Strukturformeln för östradiol, den viktigaste av östrogenerna. Illustration av Klaus Hoffmeier [Public domain], Wikimedia Commons
”När östrogenet minskar rubbas även kroppens naturliga termostat. Obalansen ger vallningar, en värmevåg som börjar i brösthöjd och förflyttar sig upp över ansikte och hårfäste.”
Så beskrivs vallningar på doktor.se, och jag känner inte igen mig. Vaddå börjar i brösthöjd? Men nog är det värmevallningar jag har sedan en tid, framförallt på nätterna. Fast i mitt fall är det som om hela kroppens termostat vrids upp på max supersnabbt. Pang, bom. VÄÄÄÄRMESLAG! Täcket flyger av, för att några minuter senare åka på igen, när jag börjar frysa som alla snödrottning Elsas undersåtar samlat och samtidigt.
Och så fortgår mina nätter. Inte undra på att en viss trötthet infinner sig med jämna mellanrum på dagarna.
Tröttheten påverkar givetvis också mitt humör. I kombination med den för min kropp och själ nya hormonbalansen som numera råder och direkt i sig själv också mitt sinnestillstånd har det vissa dagar varit tungt, väldigt tungt, på sistone. Det har bland annat bidragit till den glesa frekvensen i skrivandet här på bloggen.
Hösten 2017, när tröttheten också var påtaglig, provade jag östrogenplåster. Jag upplevde då att jag blev riktigt, riktigt låg av dem och avbröt behandlingen. Eftersom jag har en (o)vana att spara saker, kunde jag plocka fram dem förra veckan när jag läst på lite. Testa kan en alltid göra igen, tänkte jag. Och eftersom jag slutade med mina antidepressiva tabletter i höstas 2018 har jag en annan biokemi i kroppen idag än när jag provade förra gången tänkte jag också.
Det har bara gått en vecka sedan första plåstret åkte på. De nattliga värmeslagen har inte förändrats. Men själen är lättare och tröttheten inte längre lika bedövande, även om mina tankar fortfarande kretsar ovanligt mycket runt tanken på hur skönt det är att sova.
En person som vet och känner mer och i fler dimensioner än de flesta andra, gav mig förra året rådet att öppna mig för ”en äldre energi”: en långsammare, mer närvarande och icke strävande än den han upplevde hos mig där och då.
Mitt liv har i hög utsträckning handlat om former av energi som driv, prestation, om att skapa, åstadkomma, förändra och utvecklas. På väg i en riktning, inte sällan driven av en viss impulsivitet och inte sällan med energitorsk av olika magnituder.
När jag reflekterar över erfarenheten från de senaste månadernas hormoninducerade (och förvisso också händelser i livet-påverkade) låghet ser jag att den gåva den faktiskt har gett mig är utrymmet att ankra och bli mer hemma i den här andra energin – den varande, icke-presterande, observerande, lyssnande, långsammare. Och det känns som en värdefull gåva!
Kvinna eller man – vi påverkas alla av hormonförändringar mitt i livet. Känner du igen dig i något av min upplevelse av förändringar i din grundenergi?
