Tvättstugelek. Och skratt.

Alltså. Livet. Leken. Rörelsen. Den här morgonen har jag försökt göra om inte tusen så iallafall tre saker samtidigt. Dessutom började morgonen med ett meddelande som satte känslor och tankar i alertläge.

Jag vet ju att multitasking inte är min grej (inte någons egentligen), men hamnar ofta där ändå. Tvättstugan var det som nu krävde mest uppmärksamhet. På det behövde jag också få ihop ett workshopschema och skicka till kund. Och så skulle jag….

Stressen i kroppen var påtaglig, och andningen forcerad och grund (ironin i att en av sakerna jag stressade till var en breathworksession online bländade mig nästan…).

Medan jag väntade på centrifugeringen, kollade jag lite på instagram och blev påmind om en pågående onlinesession av Sensing Yoga. Klickade mig in, och blev genast mer närvarande av Mias lugna röst.

Det kalla, hårda klinkersgolvet inbjöd inte till att göra henne sällskap i några liggande rörelser, men min kropp började ändå röra sig, i en skön och lång kroppsgäsp först. Sen i en meditativ vridning eller svängning av överkroppen med armarna slängandes i spiraler runt kroppen, först knackandes på njurarna, sen bröstkorg och axlar för att landa i ländrygg och njurar igen. Jag öppnade upp för, bjöd in min andning ner i magen, ner i bäckenbotten, och ett hejdlöst skratt bubblade plötsligt upp. Ett härligt befriande gapskratt!

Jag kände hur alla spänningar och måsten och borden släppte taget. Kvar fanns bara en intensiv känsla av liv, rörelse och lek här och nu.

Fortsatte med att försöka göra stående varianter av de övningar som Mia gjorde sittande och känner att livet och kroppen var ganska så skönt och skön. Och att jag ”har det här” (som i engelskans ”I’ve got this”). Ja, det är många saker att göra, men jag har alla resurser jag behöver – inklusive ett kraftfullt nej – i min kropp.

En regnbågsfärgad plastkasse med tvättmedel,fläckborttagning och ett rör med tennisbollar i.
Tvättstugekassen. Med högperformancetennisbollarna redo för högperformanceduntvättar.