I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.