Jag har länge betraktat mig som en periodare när det gäller träning, kost, städning, skönhetsvård, kalender- och to-do-överblick och alla andra duktighetsrelaterade saker. Hals över huvud går jag all-in och börjar mitt nya, perfekta liv, bara för att några timmar, dagar eller veckor senare konstatera att något hände på vägen som fick mig att snubbla ner i rännstenen av slöhet, sista minuten, fett och salt (gärna i form av ost), dammråttor, tvätthögar, spruckna nagelband och oplockade ögonbryn igen.

Kanske är det just det där ordet ”duktighet” som gör att det är så svårt att hålla den linje där jag mår riktigt bra – när jag tränar regelbundet, äter bra och har kontroll över högar, kalender, naglar och ögonbryn (lugn, jag vet att välmående inte bara sitter i fysiska eller materiella förhållanden. De blir bara så bra och konkreta exempel i en sådan här text). ”Duktighet” andas liksom en påklistrighet. Men jag vill ju att ”må bra” och ”(lagom) kontroll”  ska vara mitt normaltillstånd.

Och om jag inte klarar av att träna, äta, planera, städa och fixa mig som jag vill – ja, ur ett duktighetsperspektiv är jag ju då fett failad, som kidsen skulle sagt. Och då är det ju lika bra att lägga av helt, för jag kommer ändå aldrig att bli så duktig att jag inte faller igen… Och så ältar en vidare och vidare, runt och runt.

Men nu har jag tröttnat på att oduktigförklara mig själv. Sedan något år tillbaka jobbar jag därför med att göra en synvända på ”duktigheten”. Om jag väljer att se det som att perioderna av regelbunden träning, bra mat och allt det andra som jag vill ha är normaltillståndet istället för ett duktighetstillstånd, blir det kanske så småningom liiite lättare att glida rätt i sadeln igen när livet puttar en ur balans? I coaching för något år sedan hade jag i uppgift att jobba på på detta – en strategi för att snabbt komma tillbaka till ”normal” efter att ha halkat på sned i, eller till och med trillat ur, sadeln.

Det känns som en bra överlevnadsstrategi. För en sak kan vi vara säkra på – och det är att livet kommer alltid att bjuda på små eller stora tuvor och gropar som vi måste balansera. Och omtag läggs till omtag livet igenom. En stärker sin resiliens, med ett av mina nyare favoritord.

Hur gör du för att komma upp i sadeln igen?