Vi bor i ett land som i internationella jämförelser brukar benämnas som ett högtillitssamhälle, det vill säga ett land där människor i allmänhet litar på varandra och på de offentliga institutionerna. I just de offentliga institutionerna har tillitsbegreppet aktualiserats extra mycket på senare år, då regeringen 2016 tillsatte den så kallade Tillitsdelegationen för idé- och verksamhetsutveckling bort från New Public Management i offentliga verksamheter. Tillit till gruppen är en viktig del av psykologisk trygghet, som i sin tur har visat sig vara en väsentlig faktor i vad som skapar framgångsrika team. 

Jag, Sara, har på sistone haft flera anledningar att fundera över hur vi kan bygga tillit till varandra. I relationer, i grupper, som ledare och i samhällen. I min kärleksrelation har jag fått uppleva nåden att känna tilliten växa genom att utmanas i att ta ansvar för och vara tydlig med och mina behov och lita på att min partner tar ansvar för och är tydlig med sina. Det har varit tufft för mig, som av ohejdad vana har en tendens att förekomma det som jag tror är omgivningens behov och gränser. Istället för att vänta in och låta motparten känna in och ta ansvar för att uttrycka dem.

Louise Bringselius, forskare i organisation, tillit och ledning vid Lunds universitet och forskningsledare i Tillitsdelegationen har tagit fram en modell för hur tillit skapas, som jag vill ta som avstamp.

Modellen visar för det första att tillit skapas över tid, i en ständigt pågående process mellan att vi visar en person, grupp eller organisation (i fortsättningen ”person” för enkelhets skull) tillit och att vi får återkoppling från resultatet av vår tillit. För det andra visar den att den tillit vi visar är beroende av i vilken utsträckning vi uppfattar personen som att hen 

• besitter förmågan att göra det vi förväntar oss av hen (”kunna”), 
• har integritet nog att agera så att principer och handlingar överensstämmer, även när det är obekvämt (”våga”)
• är beredd att göra det som är anledningen till att vi vänder oss med vår tillit till hen (”vilja”). 

För det tredje pekar modellen också på att vår benägenhet att känna och visa tillit är beroende av vår egen inneboende förmåga till tillit. Den här punkten påverkas av tidigare erfarenheter, kulturella aspekter etc. För det fjärde pekar den på att graden av tillit hänger ihop med graden av upplevd risk – att låna en person en tia kräver sannolikt en lägre grad av tillit än att låna någon 10 000 kronor, då risken kan antas vara högre ju högre belopp jag riskerar att förlora.

Parterapeuten John Gottman beskriver hur tillit byggs upp över tid i ett antal ”sliding doors”-ögonblick, med syftning på filmen Sliding doors. Där utspelar sig två parallella historier med helt olika utfall, allt beroende på om Gwyneth Paltrow, som spelade huvudpersonen, hann med tunnelbanan eller ej. Innebörden är, som Gottman skriver, att 

In any interaction, there is a possibility of connecting with your partner or turning away from your partner. (I varje interaktion finns det en möjlighet att knyta an till din partner eller att vända dig bort från din partner.)

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/john_gottman_on_trust_and_betrayal

Som exempel på vad det innebär, berättar Gottman om han, en kväll när han hade siktet på att fortsätta läsa en deckare han fastnat i, såg sin hustrus ledsna ansikte i badrumsspegeln. Han stod då inför valet att välja sin deckare eller att uppmärksamma sin fru. Valet föll på att fråga hustrun om vad som tyngde. Genom att se och lyssna till hennes berättelse, bidrog han till att stärka tilliten dem emellan. 

Brené Brown har identifierat vad hon kallar för tillitens anatomi. Jag tänker att det handlar om sju stycken värderingar, som vi kan välja att följa eller ej i alla de sliding doors-ögonblick som vi ställs inför i våra möten med andra. Som ledare, vänner, partners, föräldrar, kollegor… Och jag tänker att vi också har de där sliding doors-ögonblicken i förhållande till oss själva – för vi behöver även kunna känna tillit till oss själva för att kunna visa tillit till andra. 

1. Gränssättning – Du respekterar mina gränser, och du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Du är beredd att säga nej.

2. Pålitlighet – Du gör det du säger att du ska göra. Du lovar inte för mycket, utan levererar det du sagt och prioriterar mellan olika åtaganden. 

3. Ansvarstagande – Du står för dina misstag, ber om ursäkt och rättar till. 

4. Tystnadsplikt (eller som i orginalet ”vault – valvet”) – Du för inte saker vidare som du inte har lov att berätta. Jag måste veta att jag kan säga saker i förtroende och att du inte berättar hemliga saker om andra för mig. 

5. Integritet – du väljer det som är modigt framför det som är bekvämt. Du väljer det som är rätt framför det som är roligt, snabbt eller lätt. Och du väljer att leva dina värderingar istället för att enbart prata om dem. 

6. Icke-dömande – Vi kan prata om vad vi känner och behöver utan att döma varandra (eller oss själva, eftersom det hänger ihop med vår benägenhet att döma andra, tänker jag, förf:s tillägg). 

7. Generositet – Du tolkar andras avsikter, ord och handlingar så generöst du kan. 

s. 234-235 i Brown, B. (2015). Resa sig stark. Libris, Örebro

I det tillitsskapande i min kärleksrelation, som jag beskrev ovan, ser jag tydligt hur kombinationen av i synnerhet gränssättning, icke-dömande och generositet har varit en gynnsam grogrund. Och tilliten har befästs genom ett växande antal sliding doors-ögonblick där var och en tar ansvar för att ge uttryck för respektive svara med sina behov, idéer och önskemål.

Dagens luckpaket till dig är utmaningen är att identifiera ett sliding door-ögonblick när du valde att handla på ett sätt som, enligt de här punkterna, påverkade andras tillit till dig i positiv eller negativ riktning. Vilken känsla får du i kroppen av att tanken på det ögonblicket och din handling? Vad kan du dra för lärdom av ditt agerande för framtiden? Hur påverkade situationen din tillit till dig själv?