Det här skulle bli en text nummer två om förundran. Men så är den där igen, den här gången i inledningsavsnittet till boken Förundranseffekten som jag skulle ha som inspiration för mitt inlägg, den där generella beskrivningen av individualismen som ett hot mot vårt välbefinnande.  Det är en tolkning jag har svårt för. Ofta kopplas dessutom ofrivillig ensamhet och individualism ihop. Så ock i denna bok. Därför blir det några rader jag behöver få ur mig på temat individualism istället.

Individualism tolkas i det så kallade allmänna språkbruket som ett ”Sköt mig själv och skit i andra”-paradigm. Men för det förhållningssättet  finns det ett annat ord: egoism. 

För mig börjar och slutar individualism som begrepp och fenomen med den enskilda människan som politiskt och psykologiskt objekt. Individualism börjar med varje människas lika rätt till värdighet, rätten för hen att uttrycka och utveckla sig efter eget skön. Och eftersom rättigheter i min värld är förenade med skyldigheter, så slutar individualismen inte förrän vi också tar in skyldigheten för varje människa att ta hänsyn till andra människors över tid och rum lika rätt och värdighet, som del av en samlad mänsklighet på en delad jord med de ömsesidiga beroenden av olika slag som det innebär. Så enkelt, så otroligt komplext. 

Jag är medveten om att detta kanske inte är en helt skolboksenlig definition. Men världen har aldrig utvecklats genom att folk håller kvar sina tankar vid skolböckerna. Möjligen utgår från dem, bygger vidare på dem. Så det gör jag. I sann individualistisk anda.

Min individualism står som en fyrbåk mellan egoismen (som glömmer bort eller helt sonika bortser från den där skyldighetssaspekten i min definition av individualism) och kollektivismen (som i värnandet av gruppens sammanhållning och överlevnad bygger styrande strukturer av makt och normer på gruppnivå, inte sällan i förment välvilja om individens bästa (eftersom hen ofta inte antas veta eller förmå efterleva det), med nivelleringssträvanden, social kontroll, etnisk renhet och hederskultur som historiska erfarenheter och resultat). 

Mina starka känslor för  individualismen som begrepp har rötter i min barndoms frikyrko- och bruksortsmiljö. I båda fanns en stark social kontroll, och i det senare fallet också en hel del jante som grädde på moset. Rötterna har växt till ett träd av motkraft, som nu är min drivkraft i politik och övriga livet: att verka för varje människas frihet, förmåga och förutsättningar att forma sin egen livsberättelse utan att hållas tillbaka av kollektivets kvävande normer. 

Kan individualismen ”gå för långt”? Eftersom jag ser rättigheterna till värdighet, uttryckande och utveckling och skyldigheten att ta hänsyn till andra människors lika rättigheter som absoluta har jag svårt att se hur den kan göra det. Det som ofta tas till intäkt för ett individualismens terrorvälde – ett där alla bara tänker på sig själva och skiter i andra – det är för mig som jag förklarat ovan alltså inte individualism utan ren och skär egoism. Ett ord som hittills inte använts så mycket i den politiska filosofin, men som jag härmed lanserar som ett välbehövligt alternativ till en, som jag ser det, felanvändning av begreppet individualism – det perspektivet är helt enkelt för dyrbart för att slängas ut med badvattnet. Det visar inte minst historiens många berättelser om de alternativ, där individerna setts och behandlats som ytterst försumbara i den ärorika strävan efter större kollektivistiska mål. 

Är individualismen då tillräcklig som ledstjärna för ett gott samhälle på övergripande nivå, för ett gott liv på individnivå? Jag funderar mycket på det. Det är något i bejakandet av betydelsen av relationer mellan individer och tillhörighet till gemenskaper som mina tankar snurrar i och kring. Forskningen visar, och mångas personliga erfarenheter bekräftar, att vi ”blir till” som individer – formas, förstår oss själva, växer – i mötet med andra. I mitt tycke och min känsla fångas det inte av tillräckligt väl av mitt individualismbegrepp. Därför behövs det kanske en relationism som kompletterar individualismen?  Ett perspektiv där individerna fortfarande är urskiljbara (till skillnad från kollektivismens gruppraster), men där relationen dem emellan är i fokus – relationen mellan människor som är fria att vara och och bli, så länge de ger utrymme för andra människor att vara och bli i sin tur? 

Jag tänker att det är där, i avsaknaden av en relationismsnyans i paletten snarare än i en överdriven individualism, som orsaken till den ofrivilliga ensamheten ligger. Är det möjligt att förena individualismen med en sån relationism? Ja, det är jag övertygad om, inte minst för att det redan sker i den del av samhället som på politiska och filosofiska kallas civilsamhället – de delar av samhället där människor möts i familje-, vänskaps- och föreningsrelationer ”… till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar” för att låna orden från vigselordningen. Och på samma sätt som ett gott äktenskap, förutsätter andra goda relationer att jag har någorlunda koll på vem jag är, vad jag tycker, känner och var mina gränser går, att jag blir lyssnad på och respekterad när jag ger uttryck för det, samtidigt som jag respekterar och är nyfiken på vem du är. Och att vi båda är nyfikna på vad vi kan bli och göra tillsammans. Individualism och relationism i förening. (Nä, jag är inte på gång att gänga mig en andra gång i fall någon undrar av allt detta relationsrelaterande.)

Så. Nu kan jag nog gå tillbaka och fortsätta läsa om förundran när jag har fått ur de här tankarna ur systemet. Förundran är ju en känsla som också uppstår i mötet mellan två individer. När det är som bäst. Kanske kan det då uppstå även när vi låter perspektiven individualism och relationism kombineras. Vad tror du?