Om livsberättelser och coaching

För tillfället lyssnar jag på Jonathan Haidts bok The Happiness Hypothesis. Igår kom jag till ett avsnitt som fick mig att sätta ett bokmärke för att kunna gå tillbaka och lyssna igen. Det var en referens till professor Dan McAdams arbete om livsberättelser och narrativ psykologi som fångade mig.

Enligt McAdams kan vår personlighet delas in i tre nivåer:

  • Grundläggande drag – som i den så kallade femfaktorteorin: grad av öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och neuroticism)
  • Karakteristisk anpassning – mina vanor, övertygelser, attityder och livsmål)
  • Livsberättelsen – den i ständig utveckling stadda berättelsen som ”integrerar ett rekonstruerat då, upplevt nu och förväntad morgondag till en sammanhängande och vitaliserande livsmyt” (min översättning och kursivering).

Den där formuleringen med då, nu och morgondag fångade mig lite extra. Bakgrunden till det var ett av flera resonemang om vad coaching är som jag samlat på mig under min pågående coachkurs.

För att sammanfatta, så skulle jag beskriva resonemanget som att coaching handlar om att

  • utforska vårt nu för att
  • forma en framtid där vi lever i enlighet med det som är viktigt för oss. Och om att, för att göra den resan möjlig,
  • ge insikt om inte sällan omedvetna möjliggörande eller hindrande övertygelser som formats av tidigare erfarenheter. Och slutligen om att
  • sätta igång ett görande som ger andra erfarenheter och i förlängningen andra övertygelser, som kan ersätta dem som stjälper mer än hjälper oss.

Med andra ord tänker jag att coaching handlar om att skriva ut våra livsberättelser, så att vi får bättre syn på dem (och på vår karakteristiska anpassning hittills i livet). Så att vi kan komplettera, redigera och layouta dem, inom de bokpärmar som livsbanans ofrånkomliga gång och gjorda erfarenheter, etablerade sammanhang och relationer utgör.

Språket i det aktuella avsnittet i min livsberättelse är ganska minimalistiskt. Ett lugnt, eftertänksamt flöde med mycket luft mellan ord och rader. Men med ord som bär intensiv mening och närvaro. Och i din?

Backspegel i tacksamhet och förundran 47

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 47:e  tänker jag bland annat på…

… det andra mötet med min fokusperson i coachkursen. Utvecklande för oss båda.

… mötet med kursarkompisarna för erfarenhetsutbyte kring våra första stapplande coachingsteg.

… hög energi i och kraftfulla resultat från workshop. Och entusiastisk uppdragsgivare efteråt.

… insikten om att jag trivs så himla bra på jobbet eftersom jag får jobba i team med så grymt kompetenta och trevliga kollegor.

IMG_0282… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.

… att få träffa kära väninnan K som jag inte mött på ett tag över en middag.

… mmmmmm.

… återupptäckten av massa bra musik som jag nästan glömt. Som Chaka Khans (och Bruce Hornsbys) magiska ballad Love me still. Tiden stannar upp och livet blir väldigt, väldigt nära.

Thereses magiska händer. Som gör underverk med både kropp, känslor och tankar.

… mitt duntäcke.

… att jag blir allt bättre på att lyssna och hörsamma det kroppen säger åt mig. I tid. Den behöver inte skrika längre.

… upptäckten av serien The Good Place. Som The Big Bang Theory, fast med moralfilosofi och etik som den röda tråden. Precis lagom underhållande!

… årets första snö.

… avloppet under badkaret. Alltså, jag tänker på att jag är tacksam över att det nu är rensat. Förundras gör jag över att min kropp inte avgav kraftigare reaktioner på det som fanns där.

… vänner. Som T, H, P och A. Digitala och analoga samtal som ger rymd, glädje, gemenskap och värme åt livet.

… den dyrbara gåvan att få lyssna till ord som jag skrivit, lästa med Helenas vackra skånska och varma röst.

Har du rensat något avlopp den här veckan, fysiska eller mentala? Eller – vad är du tacksam över? 

Lånar poesi på skymningstema ikväll

De senaste kvällarna har jag haft ord av Pär Lagerkvist i huvudet. Dikten handlar enligt vissa internetkällor visserligen om livets skymning. Dit har jag förhoppningsvis ett tag kvar.

Men dessa kvällar med magiskt glödande släpljus blir livet så påtagligt närvarande att dåtid, framtid och nutid glider ihop till ett enda stort och rymligt nu. Och dikten blir en påminnelse om att ta vara på det lån som livet ger mig den stund jag har på jorden.

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår

Pär Lagerkvist, 1919