Skönhet i det lilla, i det stora

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.

Yay, vacay!

Idag kramade jag om alla kollegorna på kontoret innan jag gick vid lunchdags. För nu är det (strax) semester på riktigt! Jag har ägnat mig åt utskolning från jobbet i veckan, med en ledig dag och tre halvdagar. Men nu dröjer det två veckor innan autosvar går av igen.

En intensiv och rolig termin läggs till handlingarna. Den började i lätt ångest över min plats i livet och på företaget där jag är anställd. Den avrundas med glädje och förvissning att jag är på precis rätt plats, både i livet och på jobbet. Bland precis rätt människor och utmaningar för den jag är just nu.

Det kändes därför så rätt att få lyxa till det. Igår med att baka (nåja, halvfabrikatsslängaihop) en jordgubbs- och citrontårta till kollegorna. Idag med att äta ljuvlig panzanellasallad till lunch under äppelträden på Rosendals trädgårdar med syster och svåger. Och en promenad längs den solglittrande Saltsjön bort mot Biskopsudden som krona på verket.

Kameran var med på dagens djurgårdsstrosande. Mycket blomsterfoton blev det, några med inslag av bin och andra småkryp. De är, precis som jag, på rätt plats vid rätt tid, så här i ljuvligaste juni.

Vill du känna glädje? Pröva att titta på träd!

På väg in till jobbet i betongcity lyssnade jag på senaste avsnittet av On Being. Konstnären och illustratören Maira Kalman samtalar med Krista Tippet om ”vardagliga saker att bli förälskad i”. Just när jag kom upp på Vasagatan från pendeltåget, börjar de prata om träd.

Krista Tippet säger: ”Här är en annan rad av dig som jag älskar: ”Vi ser träd. Vad mer behöver vi?” Och Maira Kalman svarar: ”Det är så sant. Det är tungt att vara ledsen. Och naturligtvis tittar jag alltid på de saker som gör någon mindre ledsen, det vill säga glad, vilket inte är ”det vill säga” överhuvudtaget. Så att gå och titta på träd är verkligen en av världens härligheter, och vi säger ”var glad!” när vi ser såna saker.

Samtalet löper vidare. De konstaterar bland annat att träd ”bara är”. Och Maira Kalman avrundar med att säga: ”du vet, löv växer på träd, och fåglar sitter i träd, och fåglar sjunger, och det är ett enda helt vackert paket”.

Eftersom jag har glädje som intention denna måncykel, hajade jag till. Att betrakta träd och bli glad av det? Tja, varför inte? Jag testade med de vinterkala, jämnt och glest utplacerade träden som var det enda organiska material (förutom människorna) som prydde Vasagatans trottoarer. De såg lite lessna och malplacerade ut. Men visst, deras spretiga, levande och lätt anarkistiska (om än beskurna) form var vilsam för ögonen.

Så kom jag fram till Norra Bantorget och parken. Där breder träden ut sig på ett annat sätt. Och där väntade den på mig – glädjen över skönheten i kronornas former, barkens olika textur beroende på sort, det harmoniska mötet mellan stammen och marken. Inget träd är det andra likt. Ändå är de fulländade som just de exemplar de är.

När jag började bläddra bland mina bilder till de här raderna om den nyupptäckta källan till glädje, fick jag syn på att sambandet mellan träd och glädje inte är nytt för mig. Jag älskar uppenbarligen att betrakta och fotografera träd med alla deras detaljer och i deras olika sammanhang!

En midsommarnattssanndröm

Att lägga blommor under kudden för att drömma om min käre tedde sig för mig som en ganska överflödig ritual igår, midsommarafton 2018. Däremot plockade jag med nöje ett fång med kamerans hjälp.

Och se, min dröm blev sann! Jag fick somna igår och vakna idag bredvid min älskling, vila i hans famn, låta min hud möta hans hud.

För ett år sedan i torsdags, den 21 juni, träffades vi första gången. Lite nervösa (i smyg) och nyfikna tror jag vi var båda två.

Nyfikenheten på varandra lever kvar. Den gror och puttrar dessutom kring vad vi är och kan bli som par och som individer  i vår relation. Nervositeten – ja, den har bytts ut mot en lugn trygghet som grundton.

Utan att jäkta fram tar vi en dag i taget, med önskan och intention om många år tillsammans, på vårt sätt, i vår tid. Vårt första år har gett mersmak och hunger på mer!

Foto: Cecilia Modig

Backspegel i tacksamhet och förundran 5

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den femte veckan hann bli den sjätte innan veckans backspegel blev publicerad. Årets femte vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… roliga studier i filosofihistoria. Parallell läsning av Platons Staten och Aldous Huxleys Du nya sköna värld (ok då, lyssning då, inte läsning av, den senare) blir surrealistisk, mycket tänkvärd och skrämmande upplevelse.

… gåvan att få ha tagit emot ett djupt förtroende.

… värmen från körsystrarna i Stockholm City Voices, de numera före detta körsystrarna, när jag tittade in på kören för att lämna tillbaka kläder och skor. Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara en del av er, och kommer att försöka stötta som ambassadör och volontär alltefter behov.

… middagen med väninnorna P och S från gymnasietiden. Samma starka vänskapsband, fast några år senare. Dessutom med gudagod bouillabaisse och vin.

… den goa känslan av att stå upp för mina behov och prioriteringar – främst i relation till mig själv. En alltmer grundad känsla av att ta mig själv på allvar, att mina behov och lustar är högst värda att ta på allvar.

… den sköna söndagspromenaden i Ågesta med älsklingen. Vinternaturen bjöd på frusen skönhet. 

… premiärbesöket på det lokala gymmet. Gött att köra igenom kroppen på crosstrainer och i maskinerna. (OBS! Bilden visar bara första omgången crosstrainer)

… glädjen över att kunna göra en powerpointpresentation och använda egentagna bilder till 100% som bakgrunder. Bilder som jag känner stolthet över.