Även om vi lever i en heliocentrisk värld
går samtidigt världsaxeln rätt genom mig.
I vars och ens egen värld är vi centrum och mitten av allt.
Axis mundi löper rakt genom var och en av oss,
oavsett om vi är
människor, djur, träd eller klippor
Nord och syd, väst och öst förenas i mig.
Igår och imorgon möts
mitt i mitt enda eviga nu.
Himlen och jorden dansar kind mot kind och smälter samman
i det här som man alltid har med sig;
det överallt varandes här.
Jag befinner mig alltid och överallt
på just denna plats,
i just denna tidpunkt,
som kontinuerligt rör sig genom rumstiden.
Oföränderligt i att vara nu, vara här.
Och ändå ständigt i förändring i förhållandet till sammanhangen
i det yttre och inre.
Himlen är så hög i kväll.
Rymden är så vid.
Tanken är så hisnande.
Tyst är varats strid.
Himlen är så röd i kväll.
Alltet evigt här och nu.
Hjärtat länkat samman
Med oändligt antal du.
Himlen är så djup ikväll.
Månen är så full.
Bortom ord och tanke anas
Liv för livets skull.
Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?
Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är.
Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?
Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken.
Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?
Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling.
Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.
Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam.
Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg?
Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till.
För tillfället lyssnar jag på Jonathan Haidts bok The Happiness Hypothesis. Igår kom jag till ett avsnitt som fick mig att sätta ett bokmärke för att kunna gå tillbaka och lyssna igen. Det var en referens till professor Dan McAdams arbete om livsberättelser och narrativ psykologi som fångade mig.
Enligt McAdams kan vår personlighet delas in i tre nivåer:
Grundläggande drag – som i den så kallade femfaktorteorin: grad av öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och neuroticism)
Karakteristisk anpassning – mina vanor, övertygelser, attityder och livsmål)
Livsberättelsen – den i ständig utveckling stadda berättelsen som ”integrerar ett rekonstruerat då, upplevt nu och förväntad morgondag till en sammanhängande och vitaliserande livsmyt” (min översättning och kursivering).
Den där formuleringen med då, nu och morgondag fångade mig lite extra. Bakgrunden till det var ett av flera resonemang om vad coaching är som jag samlat på mig under min pågående coachkurs.
För att sammanfatta, så skulle jag beskriva resonemanget som att coaching handlar om att
utforska vårt nu för att
forma en framtid där vi lever i enlighet med det som är viktigt för oss. Och om att, för att göra den resan möjlig,
ge insikt om inte sällan omedvetna möjliggörande eller hindrande övertygelser som formats av tidigare erfarenheter. Och slutligen om att
sätta igång ett görande som ger andra erfarenheter och i förlängningen andra övertygelser, som kan ersätta dem som stjälper mer än hjälper oss.
Med andra ord tänker jag att coaching handlar om att skriva ut våra livsberättelser, så att vi får bättre syn på dem (och på vår karakteristiska anpassning hittills i livet). Så att vi kan komplettera, redigera och layouta dem, inom de bokpärmar som livsbanans ofrånkomliga gång och gjorda erfarenheter, etablerade sammanhang och relationer utgör.
Språket i det aktuella avsnittet i min livsberättelse är ganska minimalistiskt. Ett lugnt, eftertänksamt flöde med mycket luft mellan ord och rader. Men med ord som bär intensiv mening och närvaro. Och i din?
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 47:e tänker jag bland annat på…
… det andra mötet med min fokusperson i coachkursen. Utvecklande för oss båda.
… mötet med kursarkompisarna för erfarenhetsutbyte kring våra första stapplande coachingsteg.
… hög energi i och kraftfulla resultat från workshop. Och entusiastisk uppdragsgivare efteråt.
… insikten om att jag trivs så himla bra på jobbet eftersom jag får jobba i team med så grymt kompetenta och trevliga kollegor.
… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.
… att få träffa kära väninnan K som jag inte mött på ett tag över en middag.
… mmmmmm.
… återupptäckten av massa bra musik som jag nästan glömt. Som Chaka Khans (och Bruce Hornsbys) magiska ballad Love me still. Tiden stannar upp och livet blir väldigt, väldigt nära.
… Thereses magiska händer. Som gör underverk med både kropp, känslor och tankar.
… mitt duntäcke.
… att jag blir allt bättre på att lyssna och hörsamma det kroppen säger åt mig. I tid. Den behöver inte skrika längre.
… upptäckten av serien The Good Place. Som The Big Bang Theory, fast med moralfilosofi och etik som den röda tråden. Precis lagom underhållande!
… årets första snö.
… avloppet under badkaret. Alltså, jag tänker på att jag är tacksam över att det nu är rensat. Förundras gör jag över att min kropp inte avgav kraftigare reaktioner på det som fanns där.
… vänner. Som T, H, P och A. Digitala och analoga samtal som ger rymd, glädje, gemenskap och värme åt livet.
… den dyrbara gåvan att få lyssna till ord som jag skrivit, lästa med Helenas vackra skånska och varma röst.
Har du rensat något avlopp den här veckan, fysiska eller mentala? Eller – vad är du tacksam över?
… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.