Magin i våra huvuden: att betrakta allt som heligt

Idag lånar jag text och tankar av Leo Babauta på bloggen Zen Habits. Det han skriver om är enkelt, men ändå så svårt. Och kanske mer angeläget än vad det först kan synas. För hur skulle vår värld – våra relationer till oss själva, till andra, till naturen, miljön och klimatet – se ut om vi valde att se dem som heliga?

I helighet

När vi vaknar på morgonen går många av oss automatiskt in på våra telefoner eller datorer och börjar läsa, kolla meddelanden, svara på saker och röra sig genom onlinevärlden på autopilot.

Vi fortsätter vår dag på samma sätt,  manövrerar så gott vi kan, hanterar stress och blir överväldigade, rör oss i den fysiska världen och glömmer att vara uppmärksamma.

För det mesta är allt normalt. Vi manövrerar och klarar oss. Goda dagar går det ganska bra. Dåliga dagar kommer frustrationen och stressen till oss.

Men vad händer om vi kan skifta allt på ett magiskt sätt?

Vad skulle hända om vi förändrade hur vi såg allting runt oss, inklusive andra människor, inklusive oss själva, inklusive varje liten sak vi ser?

Prova detta: se varje sak du ser som helig.

Se vad som händer.

Nu ska jag erkänna att ”heligt” är ett laddat ord för många människor som inte är religiösa. Det betyder bokstavligen ”i förbindelse med Gud (eller gudarna)”, och om du inte är religiös kan det verka lite dumt. Men jag tror inte på Gud, och tycker fortfarande om att tanken är att saker kan vara heliga. Lyssna färdigt på mig.

”Helig” är helt enkelt att höja något till nivån av gudomlighet. Det kan vara Gud, om du tror på Gud, men det kan vara gudomligheten i universum, miraklet i existensen och i varje ögonblick. Om du tänker på hur galet det är att vi existerar och funderar på hur underbart och mirakulöst detta universum är… Jag skulle hävda att det är gudomligt, oavsett vad du tror på.

Titta ut: Träd och blommor och fåglar du kan se är fyllda med gudomlighet. De är heliga. Likaså är vinden, stjärnorna, solljuset som faller på främlingars ansikten, förmågan att se färger och att ha ett samtal och en gemenskap med en medmänniska.

Tänk på allt som förändras:

Om du börjar se något som heligt blir det inte längre ”inget särskilt”, något du tar för givet. Du uppskattar helt och hållet skönheten i det heliga objektet eller varelsen.

Om du ser en annan person som helig, behandlar du hen med respekt,  till och med kärlek; du ser djupt in i skönheten i hens själs och brustna hjärta; du är tacksam för din gemenskap med hen.

Om du ser dina ägodelar som heliga, slänger du dem inte i papperskorgen eller lägger dem på vilket gammalt ställe som helst – du lägger undan dem med omsorg.

Om du ser ditt arbete som heligt känner du inte längre att det är en börda, utan en gåva. Du gör det av hängivenhet, med kärlek, i stället för att bara försöka ta dig igenom det.

Om du ser dig som helig, börjar du plötsligt se godheten i dig själv. Du behandlar dig bättre, stoppar hälsosam mat inuti dig själv i stället för skräp.

Om du ser världen runt dig som helig, rör dig genom den med vördnad. Med en känsla av att vilja applådera universum för dess magiska skapelse. Med en känsla av syfte, att vara publiken för detta mirakel, som vill fullt ut uppskatta det.

Se på allt omkring dig med vördnad och uppskattning. Behandla det med respekt och omsorg. Stoppa undan saker med vördnad. Behandla andra som om du kopplar upp dig mot det gudomliga. Och behandla dig själv som en manifestation av universum som på något sätt har fått gåvan att förverkliga sin egen helighet.

Det är sann magi, och den är alltid tillgänglig.

(Min översättning av detta inlägg)

Ett kvartal…

… har gått sedan orden som raserade mitt liv som jag känt det i mer än hälften av mina 47 år registrerades i hjärnan. ”Jag måste lämna dig”.

fwschulz_102meer

Ett kvartal av djup sorg, mörk ångest, svart vrede och hat. Av känslan av att förlisa, tappa riktning och livslust, förlora kontrollen. Av upplevelsen av att vara bortvald och utstött från den viktigaste gemenskapen med en annan människa som jag haft i mitt liv.

Ett kvartal sen jag trillade ner i kaninhålet, som Alice i underlandet. Och jag faller handlöst fortfarande, med minnen, fragment, ord, handlingar, känslor, tankar om dåtid, nutid och framtid susandes förbi mig i alla riktningar.

Jag vet inte när jag kommer att landa, eller vem jag är då.  Jag har haft förlåtelse och nåd som målbild. Jag hoppas fortfarande nå dit. Men jag har lagt ner det aktiva jagandet efter dem – för att istället sätta min tillit till att de finner mig den dag jag är redo.

Ett kvartal då insikten om att detta att dela mina tankar i skrift för mig är något av det viktigaste för att ge mening åt det meningslösa. Inte för sympati, inte hämnd, inte för bekräftelse. Men för att dela min smärta och min sårbarhet, till styrka för den andra som också vandrar den dödskuggans dal som livet ibland för oss genom. Du är inte ensam, jag är inte ensam. Vi är betydligt fler än vad vi tror.

Ett kvartal har gått under vilket jag starkt upplevt det gudomliga i tillvaron. Inte i form av någon historisk/överjordisk/utommänsklig gestalt med en förutbestämd plan för mitt liv. Nej, i högst mänsklig gestalt, genom den varma blicken, kramen, hjärtemojisen och de omtänksamma, medkännande, stärkande orden som förmedlar erfarenheter och hopp. Genom dem som lyssnar, håller och ger utrymme för alla känslor och tankar utan att döma eller ifrågasätta, samtalen, gästsängen.

Ett kvartal av att bli buren av vänner. Ett kvartal där jag ibland anat en styrka, som vilar någonstans långt under det stormande hav som varit mitt liv under de senaste tre månaderna.

Foto: Marinmålning ”Stormande hav” av Fritz W. Schulz.  Schulze-Wenck (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons