Igår stängde jag dörren till mitt varannanveckas boende i Gamla Stan för sista gången. Under åtta månader har jag haft kullerstenar, ockrafärgade fasader, gatlampor med milt gult sken, turister, fotoblixtar och guidningar på världens alla språk utanför mitt fönster.
Jag stängde dörren till rummet där jag brottats med ångest, sorg och ilska. Där jag jobbat med texter och workshopsupplägg. Där jag umgåtts med nära och kära vänner. Där jag någon gång fått förmånen att ägna egen tid åt något av barnen som behövt mig lite extra på egen hand. Där jag utforskat glädjen och livskraften i sensualitet och sex. Dit jag kommit hem många kvällar efter besök på det smultronställe som jag upptäckte tidigt under perioden, Gaston Vinbar.
Jag har börjat ana och känna innebörden i orden som du, Maria Jimrell, skrev i din kommentar på inlägget Frånskild och skapar nytt:
Och livet är så där som jag inte drömde det men som jag aldrig hade velat gå miste om.
Snart öppnar jag dörren till nästa kapitel i mitt liv. Ett kapitel där mitt liv inte roterar runt en resväska modell större. Tills dess låter jag tanken dröja vid minnena – både de ljusa och de mörka – av tiden och livet som varannanveckasboende i Gamla Stan.