Expandera och leva fullt ut

Kommer du ihåg att jag skrivit om att jag har allt jag behöver i livet just nu?

Behöver? Drömmer om? Vill ha? Inte nödvändigtvis samma sak. För mig, just nu, är dock nyckeln som förenar perspektiven just de två sista små orden, ”just nu”.

För jag är så lyckligt lottad att jag just nu har allt jag behöver. Allt jag drömmer om och vill ha just nu. Tacksamheten för det flödar över alla breddar på den livsskål som Dag Hammarskjöld skrivit om i sina Vägmärken, och som själssöstra Helena skriver om bland annat här.

Vad jag behöver, vill ha och drömmer om för imorgon är en annan fråga. Jag väljer att ha tillit till att livet ger mig möjligheten att fylla min livsskål till bredden även då. Och – läs långsamt och kanske flera gånger nu – jag tänker att om det finns saker jag saknar i min skål imorgon i förhållande till vad jag idag tror att jag vill ha imorgon – är du med? – så väljer jag då att fylla upp resten med tacksamhet över det jag ändå har.

Storleken på min livsskål varierar över tid. Just nu är jag inne i en sån där period då jag upplever hur den expanderar, blir högre, bredare. Så att den kan hålla mer av livet.

Jag har så många magiska människor i mitt liv som hjälper mig att fylla den. Och jag har personer som definitivt hjälper mig expandera den.

Hade glädjen att få fira 100-årskalas i förrgår. Två mig mycket kära vänner fyller femtio under året och firade detta storslaget med att bjuda in till fest à la 1919. (Helt HK, historiskt korrekt, för övrigt med tjugotalsfest fast tiotalssiffran är en etta förklarade min dräkthistoriefantast till dotter i mina förberedelserna inför kalaset. ”Det glada tjugotalet” började nämligen gry stilmässigt tredan 1917).

Tess, som var jubilar tillsammans med sin make Hunter, är den som satt ord på livssättet expansion för mig. Hon exemplifierar det också, på ett synnerligen modigt och personligt sätt, i sitt eget liv. Jag gillar ordet, anammar det – jag upplever det som mer holistiskt än (personlig) utveckling, som för mig fått en mer linjär klang i sig. Fast det egentligen kanske handlar om delvis samma sak – att vecklas ut, mot ljuset, mot livet…

Klart det gör ont när knoppar brister. Att ömsa skinn när det gamla blivit för trångt är en ansträngande, utmattande process. Expansion är långt ifrån alltid lätt.

Det är en process som måste gå i vågor av utvidgning – vila – krafthämtning – repeat. Men det är en process som är nödvändig för livet. ”Allt som har liv, växer och utvecklas” skrev Lewi Pethrus i förordet till Segertoner, Pingströrelsens sångbok. Alternativet till expansion är förvisso bekvämlighet, men i förlängningen också stagnation och avveckling.

Talet som jag och Helena höll till Tess och Hunter på festen hade som tema ”Att leva livet fullt ut”. Och att göra det så att livets storslagenhet får alltmer plats i oss. Kanske inte dag för dag, eller ens år från år. Men över tid. Till mitt sista andetag.

Foto: Julia Salwén

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Energikällorna – skrattet

När jag, i mitt födelsedagsinlägg, frågade vad ni är nyfikna på att läsa om i de inlägg som jag har planen (och snart vanan) att skriva så gott som dagligen under mitt femtionde levnadsår svarade Helena så fint:

Mången kust och mången hamn är jag nyfiken på vad gäller dig, själssöstra mi, och för att göra det enkelt för mig så säger jag inledningsvis, dina energikällor. Dvs ”Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.” – allt detta skulle jag mer än gärna läsa mer om för att, i min hjärna, spegla och tankespjärna, känna igen så väl som möta nytt i!

Ja, det är ypperliga förslag på teman för inlägg, det håller jag med om! Och vad passar bättre än att dela några rader om skrattet efter en helg då jag och barnen flera gånger skrattat så vi gråtit, fastnat i såna där skrattattacker som en inte kan sluta, skrattpåseskratt som gör ont i magen till slut och som en tappar andan av. Som en får extra år till livet av, och definitivt massor livskvalitet i den innevarande stunden.

Jag hittade en härligt vetenskapligt torr definition av skratt i en uppsats om humor i omvårdnaden:

”Spontant skratt är en motorisk reflex som frambringas av den koordinerade sammandragningen av femton ansiktsmuskler på ett stereotypt sätt och åtföljs av förändrad andningsverksamhet” (Humorologi: vetenskapliga perspektiv på humor och skratt)

Måste bestämt läsa resten av den boken också. Inte minst för att se hela sammanhanget till denna lätt surrealistiska, om än sakliga, beskrivning. Fnissar till när jag läser den faktiskt!

Vad jag skrattar åt när jag skrattar? Gärna åt lekar med språk och ord. Slapstick – ja, jag erkänner, jag skrattar åt det! (Även ofrivilliga slapsticks som i Fail Army…) En fingervisning finns också här, där jag för två år sedan skrev om Brené Browns 10e livsråd för ett helhjärtat livVärna skrattet, sången och dansen.  I det inlägget delade jag bland annat en infografik om skrattets hälsobefrämjande effekter. Den är definitivt värd att repriseras.

Vad får dig att skratta?

Laugh It Off: How Laughing is Beneficial To Your Health