Etikett: Kamp

Fortsatt prestationsavvänjning på sånglektion – adventskalender 2019 #4

On By Sara ModigIn Tankar1 Comment

Kvällens sånglektion hos Lotta på Komplett sångteknikhuset ägnade jag bland annat åt den ädla konsten att inte jobba alls med magmusklerna, annat än för att bara hålla luften. Inte pressa på, vilket jag gjort med stor frenesi under alla år jag sjungit.

Jag har fortsatt att ta sånglektioner efter den grupplektion som var en femtioårspresent till en väninna. Den lektion när jag fysiskt insåg vad som är en viktig sanning på fler områden i livet än sjungandets: det går bättre när jag inte tar i, inte kämpar så galet hårt.

Genom att byta fokus i andningen, från nedre till övre bilring (mellangärdet) och genom att koncentrera mig på att vänta med att aktivera luftströmmen har jag ökat min uthållighet med kanske 50 procent. Och då har jag inte direkt kämpat med övandet hemma, mellan lektionerna.

Jag har märkt min ökade uthållighet inte bara på lektionerna, utan också på körövning och i förstaadventsöndagens psalmsång. Och i takt med uthålligheten ökar också sångglädjen!

I livet i övrigt har jag under året blivit allt snabbare till acceptans. Att hålla, vara i, livet som det är just nu, utan kamp för att förändra sånt jag inte rår över eller krampaktigt kvarhållande av sådant jag inte vill ska ändras – även om jag inte har makten att hålla kvar och fast.

Det har gjort att jag känner mig lugnare, tryggare, mer grundad, mer på den plats jag ska vara på i livet just nu. Jag mär bättre, det går bättre. Min uthållighet och resiliens är större. När jag inte jobbar så hårt för att må bra.

En del av promenaden från sånglektionen – ett Söder i Stockholmsvinter

Bättre när jag inte tar i

On By Sara ModigIn Livet4 Comments

50-årspresenten till vännen A i form av en gemensam sånglektion materialiserades i fredags. Det blev en present även till mig, inte bara i form av sångglädje, utan också i form av en påminnelse om en viktig livsinsikt.

Min närmast liggande utmaning i sjungandet handlar om att jag sjunger med för hårt tryck. Det gör att jag spänner mig och tappar luften supersnabbt. Det fick sångcoachen Lotta mig att jobba ganska framgångsrikt för att komma tillrätta med. Till slut fällde hon kommentaren

Du ser, det går lättare när du inte jobbar så hårt.

Jag tittade på mina vänner och vi skrattade till. För visst har jag hört det förut – coach och terapeut Alla frågade mig rent ut vid ett tillfälle: ”Måste det vara en kamp för dig? Jag hör dig säga att du kämpar för… (relationer, hälsa, jobb, föräldraskap… – sätt in valfritt ord).”

Så nu släpper jag taget – igen. Och litar på att livet landar helt ok även utan min kamp. Att jag kanske till och med kan landa det bättre utan kämpandet. Om inte annat så blir det behagligare medan nuet är.

En blomma i hoppets blåa färg som symbol för tilliten till livet.

Backspegel i tacksamhet och förundran 31

On By Sara ModigIn Veckan som gickLeave a comment

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets fjärde semestervecka tänker jag bland annat på…

… värmen, värmen, värmen. Som mest runt 29-30 grader även inomhus. Att känna byggfläktsvärmen (den bildliga, inte bokstavliga) som blåser in genom glipan i köksfönstret innan jag stänger det. Sån fönvind längtar jag ju efter på vintrarna, så någonstans i suckandet och pustandet får jag allt uppamma lite tacksamhet över känslan av varm luft som sveper över huden.

… känslan av svalkande vind mot huden när temperaturen börjar sjunka och kvällningen kommer.

… sömnadsjobbet med C inför medeltidsveckan. Att coacha och se henne växa, göra erfarenheter och lärdomar vid symaskinen, och dela glädjen över klänningen som växer fram.

… cykelturen m J på dryga milen i värsta, dallrande sommarvärmen. Ingenstans ville hon stanna och bada, för det var ju så roligt att cykla.

… glassarna som vi belönade oss med halvvägs på vår Tour de Årsta-Södermalm-Hammarby Sjöstad-Årsta.

 

… gemenskapen med barnen, min älskade och hans dotter över fredagsmiddagen i lunden på min gård. Vacker, ljuvligt varm augustikväll.

… att få vara älskad av, bli lugn av, skratta med honom, som jag älskar.

… naturens förunderlighet i färg och form. Som i den här sköna liraren.

… att få träffa syster med man i stan för fika och lite födelsedagsshopping, och sedan fortsätta hemma med BigPackmiddag. Nu vet jag att åtta personer går in runt bordet i mitt lilla kök (även om det förutsätter att åtminstone en av personerna är en liten och nätt person som kan trängas med bokhyllan).

… att bli bättre på att göra a.b.s.o.l.u.t. ingenting.

… att se, höra och känna motorcykelkortegen som traditionsenligt inleder Prideparaden. Den mullrande känslan i bröstet. Av motorljuden, men också av att fira mångfald och frihet. Och känslan av en kamp, som ännu förs och måste föras, för rätten att själv få definiera sin kropp, sin själ och sin sexualitet.

… att sedan gå i paraden med Stolta Föräldrar till hbtq-barn.

Detta bildspel kräver JavaScript.