Backspegel i tacksamhet och förundran 9

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Den nionde veckan blev dock måndag i vecka 10 innan den här backspegeln blev publicerad. Årets nionde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… VINTER! Sån där riktig vinter, med knarrande snö under skorna, näsborrar som fryser ihop i kylan och en isblå himmel som fond för snötyngda granar och vita drivor, lika höga som mig.

… njutningen i att återuppväcka muskler från de döda. I skidspåret och i slalombacken. Det ÄR ju skönt att röra på sig. Får bestämt fundera på om jag ska göra det oftare!

… magin i ett thailändskt tempel i vitt och guld mitt i lunden av bargrenade björkar i det ångermanländska snötäckta landskapet. Templet var visserligen stängt, men bara dess exteriör var en skönhetsupplevelse i sig. I synnerhet i den omgivningen.

… 10-åringens glädje i skidbacken, rosig och stolt över att ha visat min älskling de olika nedfarterna.

… tacksamheten över att jag fick förtroendet att lära älsklingens 12-åring att ta sig nerför skidbacken. Hennes enträgenhet och talang för fysisk aktivitet i kombination med uppmuntrande och faktiskt stundtals schysst pedagogik från min sida (även om man väl iofs inte svänger med toppskidan…) gjorde att hon gick från ytterst tveksam till att vara drottning av ankarliften och fartprinsessa på en dag. En sann förebild!

… lyckan i att få somna, sova och vakna med min älskling tätt intill mig flera nätter i rad. Att få känna hans arm om mina axlar i ankarliften. Att få stanna till för pusspaus i skidspåret. Att skapa tillsammans i köket. Att vara vi.

… glädjen i att föra samman min nya familj med min gamla, och känna hur kugghjulen faller i varandra mjukt och naturligt.

… tacksamheten över att kunna ge en liten stöttande hand till syster min i hennes viktiga arbete för patientsäkerhet och god arbetsmiljö utifrån min professionella kompetens.

… god mat i lika stora drivor som snön i naturen. Nyttig mat, med det låga GI som älsklingen kör och inspirerat mig till att eftersträva. Mycket fritt skapande i köket har det blivit, med delikat resultat. Säger jag utan att tveka själv. Olika rotfruktspytter och blomkålsmos istället för potatis var några höjdare. Min ständiga följeslagare grönkålen fick sig en omgång. Och så firade vi mor och mig som fyller år med bara några dagars mellanrum med lyxig fest på fjällröding med beurre blanc, mumsig gurk- och äppelsallad och fänkålspytt till. Mums!

… fyndet på Erikshjälpen i form av teleskopgåstavar för 40 spänn och ny elsladd till kameraladdaren (som jag tappat bort) för 16 pix. Återbruk is da shit!

… födelsedagsfirandet i egen komposition. Utan förväntningar från någon annan än mig själv på hur det skulle förflyta. Just i år innebar det bland annat smörgåstårta istället för vanlig tårta för hälsoglädjen och en härligt torr och ekologisk cava i glasen.

… premiär för min webshop. Ett resultat av firandet av min födelsedag på mitt eget sätt. Bland alla de tusentals bilder jag tagit och tar, finns några som jag tycker håller för att dela med mig av på detta sätt. Kanske till och med få in någon liten intäkt av. Vill du ha en tavla, väska, kudde eller anteckningsbok som du garanterat är i princip ensam om – håll ett öga på shoppen! Jag smyger igång med två motiv, men fler kommer efterhand.

webshopspil.png

 

Det går utför med mig – dag 2 i #Blogg100

Vi tillbringar sportlovet hos min mamma och syster med familj i Sollefteå. Här tronar Hallstabacken över staden, med svindlande utsikt, inga köer och perfekt snö.

IMG_1142 (1)Även om jag är uppvuxen i närheten av Kungsberget, var utförsåkning inget för mig som barn. Läskiga liftar (jag provade ett par gånger med förödande resultat för liftköerna tyckte jag) och knäproblem gjorde att min roll i backen var att passa ryggsäckar och bjuda på varm choklad.

När vi fick barn kom dock åkningen i ett annat ljus. A, min man och barnens far, är en mycket habil åkare, med oinfriade skibumdrömmar. Så det var klart att ungarna skulle lära sig åka skidor. Och när nu de skulle gå i skidskola – tja, då kunde ju även jag kosta på mig en lektion.

Det var i Ramundberget som jag för första gången på allvar började åka utför. Och jag blev fast. Även om jag fortfarande harvar i gröna och blåa backar, och ibland någon enstaka röd med stor skräck och många svärdomar mellan sammanbitna tänder, så är det så kul att åka!

Och jag behöver verkligen inga stora eller speciella backar för att åka. A inspirerar i sin ständiga jakt på att finslipa detaljerna i sin åkning – och att använda det varje backe har för att göra just det, oavsett fallhöjd. I min egen åkning har jag oändligt många detaljer att förbättra: mer kanter, högre fart, mer tyngd fram över skidspetsarna, skidorna lite tätare ihop…

I mitt huvud åker jag som Anja Pärson, men min skugga på marken ger en annan bild. Så jag tränar och tränar – och njuter samtidigt . Njuter av farten (i min värld går det fort), av frisk luft, av att använda muskler som oftast är oaktiverade.

Snart är det dags igen! Liften upp, sedan väntar manchestern, solen och slipandet. Se’n så: