Återblick #26-28

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna, som också varit sommarens första omgång av semester

...… har jag bland annat varit tacksam över

  • sommarljusa kvällar. Vackra skymningar, sena promenader i både vilsam skog och energigivande stad.
  • bilkörarglädje.
  • berg- och dalbaneglädje.
  • härligt loja dagar i Ångermanland hos syster och mor.
  • att jag bestämde mig för att familjefira min femtioårsdag på älskade Högbo bruk. Och gjorde det med skön promenad runt sjön, traditionsenligt lustspel (för femte året i rad) och makalöst mumsig middag på brukshotellet, allt i sällskap med några av de människor som betyder mest för mig.
  • kusinträffen som gav både mig och mina barn tillfälle att knyta släktband och fördjupa våra rötter.
    att känna mig älskad och uppskattad av mina närmaste.
    att få höra orden ”du visar människor på deras potential”. Wow. Inte mycket mer att begära liksom.
  • ojämförbara loppisfynd.
  • cityäventyr och seriebonanza med barnen.
  • att jag lyckats nå målet om 11 000 steg om dagen alla dagar utom de dagar som gått åt till långresorna och återhämtningen från dem.

… har jag njutit av

  • schersminens vita blomkaskader och förtrollande doft, tillsammans med paradisbuskens rosa småtrumpeter
  • min altan och lilla rabatt, där människor, djur och växter frodas.
  • fjortongradigt vatten runt min bastuvarma kropp.
  • varmt bad i kylslagen sommarkväll. Under svirrande svalor.

… har jag tränat på gränser

  • att sätta gränser och också göra dem synliga för min omgivning. Ibland är det ruskigt läskigt. Men så befriande när det väl är gjort.
  • att släppa på andra gränser. För att de suger för mycket energi till ingen, eller mycket liten nytta.

… har jag lyssnat på

  • barnens och min gemensamma roadtriplista. En salig blandning minst sagt.
  • ny svensk pop i och med besöket på Popaganda på Parkteatern. Ett par riktigt trevliga nya bekantskaper som Prins Daniel och Nadja Evelina.
  • Första avsnittet av Myter och mysteriers nya säsong. Tankeväckande om naturens rättigheter.

… har jag läst Brené Browns Trotsa vildmarken och Herman Hesses Siddhartha. Och så har jag börjat om på Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark. Tre viktiga böcker som ger varat klarare konturer och större rymd på en och samma gång.

… har jag tittat på två säsonger av Netflixserien Stranger Things på initiativ av barnen. Efter första avsnittet sa jag ”Nej tack, inget för mig, alldeles för läskigt”. Efter andra var jag fast i upp- och nervärlden… De skrattar rått åt mig när jag håller för två tredjedelar av synfältet och ber dem berätta vad som händer. Det bjuder jag på, för vi får i alla fall en ny gemensam referensram.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Gränssättning för medkänsla

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion