Där ljuset kommer in

The light is gonna keep you going

Though the dark is gonna help you understand

(Ljuset får dig att fortsätta

Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Jag har tidigare citerat orden från Michelle Willis vackra sång It’ll rain today här. Sången påminner mig om att livet är både ljus och mörker, och att mörker inte bara är frånvaro av ljus utan också vägen till insikter som vi aldrig kan få utan smärtan, sorgen, vreden, mörkret.

Brené Brown är inne på samma spår när hon skriver att

“Vulnerability is the birthplace of love, belonging, joy, courage, empathy, and creativity. It is the source of hope, empathy, accountability, and authenticity. If we want greater clarity in our purpose or deeper and more meaningful spiritual lives, vulnerability is the path.”

(I sårbarheten föds kärlek, tillhörighet, glädje, mod, empati och kreativitet. Den är källan till hopp, empati, ansvar och autenticitet. Om vi vill ha större klarhet i vårt syfte, vår mening och mer meningsfulla andliga liv, så är sårbarheten vägen.)

I ett samtal med en kär vän idag kom vi in på att vi idag, mitt i livet, har en större förmåga att möta, leva genom och ta tillvara det som gör ont i tillvaron än när vi var yngre. Att vi båda upplever att vår förmåga att ta in det som är ljust och gott samtidigt ökat, fördjupats.

”Jag vill hellre leva livet i relief än i platt 2D” har jag sagt ibland och skrivit tidigare här på bloggen.

Ytterligare en nyckel till balansen mellan mörker och ljus i våra liv dök upp i kväll i form av ett citat av den persiska 1200-talspoeten Rumi. Det fick bli en Canva av hans ord och en bild från i somras.

Såret

Och glädjen finns där fortfarande

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt  ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig  att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going
Though the dark is gonna help you understand
(Ljuset får dig att fortsätta
Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)