På väg in till jobbet i betongcity lyssnade jag på senaste avsnittet av On Being. Konstnären och illustratören Maira Kalman samtalar med Krista Tippet om ”vardagliga saker att bli förälskad i”. Just när jag kom upp på Vasagatan från pendeltåget, börjar de prata om träd.

Krista Tippet säger: ”Här är en annan rad av dig som jag älskar: ”Vi ser träd. Vad mer behöver vi?” Och Maira Kalman svarar: ”Det är så sant. Det är tungt att vara ledsen. Och naturligtvis tittar jag alltid på de saker som gör någon mindre ledsen, det vill säga glad, vilket inte är ”det vill säga” överhuvudtaget. Så att gå och titta på träd är verkligen en av världens härligheter, och vi säger ”var glad!” när vi ser såna saker.

Samtalet löper vidare. De konstaterar bland annat att träd ”bara är”. Och Maira Kalman avrundar med att säga: ”du vet, löv växer på träd, och fåglar sitter i träd, och fåglar sjunger, och det är ett enda helt vackert paket”.

Eftersom jag har glädje som intention denna måncykel, hajade jag till. Att betrakta träd och bli glad av det? Tja, varför inte? Jag testade med de vinterkala, jämnt och glest utplacerade träden som var det enda organiska material (förutom människorna) som prydde Vasagatans trottoarer. De såg lite lessna och malplacerade ut. Men visst, deras spretiga, levande och lätt anarkistiska (om än beskurna) form var vilsam för ögonen.

Så kom jag fram till Norra Bantorget och parken. Där breder träden ut sig på ett annat sätt. Och där väntade den på mig – glädjen över skönheten i kronornas former, barkens olika textur beroende på sort, det harmoniska mötet mellan stammen och marken. Inget träd är det andra likt. Ändå är de fulländade som just de exemplar de är.

När jag började bläddra bland mina bilder till de här raderna om den nyupptäckta källan till glädje, fick jag syn på att sambandet mellan träd och glädje inte är nytt för mig. Jag älskar uppenbarligen att betrakta och fotografera träd med alla deras detaljer och i deras olika sammanhang!