Vadar genom täcken av frostbitna brungula löv i novembermorgonkylan.

Bär på en frostnupen förälskelse som sakta singlar mot marken.

Som det höstgulnade lövet släpper taget om grenen, släpper förälskelsen i dig taget om mig.

Släpper taget; faller i tacksamhet för glädje och gemenskap. Frukter som våra möten burit och alltjämt bär i mig.

Skyddar lövet från räfsa och lövblås. Varsamt omvandlas det till näring för fortsatt vänskap. Ur mullen, som det långsamt bryts ner till, kommer också mitt hjärta få näring att älska igen. I en annan tid, i ett annat sammanhang.