminska livet, dig och mig, världen? 

Tack för att du hängt med oss denna julkalender 2022! Om du vill dela någon tanke du tagit med dig om den hela handen för helhetligt, helande handlande eller någon av de aspekter vi tagit upp, skulle vi bli glada och tacksamma. Och faktiskt också lite förundrade, över att bli läsa och få dela med oss av våra funderingar och lärdomar, till inspiration.

Solstrålarna som bryter genom vattendropparna på pendeltågsperrongens väderskydd. Ett ögonblick av förundran i vardagen.

Triss i tacksamhet #5

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… sonens glädje över att han nu äntligen ska börja spela cello. Något han drömt om länge. Den lilla utflykten för att hämta hans instrument var en stund av fin gemenskap.

… glittret som av snöälvor när trädens grenar rörs av vinden och snöslöjorna för några sekunder rinner ner i solljuset.

… quizvinsten. Både för att det är kul att vinna och för att det är så himla kul att quizza.

Det är min triss i tacksamhet för den gångna veckan. Vilken är din?

Triss i tacksamhet #1

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…

… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.

… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.

… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.

Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?

Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg.