Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande. 

Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.

När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?

Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen  – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?

Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i  civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna. 

I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden.