Det femte perspektivet i vår modell för helhetligt och helande handlande handlar om de riktigt stora frågorna. De som saknar tvärsäkra svar. De som inte sällan rör sig i rymderna som är bortom ord, bortom tid och bortom rum. De som handlar om vad det är att vara människa.
De här frågorna som kan ligga gömda och glömda i många år. De har dock en tendens att poppa upp och börjar brännas på allvar när vi hamnar i en så kallad gränssituation, det vill säga en situation där livet får oss till att, på nya sätt, förhålla oss till och förändra oss själva och våra liv: att bli kär, att få barn, att bli av med jobbet, bli allvarligt sjuk eller förlora någon som stått oss nära till exempel.
I Sverige, som sägs vara världens mest sekulariserade land, är det här frågor som gör människor obekväma eller så känner de sig främmande inför dem. Inte minst gäller det om vi, som Helena och jag, Sara, ändå gör, när vi talar om det här perspektivet på rubrik- eller etikettnivå: ”andlighet”. Och det hänger väl delvis ihop med att det begreppet förknippas med religion, som antingen tolkas som att ”tro på något” eller som att vara (aktiv) medlem i något religiöst samfund.
”Närmare 50 procent av den svenska befolkningen har i undersökningar uppgett att de tror på någon form av gudomlig makt eller kraft samtidigt som allt färre, omkring 15 procent, tror på en personlig Gud. Omkring 20 procent uppger att de inte tror på något” läser jag på Wikipedia. Kanske inte så konstigt då att folk blir obekväma eller finner frågorna irrelevanta.
För oss är det andliga perspektivet mycket större än frågan om att tro på en högre makt eller kraft. Det rymmer frågan om hur vi lever det liv vi fått att leva här på jorden. Hur vi ser på meningen med det. Hur vi lever tillsammans med andra, och hur vi tolkar och lever en gemensam mening, i förhållande till varandra, till dem som gått före och dem kommer efter oss, till andra varelser och till Gaia, vårt blågröna, klotrunda kosmiska rymdskepp.
De här frågorna benämns ofta som existentiella. Och låt gå för det. Som Helena beskrev det i kalenderns första lucka, benämner vi vårt femte perspektiv, det femte fingret i vår hela hand, som det andliga, det existentiella, och fyller det med innebörd som är sann för oss.
Och idag delar jag, Sara, orden som kommit att bli min trosbekännelse här på bloggen igen. Orden talar om tro som något som inte handlar om att hålla för sant eller bevisbart. Utan om att välja att lita på, sätta sin tillit till något. Min trosbekännelse bärs fram i Karin Boyes ord om den obändiga, men smärtsamma kraften i växandet. Om den hisnande, skrämmande upplevelsen i att överväga, men ändå tveka att släppa taget om det kända och bekväma för att kunna hörsamma den magnetiska dragningskraften i… något okänt, kanske vår livsuppgift, vårt kall, meningen med vårt liv?
Och orden talar om nåden att få blomma ut, om att välja att släppa taget och falla. Falla vilandes i den tillit, utan vilket allt stagnerar och förblir fruset, stängt och fastlåst. Men som när den bär, skapar allt, till och med själva världen.
Dagens luckpaket är uppgiften att fundera på din ”trosbekännelse”.
Vilka ord summerar kärnan i existensen, livet, varandet för dig? Frågar du mig går det lika bra med Kenta som med Karin Boye eller Koranen. Så länge du har koll på vad som är riktigt viktigt för dig.
Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.
Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.
Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.
Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?
Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.
Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.
…
Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.
…
Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.
Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.
Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.
Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.
Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.
Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.
Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.
Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
Jag fick en så klok kommentar av Ola Berg på gårdagens inlägg om tillit och tro. Ola skrev på FB:
En tanke om tilliten och samhället som du skriver om, korsat med en grej från gruppsykologin: För att vi människor ska bilda ingrupp med varandra krävs det två saker: att vi ser ett gemensamt syfte, och att vi är trygga med varandra. När vi är trygga öppnar vi upp och visar sårbarhet, och det stärker ingruppsbanden.
Det lustiga är att de hjärnstrukturer som gör kopplingen sårbarhet-trygghet är så grundläggande att de inte har koll på vad som är orsak och verkan. Om någon tar mod till sig och visar sårbarhet i ett mänskligt samspel där tilliten är låg, så BLIR tilliten högre.
Det tänker jag kan ses som ett gemensamt uppdrag till alla tillitsfyllda, alla troende, oavsett varifrån de hämtar tilliten: visa sårbarhet. Påminna om vår gemensamma mänsklighet, vårt gemensamma syfte att värna varandra, och då våga visa sårbarhet. Om inte vi släpper garden först, vem ska då göra det? Så tänker jag när läser det du skriver.
Klockrent! Det är som en magisk nyckel till tilliten och tillhörigheten – när en vågar ta klivet fram och stå i sin sårbarhet. Synd att inte fler vågar prova.
… börja i utgångspunkt att tillit finns, i nya gruppkonstellationer. Kliver rätt ner i ett djupare samkväm på ett bräde på något vis!
Plötsligt hörde vi till en ny gemenskap – ”Sårbarhetsklubben”, en officiell FB-grupp. Ola var blixtsnabb grundare. Klubben är, med högtidliga ord (sådana behövs ibland!), till för
… oss som vill värna och våga sårbarheten, genom att själva lova att visa oss sårbara och att uppmuntra andra att göra detsamma.
Vad vi ska göra i gruppen? Ingen aning. Kanske blir det bara en manifestation av ett värdefullt tankeutbyte i en kommentarstråd. Kanske postar jag mina favoritcitat eller sånt jag inte förstår från nästa Brené Brownbok Mod att vara sårbar, som jag ska plöja (när turen kommit till den i min att läsa-hög, som är just – hög…) Vad skulle du vilja göra i och få av en Sårbarhetsklubb?
En bra FB-grupp behöver en bra bild. Vi landade i en variant av den daggdroppe som prydde gårdagens inlägg på denna blogg, och som är på topp även idag. Jag tycker så mycket om den bilden, bland annat för att den får mig att tänka på Karin Boyes dikt Ja, visst gör det ont. Den dikten är i sig ett sådant fantastiskt kondensat av sårbarheten, rädslan, tvekan, men också den obönhörliga kraften som ligger i växandet och i kapitulationen inför tilliten som leder till frihet…
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
