Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets åttonde vecka fylldes hjärtat av bland annat…
… energin som kommer av att få dra igång ett nytt och otroligt spännande uppdrag.
… tillfredställelsen av att äntligen vara igång med processen att renovera köket. Tre och ett halvt år efter inflyttning. Håller tummarna att det går fortare till slutförande nu.
… promenaden med väninnan P. Fint att ses, uppdatera och reflektera tillsammans.
Veckans bonus var utan tvekan rummet med utsikt i godaste sällskapet M.
Kör, Lindy hop, politiskt engagemang och diskussioner, nya och gamla sociala sammanhang, grymma konserter skulle fylla fritidskalendern. Intressanta, lärorika uppdrag för kunder i kombination med att för första gången gå in i personalansvar skulle prägla jobbet.
Jag hade röjt ytterligare några meter vass in i den trygga hemmahamnen som en god, varsam relation med mig själv utgör.
Så kom viruset. Och livet stannade upp.
Bit för bit hittar jag fotfästet igen, efter den första uppgivenheten över det som inte blev.
Jobbet sköts från hemmakontoret, som jag promenerar till och från genom en kortare eller längre runda i de kvarter och omgivningar som jag är tacksam över att få kalla mina. Arbetsinsatserna är roliga och meningsfulla, kontakten med kollegorna/medarbetarna funkar bra, till och med bättre än annars på vissa sätt.
Konserterna tar jag del av genom livestreams från olika håll. Förra veckan njöt jag till exempel av Bo Sundströms röst varje kväll, genom Live från Orionteatern (ligger kvar att kolla på fram till 30 april, för en löjligt låg peng) (Tack U för tipset!).
Dansar gör jag, till livestreams från ”min” dansstudio Chicago på onsdagarna och till olika instruktionsfilmer i solo charleston och jazz på Lindy Hop Moves.
Det politiska engagemanget lever, genom distansmöten, debattartiklar och inläsning på diverse frågor som aktiverar min nyfikenhet och mitt behov av evidens för mina argument.
Och mitt svar på kollegans fråga i företagschatten om vad vi gör när vi har långtråkigt hemma: ”Långtråkigt? Aldrig i den här miljön!”
Inte nog med att böckerna ska läsas – vilket jag längtat efter, men som jag hade prioriterat ned i min kalender inför våren. Bokhyllorna ska skruvas fast i väggen också, och sen ska böckerna sorteras. I färg.
Så den här våren blir trots allt som den skulle bli för mig. Fast på andra sätt än vad jag tänkt.
Hur har din vardag förändrats jämfört med din planering, förhoppningar och drömmar för denna vår 2020?
Vilken vecka. Intensiv, rolig, varierad. Tacksam för upplevelser som:
Workshopbonanzan på jobbet, som ger mig anledning att njuta av att känna mig grundad och trygg i min kompetens.
Två aktiviteter i mitt politiska engagemang. Bland annat gick min lokalförening ut för att möta invånarna och väljarna på stan. Det kändes ganska så läskigt först, men sen inspirerande och kul.
Kärt återseende av coachkursvännen H på mysiga FabelBar. H är en människa jag beundrar, inspireras av och expanderar i samtal med.
Firmadag och -fest med godaste glöggen och mycket matnyttigt lärande.
Yogaretreat i sällskap med kära vännen P. Andning, röst och rörelse i skön kombination. Så tacksam till P för initiativet!
Bra arbetspass med följeforskarkollegan I i uppstarten av nytt uppdrag.
Sånglektion som visar på tydliga steg, om än små, i rätt riktning.
Härlig älskogslek i fysisk och mental närhet.
En hemmakväll i ensamt majestät och två avsnitt av Så mycket bättre. Med bland annat min nya favorit, Miss Li. Hennes tolkningar denna säsong har verkligen ätit sig fast hos mig.
I hörlurarna har bland annat låtlistan inför min vokalensembles julkonsert gått varm. Där finns många guldkorn, inte minst Henry Purcells rasande vackra Music for a while i arrangemang av Gunnar Eriksson. Roligt att som korist sjunga en sång jag själv tidigare gjort som dirigent!
Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugotredje vecka…
… är jag tacksam över
de vänner – nya och gamla – som berikar mitt liv. Som gör mitt liv mer levande.
att få finnas för och dela med mig av min tid och mina resurser till några av de här vännerna när de behövde mig.
att få gå på 100årsfest med 1920-talstema för Tess och Hunter. En magisk afton!
att få ha själssöstra Helena boende hos mig med anledning av festen. Som alltid förenas vi i samtal om livets förunderligheter. Livet, det välsignade, förbannade livet. I tårar och skratt.
lusten, kåtheten, erotiken som fyllt veckan med härlighet, massa hudkontakt och njutning. I vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten.
att lägga bort rädsla och what ifs för att befriad kliva in i ett nytt rum av värme, kärlek och gemenskap.
diskussioner om nytt angeläget och roligt uppdrag.
min altan, som blir ett alldeles alldeles underbart extrarum med de vackraste av tapeter så här års.
att matlagningsglädjen är på besök igen! Vattenmelongazpacho med caprese och en tweakad jordgubbssallad med halloumi istället för kyckling fröjdade smaklökarna.
godsakerna som min medresenär på helgens kryssning så generöst beställt för att överraska mig. Chokladdoppade jordgubbar och bubbel satte tonen för ett härligt, avkopplande, energigivande och hett dygn till havs.
… har jag blivit påmind om att ”tydlighet är snällhet”. När jag är tydlig mot andra människor gör jag det lättare för dem att förhålla sig till mig. De behöver inte lägga energi på att fundera och gissa på vad det är som skaver i vår relation, och jag ger också tillåtelse att andra människor själva kan vara tydliga med sina behov, önskningar, tankar och frågor tillbaka till mig. Det är ingalunda lätt alla gånger. Skakande kropp och gråten i halsen har ackompanjerat några av mina senaste försök att praktisera insikten. Liksom en stor lättnad, en befrielse, efteråt.
… har jag lyssnat på Judith Hills låt Beautiful life. Om man kunde spela sönder spår på Spotify hade denna varit helt nedkörd vid det här laget. En text fylld av sårighet och hopp på samma gång. Hennes röst och känsla, hela produktionen men inte minst pianospelet fångar både svärtan och det glitter som livet bjuder oss på mellan varven. I måndags fastnade min blick dessutom på en rhodedendron som visualiserade känslan av hopp och liv i låten.
Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugoandra vecka…
… är jag tacksam över
långhelgen. Behövde fortfarande komma ner i varv lite efter en hektisk vår. Nu är varvtalet ganska så optimerat.
Skratt, gråt, samtal, tid, utflykter och arbetsgemenskap med barnen
Att se hur syskonen finner varandras gemenskap alltmer givande och angelägen. Att höra deras skratt tillsammans.
Slutleveransen i ett angeläget uppdrag, med stor stolthet över resultatet och mina kollegor, vars kompetenser jag beundrar och lär mig av.
Att få frågan om att hoppa in som talare vid premiärexamensceremonin för Masterstudenterna i design på Linköpings universitet, och att få leverera detta tillsammans med min underbara kollega och teamlead Malin. Och fira i solen på hennes förstubro efteråt.
Coachingsessionen med klienten som fullkomligt studsade av nyvunna insikter och iver att omsätta dem i praktiken. Och som gjorde det med stor framgång och avsedd effekt.
Att hitta klänning att hyra och inte behöva stress-sy inför nästa veckas femtioårsparty. Att dessutom hitta de perfekta skorna till på secondhand.
Möten med ömhet, närhet, njutning och inte minst samtal om det viktiga i livet.
Min altan i sommarsolen. Blommorna, grönskan, gräsen i trädgården. Bofinkens jublande fanfar.
… har jag lyssnat på Molly Sandéns nya skiva Det bästa kanske inte hänt än. Om uppbrottet från Danny Saucedo. Texter som tar tag med hullingar. En produktion som är sååå snygg, så cool. Och ändå så naken.
… har jag läst ut filosofen Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Oj. Oj. Oj. En sån läsupplevelse. Sista avsnittet handlar om humanioras, religionens och konstens roll och möjligheter i ett samhälle där mätbarhetens dogm styr med järnhand, inte minst inom de mellanmänskliga verksamheterna paradoxalt nog. En järnhand som riskerar att krossa exakt det vi hoppats på att den skulle ge oss: kvalitet och värdighet. En bok jag strax ska börja om på.
