Etikett: människovarande

Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

On By Sara ModigIn TankarLeave a comment

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)

Hopp=f(kamp)

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Läst, Tankar1 Comment

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Vulnerability-2Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.

Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Medveten närvaro5 Comments

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

”Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.”

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?