Kvällens sånglektion hos Lotta på Komplett sångteknikhuset ägnade jag bland annat åt den ädla konsten att inte jobba alls med magmusklerna, annat än för att bara hålla luften. Inte pressa på, vilket jag gjort med stor frenesi under alla år jag sjungit.

Jag har fortsatt att ta sånglektioner efter den grupplektion som var en femtioårspresent till en väninna. Den lektion när jag fysiskt insåg vad som är en viktig sanning på fler områden i livet än sjungandets: det går bättre när jag inte tar i, inte kämpar så galet hårt.

Genom att byta fokus i andningen, från nedre till övre bilring (mellangärdet) och genom att koncentrera mig på att vänta med att aktivera luftströmmen har jag ökat min uthållighet med kanske 50 procent. Och då har jag inte direkt kämpat med övandet hemma, mellan lektionerna.

Jag har märkt min ökade uthållighet inte bara på lektionerna, utan också på körövning och i förstaadventsöndagens psalmsång. Och i takt med uthålligheten ökar också sångglädjen!

I livet i övrigt har jag under året blivit allt snabbare till acceptans. Att hålla, vara i, livet som det är just nu, utan kamp för att förändra sånt jag inte rår över eller krampaktigt kvarhållande av sådant jag inte vill ska ändras – även om jag inte har makten att hålla kvar och fast.

Det har gjort att jag känner mig lugnare, tryggare, mer grundad, mer på den plats jag ska vara på i livet just nu. Jag mär bättre, det går bättre. Min uthållighet och resiliens är större. När jag inte jobbar så hårt för att må bra.

En del av promenaden från sånglektionen – ett Söder i Stockholmsvinter