Jag kommer aldrig ihåg vilken ordning det var på orden när jag först fastnade för kombinationen av leva och lära. För mig har de vuxit ihop, så att levande och lärande går hand i hand.
Att aktivt utforska, eller bara vara öppen för nya intryck, insikter och infall som jag möter utan att avsiktligt söka upp dem, är något av det viktigaste jag vet. Och har så varit hela livet, tror jag. Den unge herre som var den jag utsatte för mitt första försök till parbildning i livet någon gång i sjuårsåldern, svarade förskräckt på min chansförfrågan att en sån som jag inte gick att vara ihop med – jag läste ju uppslagsböcker! Nåja, his loss in the end. För – att läsa uppslagsböcker, textböcker, kalendrar, faktaböcker och artiklar har jag fortsatt med, och lycklig utan honom har jag blivit.
Som kroniskt nyfiken var det därför ganska naturligt att jag klickade på länken i twitterflödet ikväll som gick till en artikel i Harvard Business Review med rubriken ”Learning to learn”. I den skriver Erika Andersen, grundare av ett företag som erbjuder ledarskapsutveckling, om hur vi kan gå till väga för att motverka vår till synes ofta inbyggda motvilja mot att aktivt leta upp och utforska det som är okänt och oprövat, liksom att i vuxen ålder utveckla helt nya förmågor. Det innebär ju att vi måste pröva oss fram och att vi måste bli nybörjare igen. Vem vågar det i ett expertsamhälle där rätt kontra fel härskar, och där prestation i hög grad bestämmer självkänslan?
Utifrån erfarenheten av att själv och genom kollegor ha coachat ett stort antal chefer till ökat lärande, identifierar Andersen fyra egenskaper som hjälper oss att lära nytt:
- Ambition och strävan
- Självinsikt
- Nyfikenhet
- Sårbarhet
Det fina i kråksången är att de här egenskaperna inte är givna en gång för alla. Vi kan träna oss i att utveckla dem, för att på det sättet förbereda oss för att öka vår förmåga till lärande – att lära sig lära.
Vi kan utveckla vår ambition och motivation att lära genom att aktivt sätta oss in i vad vi skulle kunna göra om vi hade den kunskap eller förmåga som vi står inför att lära. Det här är ett knep som vi behöver ta till när det handlar om behov av lärande som vi ställs inför utan att vi väljer själva – som på arbetsplatsen. Eller när det är ett lärande som kräver regelbunden träning och nötande – tyska verb till exempel… Att föreställa sig en semester i Heidelberg eller Rothenburg där man konverserar med lokalbefolkningen över en skummande öl, ökar sannolikt motivationen jämfört med om man bara fokuserar på über, durch, gegen och allt vad det nu var.
Modet att öka vår självinsikt är en starkt bidragande faktor till lärande. Om jag vankar runt i tron att jag har full koll på hur mitt beteende och mina förmågor påverkar min omgivning, riskerar jag att missa viktiga insikter och öppningar för utveckling. För mig är den här punkten en jätteutmaning. Jag tvekar oerhört inför att fråga er som känner mig om hur ni uppfattar mig, vare sig generellt eller ur mer avgränsade perspektiv, för att jag är rädd för svaren… Samtidigt har jag upprepade gånger under livet insett att min egen uppfattning om mina egenskaper, styrkor och begränsningar inte är en absolut sanning.
Döm om min förvåning när jag sökte som analytiker i början av mitt yrkesliv; övertygad om att jag var en av de minst analytiska och mer intuitionsstyrda människor världen skådat (givetvis är jag en outlier, ett extremfall i min egen självuppfattning) visade testerna som ingick i rekryteringsprocessen att jag i själva verket hade en stark analytisk förmåga.
På senare tid har jag vid flera tillfällen fått omdömet att vara en ”doer”, en som får saker gjorda. ”Hur går handlingskraft ihop med min bild av mig själv som en gudabenådad prokrastinerare?” blir då min självklara fråga till kvinnan som blickar tillbaka mot mig i spegeln.
Genom att ta dessa insikter på allvar, öppnar sig nya fält för utforskande och lärande. Utöver det lärande om min något snäva självbild som sådana tillfällen genererar då, förstås.
Nyfikenhet är något vi föds med. Det är också något vi tar för självklart hos barn, även om det som förälder kan vara påfrestande att utsättas för inte 20, utan snarare 20 000 frågor: ”Varför… ? Hur…? Vem…? När…? Vad…?”.
Med åren slipas vår nyfikenhet ner. Först på ytan, men efter tillräckligt många ”Fråga inte så mycket” glömmer vi nästan bort den där ivriga energin känns som nyfikenheten triggar i oss. Dessutom riskerar vi ju att göra bort oss, visa oss okunniga, ja, rent av dumma, genom att fråga för mycket. Nej, det är snabba svar och rappa omdömen som ger vuxenpoäng!
Andersen visar hur vi kan återupptäcka vår nyfikenhet genom att börja fråga igen. Ställ dig nyfikna frågor! Även om vi inledningsvis till och med bara känner att ”det här är störttråkigt”, tipsar hon om att åtminstone ställa oss frågan ”Vad är det som gör att andra tycker det här är intressant?”.
Sårbarheten då slutligen. Här ser jag ju en intressant koppling in till mitt utforskande av Brené Browns 10 livsråd för ett helhjärtat liv i boken ”Våga vara operfekt”. Inte minst tänker jag på vikten av att värna leken, som jag skrev om nyligen.
Att värna leken förutsätter att vi släpper taget om prestige, prestation och perfektion. Att lära förutsätter kanske till och med att vi återfinner leken i själva lärandet och frikopplar våra ”misslyckanden” eller lärande försök från vår självkänsla. Det underlättar om vi, istället för att gräva ner blicken och självkänslan i enstaka ”misslyckanden” och vår uppfattning om vad det gör oss till i omvärldens ögon (”Idiot! Imbecill! Epic fail! Kommeraldrigattkunna…) försöker hålla ögonen på processen i lärandet: ”Jag är nybörjare på det här. Men med tiden kommer jag att behärska allt mer, och kolla vad jag kan idag, som jag inte kunde innan jag började sätta mig in i det här.”
Det förutsätter också att vi lär oss känna igen och rakryggat härbärgera skammen. Skammen som dyker upp, när vi i vår lärprocess agerat på sätt som riskerar att skada, inte bara oss själva, utan andra. För en sak som skiljer lärandet i vuxen ålder från lärandet i barnaåren är att vi lär under ansvar.
Att lära under ansvar innebär att vi kan hamna i situationer där vi måste rätta till, be om förlåt, gottgöra, laga och reparera i relationer, processer och leveranser. Oerhört läskigt och obekvämt. Inte konstigt då att alternativet att bli vid sin läst, veta vad man har men inte hur det blir, inte lära sig sitta som gammal hund etc. känns lättare.
För mig är det dock inte ett långsiktigt alternativ, hur konflikträdd, skamskyende och bekväm jag än må vara.
”Allt som har liv, växer och utvecklas” stod det i förordet till Segertoner, sångboken som jag lusläste under predikningarna i min barndoms kyrka. Myllan för mitt växande och utveckling – för mitt liv – är lärandet, och motivation, självinsikt, nyfikenhet och sårbarhet är viktiga beståndsdelar i den myllan.